Bengt Sändh

Överbeskyddande slemtomtar

Kommunen driver aktiviteter för barn i fritidshem, lekskolor och daghem och kyrkan kör hårt med sina barntimmar. Scoutförbund och idrottsklubbar ordnar verksamheter för barn och studieförbunden har kurser där ungarna kan lära sig dansa, spela blockflöjt och piano. 

Bengt Sändh var ett av de omskrivna barnhemsbarnen. Han blev med tiden smed. Men enligt polisen hann Bengt innan dess, i unga år, sätta ett informellt svenskt rekord i bilstölder genom att stjäla 46 bilar under tio dygn.
Med tiden blev han trubadur och har sjungit in 21 LP- och CD-skivor. 1993 starta han Bengt Sänds snusfabrique. Han spetsade sitt snus med lite konjak och det blev en succé. Sex år senare sålde han snusfabriken till Swedish Match och flyttade till spanska Costa del Sol.
Där lever han nu med hustru och hundar. Han skriver böcker i skilda ämnen och är hängiven naturfograf.

Jag höll på att glömma Skogsmulle. De ängsliga och självutplånande ankmammorna och ankpapporna uppfattar sig själva som någon slags tillbehör till barnen och ägnar mycken tid till att skjutsa dem till och ifrån de olika aktiviteterna. Man vill ju inte att barnen ska springa vind för våg.

Visst ska vi ordna för vår avkomma men dessa överdrivna omsorger förkväver all spontanitet och initiativförmåga. Nu har de överbeskyddade telningarna skyddshjälmar på sig då de leker med sina typgodkända redskap. Sen står de passiva som små kringrända plantor i myllan för att drivas upp till bleksiktiga kravmaskiner i det njutningsfientliga folkhemmet. Barn har aldrig i världshistorien serverats allting på ett fat i den omfattning som sker nu.

Spänning och rädsla

Barn behöver använda sin egen fantasi i stället för att få allting serverat, De behöver äventyr och äventyr kan inte arrangeras av ängsliga föräldrar. Barn ska bygga kojor i träden, gräva ner hemliga skatter, skjuta med ärtrör, kasta snöboll, vara med i hemliga klubben och spionera på vuxna. De ska palla äpplen och bli jagade av den farliga gubben som äger trädet. Barn ska med egen fantasi och på eget initiativ dra iväg till fjärran belägna soptippar och skrotupplag där de kan göra egna upptäckter. De ska klättra i träd och över taggtrådsstängsel in på förbjudet område. De ska smutsa ner sig och göra sig illa och bli hemskjutsade av polisen. Spänning och rädsla är lika viktiga ingredienser i ett barns liv som trygghet och ombonad.  Barn ska inte anpassas till någon urtråkig trygghet för det leder bara till att de i stället revolterar i tonåren och då blir följderna värre. Trygghet är för mig en synonym till tråkighet.

Måste sysselsättas

För några år sedan bodde jag i en by där det fanns ett ridläger som tog emot barn från Stockholm och Uppsala. Två timmar per dag gick åt till ridning och sedan satt de håglösa tills det var dags att slå på teven. Jag blev förvånad när jag såg hur passiva de var och erinrade mig hur det var när vi stadsbarn kom ut på landet under sommarloven. Vi utforskade bygden, gick runt i ladugårdar och gullade med djuren. Vi hoppade i hö, byggde kojor och monterade ner ett gammalt tröskverk. Nu sitter ungarna och bläddrar i samma gamla serietidning och knappar på sina små elektroniska leksaker utan att kunna hitta på något annat att göra. Idag måste samhället utbilda och anställa fritidsledare för att sysselsätta såväl äldre som yngre.

Överbeskyddade

Även i hemmet är barnen överbeskyddade. Föräldrarna tror inte att de kan klara någonting själva men de klarar mer än vi kan föreställa oss. En gång bad en medelålders kvinna mig att byta stickpropp på hennes dammsugare. Samtidigt som jag gjorde det tänkte jag att ”sådan ska inte min dotter bli”. När jag kom hem klippte jag av sladden på vår brödrost och bad min dotter att montera dit den igen.

– Jag vet inte hur man gör, sa hon.

Jag gav henne en skruvmejsel och en kniv och sa att hon skulle öppna kontakten och se efter hur det skulle vara. Det tog henne en halvtimma att göra jobbet, jag inspekterade det hela och hon var överlycklig när vi rostade varsin brödskiva på brödrosten hon lagat.

I det gamla bondesamhälle, där vi alla har våra rötter, fick barnen hjälpa till med allt. Flickorna spann och vävde och pojkarna hjälpte till med utomhussysslorna. I dag förlitar vi oss helt på ovan nämnda institutioner när det gäller barnens förkovran. Nu kan avkomman knappt koka ett ägg eller hänga upp en tavla när de flyttar ihop. Vi måste kräva mer av barnen och visa dem mer förtroende och även om de knotar i början är de lyckliga när de klarat av en uppgift.

Slutligen: Vet ni vad det är för likhet mellan dagens ungdomar och Jesus Kristus? Jo, de flyttar hemifrån först i 30-årsåldern och om de sedan gör någonting – så är det ett under.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.