Olydig – det ska man vara

Vi är alla olydiga vare sig vi vill eller inte och det helt enkelt därför att det finns så mycket lagar, regler, förbud och påbud att det är omöjligt att känna till ens en bråkdel. Skulle vi känna till och lyda dem skulle samhället totalförlamas. 

Bengt Sändh var ett av de omskrivna barnhemsbarnen. Han blev med tiden smed. Men enligt polisen hann Bengt innan dess, i unga år, sätta ett informellt svenskt rekord i bilstölder genom att stjäla 46 bilar under tio dygn.

Med tiden blev han trubadur och har sjungit in 21 LP- och CD-skivor. 1993 starta han Bengt Sänds snusfabrique. Han spetsade sitt snus med lite konjak och det blev en succé. Sex år senare sålde han snusfabriken till Swedish Match och flyttade till spanska Costa del Sol.
Där lever han nu med hustru och hundar. Han skriver böcker i skilda ämnen och är hängiven naturfograf.

En fransk tidning skrev: ”Sverige är det land där allt som inte är förbjudet är obligatoriskt”. En professor i Kanada använde Sverige som skräckexempel när han forskade i det ökande förmynderiet i västvärlden.

Lyder vi blir vi handlingsförlamade

Jag citerar en professor, Benny Hjern vid Umeå universitet, som ägnade sig åt implementationsforskning, alltså hur vi genomför beslut:

När staten ställer upp för många regler finns det inget val mellan lydnad och olydnad. Hur vi än bär oss åt är vi alltid olydiga. Lyder vi blir vi handlingsförlamade. Men det är också möjligt att vi drabbas av partiell anarki och det är ett tillstånd som alltid bör finnas i ett samhälle. Det är det som får oss att utvecklas. Vi skall vara tacksamma att det finns så många regelbrytare för hur skulle vi annars få reda på vad som fungerar bäst. Det bästa vore naturligtvis att rensa upp bland alla regler men avregleringar uppifrån brukar bli omregleringar och för varje regel som tas bort försvinner mellan en och tio tjänstemän.

Vi lever i ett intolerant och njutningsfientligt samhälle och på något sätt måste vår ilska få utlopp. Ett sätt att hävda sig är att ställa sig på förtryckarens sida, inta en moralisk attityd och bli ”vän av ordning” samt ropa på fler poliser. Ett annat sätt är att revoltera. Själv skriver jag elaka sånger och uppmanar till ohörsamhet medan andra super, sparkar ölburkar, klottrar och slåss. Sånt gör man om man mår dåligt.

Himmlers SS-soldater var lydiga

Civil olydnad är ofta någonting positivt. De som bildade våra fackföreningar var olydiga liksom Elise Ottesen-Jensen som i strid mot gällande lag agiterade för barnbegränsning. Samma sak med motståndsrörelser i olika diktaturer. I USA, så sent som på 60-talet, rådde segregering till följd av en seg regering. En civilt olydig, mörkhyad dam satte sig på en soffa för vita och det blev upptakten till den omvälvning som resulterade i att man i dag har en färgad president i Vita huset där det tidigare bara fanns sittmöbler för vita. Himmlers SS-soldater var däremot mönstergossar när det gällde lydnad och disciplin.

Almarna i Kungsträdgården

I maj månad 1971 kulminerade rivningsraseriet i Stockholm då Hjalmar Mehr stod i spetsen för ett litet antal huliganer i stadshuset som rivit hela innerstaden. Nu fick de för sig att de, i strid mot folkviljan, skulle fälla den vackra buketten av almar i Kungsträdgården.

Min sambo och jag var med bland de tusental som vaktade träden. Operakören sjöng för oss. En åldrig dam med klev upp på scenen och berättade, med tårar i ögonen, att hon att hon vuxit upp med dessa almar i Jakobs församling. Så stod plötsligt en ung man på scenen och skrek: ”Jag representerar 400 raggare. Sågar dom ner almarna så river vi resten av stan!”. Vi skanderade unisont: ”Sågas almarna ner så finns ingen Hjalmar Mehr!”.

”Nu spränger dom!”

Min sambo och jag tog en promenad runt Blasieholmen och där såg vi vårt livs största polisuppbåd med fordon och hästar. Vi förstod att man ämnade göra chock mot demonstranterna.

Raskt skaffade jag fram en dynamitgubbe med elektrisk tändhatt. Vi gick till kajen nedanför slottet. Jag hängde dynamitgubben över kajkanten och sa till min sambo att gå i riktning mot Kornhamnstorg. Sedan böjde jag mig ner och låtsades knyta en sko. Jag kortslöt två trådar över ett batteri och det är svårt att beskriva hur en fritt detonerande dynamitgubbe låter. Slottsvakten på Logården höll på att hoppa ur skorna och började springa fram och åter. Ekot studsade fem gånger mellan Nationalmuseet och Slottet. Cornelis som satt på Operabaren berättade hur en skrajsen hovmästare skrek: ”Nu spränger dom också!”. Publiken på Mosebacke sprang ut på altanen.

Jag gick lomhörd ifatt min sambo. Från en telefonkiosk på Kornhamnstorg ringde hon polisen och sa: ”Den bomb som för sju minuter sedan detonerade utanför slottet var endast femtondelen så stark som den vi placerat i ett av radiohusen. Var rädd om almarna!”.

Nästa dag sa Hjalmar Mehr att detta var första gången demokratin fått ge vika för hot om våld.

Hitta på nya regler

En tid bodde jag i ett bostadsområde utanför Uppsala som hette Hamberg. En dag satte ett par hyresgäster upp lappar i portarna där de tyckte att vi skulle samlas och välja ett förtroenderåd. Så skedde och förslagsställarna blev, som vanligt, de som valdes till styrelse.

De gjorde sig genast skyldiga till ett fläskigt missförstånd då de såg som huvuduppgift att hitta på regler och påbud för oss som valt dem. De började med att ge ut en dötråkig tidning som mest handlade om hur man skulle piska matter och rasta katter.

Vid varje infart till området fanns en skylt som förbjöd bilkörning i området. Nu hade det hänt att någon kört in ändå varför man raskt lät sätta upp bommar med hänglås så området liknade Treblinka. Den som hade köpt en soffa eller ett piano måste åka in till centrum för att lämna 100 kronor i pant och låna en nyckel till ett av hänglåsen för att senare åka tillbaka med nyckeln.

Flera hänglås

Som artist kom jag hem från framträdanden mitt i natten och hade, förutom gitarren, med mig en sånganläggning med två stora högtalare som jag måste bära 40 meter. Eftersom kontoret var stängt nattetid bad jag att få disponera en nyckel så att jag lugnt kunde köra fram till min port. Jag fick avslag. Samma regler skulle gälla för den där trubaduren som för alla andra.

Nu råkade jag känna en man i Österbybruk som sålde begagnat byggmaterial. Hos honom hittade jag en halv hink med gamla hänglås som jag fick billigt. Jag tänkte som så att kan förtroenderådet låsa så kan jag. Jag roade mig en tid med att nattetid sätta ett extra hänglås i varje bom för att sedan kasta bort nyckeln. Ännu roligare var det att dagtid se hur man var tvingad att använda bågfil, vinkelslip och till och med skärbrännare för öppna bommarna. Nästa natt satt där ett nytt lås, för sådana hade jag gott om.

I strid mot utskänkningslagen

Senare hamnade jag i en liten tråkig skånsk by där jag startade snusfabrik. För att göra tillvaron lite lustigare drog jag igång ett byalag. Det är mycket sällan som urinnevånarna startar byalag – sånt görs för det mesta av nyinflyttade. Jag tog många initiativ men lyckades slippa styrelseuppdrag.

Vi ordnade pubafton en kväll i veckan i det gamla Folkets hus som länge stått oanvänt. Här serverade vi starköl till självkostnadspris, i strid mot utskänkningslagen och hade det mysigt. Vi var ett par som brukade ha hund med oss och de störde ingen där de låg och barn och vuxna klappade om och busade med dem. Nu var det ju så att vi hade en ordförande och en styrelse och det är ju ett jävla skit som ofta gör mer skada än nytta.

En dag beslöt man att förbjuda hundar i lokalen med motiveringen att det kunde finnas de som var allergiska. Varför man inte högg ner alla björkar är obegripligt. Jag kollade upp saken och fick veta att en medelålders dam, i byns utkant, var hundallergiker men hon var inte medlem i byalaget och kom aldrig på pubaftnarna. Det är bara så att när den lilla människan hamnar i en styrelse har hon regeringen som sitt höga föredöme och när det gäller att hitta på regler vill hon visa sig lika duktig. Jag anmälde mitt utträde ur byalaget.

Till Spanien

Som hundägare är man alltid var mans niding. En dag skulle jag, min fru och vår 94 kilos S:t Bernhardshund resa till Gotland. Eftersom de flesta svenskar verkar vara allergiker har man ordnat med en särskild salong för dem som medför husdjur och de får även vistas ute på däck. Men för att ta sig från bildäck till någon av dessa platser måste man gå igenom fartygets allmänna utrymmen om man inte vill klättra upp längs utsidan. I en av trapporna mötte min hund och jag en ungefär 17-årig flicka som spände blicken i mig och väste: ”Det finns dom som är allergiska”. Hon skyndade sig att försvinna innan jag han svara.

Jag hade länge drömt om att flytta utomlands. Jag var less på byn och tänkte som så att ett land som fostrar tonårsflickor till satkärringar vill jag inte leva i. En vårdag sa jag till min fru: ”Nu säljer vi företaget och huset och flyttar söderöver – är jag kvar i den här jävla byn till hösten så tar jag livet av mig”.

Sagt och gjort – men det tog lite längre tid. På julafton anlände vi med ett enormt flyttlass till Spanien och ingen annan jul har jag öppnat så många paket.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.