Olika synsätt på Knutbyhaveriet

Akademiska religionsvetare brukar ta avstånd från begreppet ”destruktiv sekt”. De har också ifrågasatt fenomen som mind control.

Innan Rigmor Robèrt blev företagsläkare på IBM hade hon arbetat i skolhälsovården, på barnläkarmottagning, i äldrevården, som distriktsläkare och som ögonläkare. Idag är hon verksam som psykoterapeut/analytiker, föreläser om människokunskap, deltar i samhällsdebatten och jobbar på en bok.

– Mitt arbete handlar om att följa människor genom kriser och i sökandet efter självkännedom och givande relationer till andra, säger Rigmor.

På 90-talet skrev hon och en kollega en bok om manligt och kvinnligt. Tillsammans med Marianne Ahrne gjorde Rigmor sedan två filmer på samma tema: ”Gott om pojkar, ont om män?” och ”Flickor, kvinnor och en och annan drake”. Då tog det hus i helsicke!

Rigmor har nästan alltid med sig Vargan, en stor gråraggig Riesenschnauzertik, som vid det här laget har hunnit med att pussa på hela Para§rafs redaktion.

Mind control är en term, menar religionsvetare, som lanseras av ”antikultrörelsen”, en amerikansk rörelse som erbjuder hjälp till avhoppare som inte mår bra sedan de lämnat en sluten religiös grupp. Vissa religionsvetare ser dessa sektexperter som en ”antisektsekt”.

Jag kan förstå och i viss mån instämma i religionsvetarnas kritik av ”antikultrörelsen”. När många som drabbats av Knutbyhaveriet kontaktade mig blev jag också kontaktad av sektexperter. Dessa erfarenheter gör att jag exempelvis blivit tveksam till förslaget att grunda ett kunskapscentrum om sektrelaterade problem.

De antikultförespråkare jag träffade hade till exempel ytliga kunskaper, och till och med fördomar om, svensk frikyrkorörelse. De var främmande för livet i svenska judiska församlingar. Och vad visste de om medlemskulturerna i muslimska samfund av olika inriktningar? Eller om syrianska kyrkan i vårt land? Inte mycket.

Missförstådda tänkesätt

När man inte vet tillräckligt om ett samfund är det lätt hänt att medlemmarnas tankevärld och kultur avfärdas. Jag har släktingar och vänner i svenska frikyrkorörelsen, i judiska församlingen i Stockholm och bland dem som besöker stadens moské. Det händer att jag känner mig ledsen å deras vägnar när deras tankesätt och kultur blir missförstådda och nedvärderade av sektexperter. Så i mitt läkarperspektiv talar jag hellre som socialpsykologerna om faror i extrema miljöer. Dessa kan ha religiös, politisk eller annan grund.

Extrem lydnadsmiljö

Knutby Filadelfia har varit en extrem lydnadsmiljö med Åsa Waldau som normgivare. Hon hade redan på 1990-talet beteenden som var oförenliga med Uppsala pingstkyrkas kultur och värdegrund. Åsa Björk, som hon hette på den tiden, hade anställts som barnledare. Det visade sig att hon ville intimisera med församlingens tonåringar. De bjöds hem till Åsa Björks sovrum, kramades och fick sexualundervisning.

Sigbert Axelsson, som tillhörde Missionskyrkan i Uppsala och många andra av stadens kristna kände till problemet. Åsa Björk gick avstängd med lön från sitt arbete under ett år. Sedan hämtades hon av ett par entusiastiska medlemmar i Knutbys pingstförsamling.

Pornografisk film

I en kommande artikel på Para§raf om Heléne Fossmos död, belyser jag hur Heléne blev bemött på ett integritetskränkande sätt av Åsa Waldau och andra. Jag anser också det vara integritetskränkande när Åsa Waldau ordnat filmvisning av pornografi i grupp. Det påstådda syftet är att befria medlemmar från religiösa hämningar. Men grupptryck gör det svårt att säga nej för en medlem som inte vill titta på filmerna.

Liksom religionsvetarna ogillar också jag när ordet ”sekt” används slarvigt. Sigbert Axelsson, docent i teologi, har studerat apokalyptiska samfund. I dessa grupper centreras förkunnelsen kring en tänkt slutstrid mellan Gud och djävulen. Världskrig och undergång förutspås och frälsning kan man bara påräkna ifall man tillhör gruppen. Knutby Filadelfia blev ett apokalyptiskt samfund. Dessa fungerar socialt som minidiktaturer, som till exempel maffian, i ett samhälle.

Återvändare

Ledarna har hemligheter och undviker transparens utåt. Utomstående, som påtalar faror och felaktigheter i en apokalyptisk grupp kan räkna med att bli förtalade, anmälda, trakasserade.

Sådana grupper känner sig också hotade av medlemmar som lämnar. Dessa utsätts därför för utfrysning och ibland för karaktärsmord. Sektledningen vill oskadliggöra whistleblowers genom att förstöra deras anseende och trovärdighet. Åsa Waldau har i den andan utpekat före detta medlemmar som misslyckade, onda eller psykiskt sjuka. Och medlemmar varnas för att hålla kontakt med avhoppare. Kanske vore det riktigare att kalla dem för ”återvändare” till samhället.

Blev psykiskt sjuk

Religionsvetare saknar kompetens och erfarenhet av psykiatri och psykoterapi. I artikeln ”Knutby del 2: Sara och de svarta änkorna” skrev jag om Margaretha Sturesson som blev psykiskt sjuk och farlig för sig själv av tortyren i en urspårad församling i Höör. Vände sig Margaretha Sturesson och Sara Svensson eller för den delen Helge Fossmo – till universitetens religionsvetare för att få hjälp? Blev de hjälpa av någon antikultförespråkare? Jag tror inte det.

På motsvarande sätt saknas det tyvärr kunskap om religionspsykologi inom psykiatrin. Margaretha Sturesson fick dock hjälp av långvarig psykiatrisk slutenvård.

Sara Svensson dömdes till rättspsykiatrisk vård under en beskrivande diagnos:

Ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör.

Helge Fossmo dömdes till kriminalvård. De hade alla tre råkat in i ändrade mentala tillstånd som medförde fara för eget eller andras liv. Göran Bergstrand, psykoterapeut och präst, skrev:

Rent konkret frågar jag mig varför inte Helge Fossmo också fick den diagnosen [som Sara Svensson fick]. Vad jag kan se var han präglad av övertygelsen om sanningen i samma religiösa föreställningar eller vanföreställningar som Sara Svensson. Helge var kanske den som mest hade fört in Sara i den föreställningsvärlden. Jag tror att de föreställningarna dominerade honom under hela den tid han planerade och genomförde brotten.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.