Farmor var nämndeman – ta bort nämndemännen

Jag tror aldrig att jag berättat det i alla de hundratals nämndemannadebatter jag varit med om de senaste fem åren. Men så var det i alla fall. Min farmor var under många år nämndeman vid Lunds tingsrätt. 

Mårten Schultz är professor i civilrätt och har skrivit böckerna Kausalitet (akademisk avhandling 2007), Kränkning (2008) och Adekvansläran (2010).

Han är engagerad i den juridiska debatten och har medverkat som skribent för bland annat Dagens Juridik och Affärsvärlden. Sedan 2011 är han krönikör i DN.

Han blev professor i civilrätt vid Uppsala universitet den 1 mars 2011. Den 1 november samma år blev han professor vid Stockholms universitet.

I unga år målade han en del graffiti här och där, men det är preskriberat.

Mårten utsågs 2012 till Årets Jurist.

Hans blogg som finns att läsa på Juristbloggen, presenterar han så här: ”Bloggen är privat och har ingen direkt relation till mitt arbete eller min arbetsgivare. (Annat än om ni vill kräva mig på skadestånd, då kommer jag hävda att jag gjort allt i jobbet.)”

Nu är Mårten Schultz också en av Para§rafs återkommande skribenter.

Nämndemannaposten var ett hedersuppdrag som min farmor erhöll genom den arbetarrörelse som följde henne från den allra yttersta fattigdom, en fattigdom jag knappt kan föreställa mig, till graven. Jag tenderar att se uppdraget genom prismat av hennes historia.

Politisk hunger

När mina farföräldrar sökte sig till arbetarrörelsen så var det inte bara av politisk hunger utan den högst konkreta hunger som känns i magen när det inte finns tillräckligt med mat på bordet. Det politiska var en nödvändighet; klasskampen en självklarhet.

Jag kan bara tänka mig hur min farmor kan ha känt det när hon i en pampig tingssal fick svära domareden som nybliven nämndeman. Fina kläder, förmodligen en hatt. En stolt make och en lagman som spände blicken i henne och erinrade henne om uppdragets betydelse.

En människa från de enklaste förhållanden, och då menar jag verkligen de enklaste förhållanden, kunde föräras ett så ärofyllt uppdrag. Att vara nämndeman. Att vara domare. Att betros makten att döma sina medmänniskor, enbart på grund av sin hederlighet och sitt engagemang.

Hederliga och engagerade

Jag har träffat på många nämndemän genom åren. Hundratal gissar jag. Jag har bland de allra flesta av dessa mött samma egenskaper som hos min farmor, om än inte i samma koncentration. Hederliga och engagerade människor som, oavsett vilket parti som nominerat dem, strävat efter att ta med sin hederlighet och sitt engagemang in i tingssalen.

Nämndemännen har under generationer tjänat Sverige väl och sällan ställt till med något väsen eller trubbel för rättsordningen. Men vill jag avskaffa dem.  Jag vill inte ha dem i domstolarna. Jag vill inte att lekmän ska vara domare i brottmål.

Juridiskt inkompetenta

De vanligaste argumenten mot nämndemannainstitutet är kända, ja, numer närmast ökända. Det är principiellt fel med domare som i realiteten utses på sina politiska meriter. Juridiken är ofta komplicerad och nämndemännen är definitionsmässigt juridiskt inkompetenta. Sverigedemokraterna anses utgöra ett särskilt problem för domstolarna eftersom deras nämndemän, enligt utsagor från domare, ibland har uttalad politisk agenda i nämndemannarollen. (Jag har ingen aning om i fall det stämmer, men så har det sagts.)

Det finns andra argument som jag själv tycker är minst lika viktiga. Tanken på att nämndemannen ska tillföra lokalkännedom eller sunt förnuft under överläggningen är fel i grunden eftersom allt som tillförs målet ska tillföras i det öppna, så att parterna kan bemöta. När nämndemän vill döma annorlunda än juristdomaren är det ofta ändå juristdomaren, eller notarien, som spökskriver för nämndemannen – vilket är ett sätt att ljuga för allmänheten. Nämndemän kan ofta ganska lätt avpolleteras från sina uppdrag vilket skaver mot tanken att domares oberoende och självständighet, också mot andra domare, förtjänar att skyddas.

Hundra argument emot

Det finns hundra andra argument mot nämndemannainstitutet. Jag brukar variera dessa litet beroende på sammanhanget och humör. Hundra argument emot. Men väldigt få goda argument för. Nämndemännen borde bort ur domstolarna. Precis som lagstiftaren utgått från att lekmän som domare är en dålig idé i de flesta typer av förhandlingar – det finns inga nämndemän i konsumenttvisten, fastighetsköpet som hävs eller vid edgång i konkurs – borde lagstiftaren komma fram till att det är en dålig idé också i brottmålen.

Men det där är principer. Bakom principer finns det människor och bakom nämndemannainstitutet finns det massor med personer som gör sitt bästa för att upprätthålla en god rättstillämpning, på det bästa sätt de förmår. Det tycker jag att man som jurist kan känna en viss tacksamhet för. En viss ödmjukhet också. Men trots det blir avslutningen likt Catos, som alltid hävdade Kartagos förstörelse.

För övrigt anser jag att nämndemannainstitutet borde avskaffas.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.