Sveriges första legal clinic

“If you can’t regulate, litigate.” Mottot har myntats av en av USA:s främsta juridiska aktivister, John Banzhaf, professor i ”Public Interest Law” vid George Washington-universitetet i Washington DC. Banzhaf har varit med om att stämma tobaksbolag, drivit könsdiskrimineringsmål och givit sig på McDonalds. 

Mårten Schultz är professor i civilrätt och har skrivit böckerna Kausalitet (akademisk avhandling 2007), Kränkning (2008) och Adekvansläran (2010).

Han är engagerad i den juridiska debatten och har medverkat som skribent för bland annat Dagens Juridik och Affärsvärlden. Sedan 2011 är han krönikör i DN.

Han blev professor i civilrätt vid Uppsala universitet den 1 mars 2011. Den 1 november samma år blev han professor vid Stockholms universitet.

I unga år målade han en del graffiti här och där, men det är preskriberat.

Mårten utsågs 2012 till Årets Jurist.

Hans blogg som finns att läsa på Juristbloggen, presenterar han så här: ”Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller min arbetsgivare. (Annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hävda att jag gjort allt i jobbet.)”

Nu är Mårten Schultz också en av Para§rafs återkommande skribenter.

   Banzhaf är ett typexempel på en aktivist vi inte upplevt i Sverige än, nämligen den juridiska aktivisten. Den juridiska aktivisiten driver frågor i media och domstolarna simultant och motiveras ofta av idealistiska eller rent politiska uppfattningar. Att göra världen, eller i alla fall en rättsordning, bättre (enligt någon normativ uppfattning). En stämning i taget.

   Juridisk aktivism kan ske i olika former. En form som förekommer i åtskilliga länder är att driva ärenden genom s.k. ”legal clinics”. En legal clinic kan i sin tur ha litet olika karaktär. Det klassiska upplägget är att studenter vid en juridisk fakultet kostnadsfritt bistår personer som behöver ett ombud och hjälper dessa personer att tillvarata sina intressen. En legal clinic kan antingen knytas till en juridisk utbildning, eller verka självständigt från universitetet. En central tanke är att verksamheten bedrivs utan vinstintresse.

   Jag har tagit initiativ till en svensk legal clinic, vad man på svenska kanske kan kalla för en juridikklinik, som bedrivs fristående från universitetets undervisande verksamhet. Det som är speciellt med detta initiativ är att den enbart skall ägnas åt Internetrelaterade kränkningar i vid bemärkelse. I stor utsträckning finns det redan ett regelverk för detta: det finns regler om hot, förtal, förolämpning, olaga förföljelse och otillåten hantering av personuppgifter. Problemet är att dessa regler i praktiken inte får ett effektivt skydd i Internetmiljön.

   Det finns olika förklaringar till ineffektiviteten: Tekniska och praktiska (det är svårt att utkräva ansvar av någon som är anonym) men också juridiska (rättsväsendet har begränsade möjligheter att agera när det gäller vissa av dessa kränkningar till följd av hur dess arbetsuppgifter har formulerats av lagstiftaren). 

   I praktiken finns det ofta bara en möjlighet för den som blivit utsatt för kränkningar på internet att få upprättelse, och det är att själv tillvara sina rättigheter. Problemet är att många inte vet hur man gör. Det verkar krångligt. (Och är krångligt.) Man vet inte hur rättigheterna faktiskt ser ut. Dessutom oroar sig många för kostnader – riskerar jag inte att få en räkning på tusentals kronor i rättegångskostnader om jag går till tingsrätten? Problemformuleringen är motivet till att vi startar vad jag tror är landets första juridikklinik.

   Verksamheten är tänkt att främja flera syften. Det första är att hjälpa, att bistå människor att tillvara sina rättigheter – de rättigheter som i hög grad redan reglerats – på internet. Ett andra syfte är att förändra, att göra internet till ett bättre ställe, en stämning i taget. Ett tredje syfte är att undervisa, att de studenter som ingår i projektet får möjlighet att konkret arbeta med juridik i skarpt läge men också – minst lika viktigt – att tillhandahålla ett forum där juriststudenter får konfronteras med den kanske största svårigheten för nya jurister: Att arbeta med människor. Ett fjärde syfte är att medvetandegöra, att skapa uppmärksamhet om de normer som finns och som faktiskt gäller även på internet. Det femte syftet är att analysera, att utifrån de resultat som projektet kan leda till utvärdera och teoretisera kring de normer som finns: Vad är egentligen förtalsreglernas innebörd på Twitter och vem är det egentligen som ansvarar för brott som begås i kommentarsfält på de stora tidningarnas webbplatser?

   Vi får väl se hur det utvecklar sig. Men en sak är helt klar. Internet är en av mänsklighetens största innovationer. Aldrig tidigare har så många människor kunnat kommunicera så enkelt, till så många, med så liten ansträngning. Informationsrevolutionen för med sig positiva och negativa effekter. Till de negativa effekterna hör att tekniken också ger unika möjligheter för den eller de som vill kränka. Om man, som jag, gillar den informationsfrihet som internet innebär finns det anledning att bekämpa de missbruk av friheten som består i brott och liknande kränkningar. På sikt är det nog det nog en förutsättning för att informationsfriheten inte ska riskera beskäras. Av någon som vill ”regulate”, snarare än ”litigate”. 

 

Tips från chefredaktören, lyssna gärna på Mårten Schultz och Tove Lindgren i juridikpodden. Det är pladdrigt roligt och mitt i allt så lär man sig man sig en hel del, eller i varje fall lite, om nya ord och juridik: Juridikpodden.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.