Jag blev stämd

Så hände det. Jag blev stämd och tvingades stå inför skranket i Stockholms tingsrätt.

Peter Isaksson utbildade sig sent i livet till journalist med inriktning på research.

Efter en stökig ungdomsperiod jobbade han som bartender, dörrvakt och lite av varje, innan han under många år arbetade med ungdomar som hade en psykosocial problematik.

Peter är en av initiativtagarna och grundarna till Magasinet Para§raf.

Hans vision var att magasinet skulle vara kompletterande inom samhällsjournalistik med ledordet inifrån.

Peter Isaksson är redaktionschef och ansvarig utgivare på Para§raf.

Onsdagen den 7 november 2012 förlorade jag oskulden när det gäller att bli kallad svaranden i en svensk domstol. När jag nu blivit stämd var det för något jag aldrig kunnat tänka mig.

Vi har inom redaktionsledningen på Para§raf ofta diskussioner om pressetiska frågor. Jag följer dessa med stor noggrannhet och anledningen är enkel. Det är jag som ansvarig utgivare för Magasinet Para§raf som får ta ett eventuellt straff om vi bryter mot fastställda regler. Ett upplägg som övriga i redaktionsledningen tycker är en alldeles utomordentlig ordning…
Alltså har det funnits, i vart fall i min sinnevärld, en risk att jag kan bli stämd.

Det handlade om 100 kronor

Det domstolen hade att ta ställning till i det här fallet hade dock inget med pressetik att göra. En man, fortsättningsvis kallad Motparten ansåg att jag var skyldig honom 100 kronor. Bakgrunden är den att jag för några år sedan arbetade som redaktionschef på en tidning som hette Skurk men där ägaren var en skurk – och hamnade i fängelse. Till den tidningen ringde Motparten och ville att jag skulle titta på och skriva om hans rättsfall. Motparten menade att han för en massa år sedan utsatts för tortyr och slaveri i flera svenska häkten och fängelser och som belägg för detta skulle han skicka en bok han genom egen utgivning skulle förse det juridiska etablissemanget med. Boken kom till redaktionen och efter att ha läst några sidor kontaktade jag Motparten och tackade artigt nej till att gå vidare.

Kronofogden kom in i bilden

Det hela slutade inte med det, boken skulle betalas. Motparten skickade fakturor och påminnelser till den fängslade ägaren av tidningen. Då han inte betalade skrev motparten över allt på mig. Då jag kontaktade honom och påtalade att jag inte tänkte betala påminnelseavgifter för att jag inte betalat en faktura jag aldrig fått, bad han om betänketid om hur han skulle gå vidare innan han kunde svara, något jag gärna gav honom. Hans svar dröjde men när det kom var det kraftfullt.

Motparten hade låtit Kronofogdemyndigheten ta över ärendet. När jag bestred fakturan hamnade tvisten i Stockholms tingsrätt. Nu var det allvar, rättsvårdande myndigheter skulle avgöra tvisten. I Motpartens inlaga till tingsrätten kunde jag läsa att det jag sagt i mitt bestridande av fakturan, att jag var företrädare för ett företag, var ett försök av mig att ”bluffa” en aningslös tingsrätt. Jag skrev i min inlaga att jag tyckte att det var pinsamt att behöva uppta domstolens tid med en tvist om 100 kronor.

Hade med sig en vän

Motparten är född 1939 och tillhör generationen som följt Perry Mason på TV, följaktligen motsatte han sig både medling och förenklat rättegångsförfarande. Medling var dessutom uteslutet menade Motparten eftersom han inte hade mandat till det av bolaget han företrädde. Jag hörde tyvärr inte vad han sa när rättens ordförande påpekade att det var en enskild firma. Motparten hade åkt hela vägen från Göteborg och med sig hade han en vän, något han klargjorde för både rätten och mig att han hade stöd för i lagen. Han fortsatte gå ut hårt och sätta sig i respekt hos mig. Motparten använde sin domstolstid till att berätta att han kände både Jan Eliassons vän och en blivande riksdagsman. Extra stolt var han när han i förbifarten nämnde att professor Hans Klette varit hans mentor i straffrätt. Jag kom i dramatiken som följde, inte på namnet på någon jag kände som jag kunde delge rätten, utan upprepade bara att Motparten skickat boken till mig som företrädare för ett företag.

I en tvist finns det två versioner av rättvisa och en dom tenderar att ta fram de sämsta sidorna hos parterna. Det var alltså inte utan skadeglädje som jag mottog domen som fastslog att den gick i min favör. Nu får alltså Motparten betala sin tågbiljett och hotellvistelse själv, något som inte håller mig sömnlös. För övrigt var domskälen i det här målet mer omfattande än många av de domar jag läser som gäller mord.

Vad som hände med boken? Den hamnade där den hörde hemma, i närmaste papperskorg.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.