Dick Sundevall

Ja – visst var det våldtäkt

Först vill tydligen en 15-årig flicka bli utsatt för vaginala och orala samlag av ett gäng killar som hon inte känner och inte ens vet namnen på, enligt hovrätten. Sedan hittas hon av förbipasserande utanför huset storgråtande och ropande på hjälp. Hovrätten har kanske uppfattningen att så där underliga är de där människorna som befolkar förorterna?

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

När jag läste polisen Martin Marmgrens första krönika på Para§raf om våldtäkten i Tensta, tyckte jag att det var väldigt bra att en polis som deltagit i en utredning berättade vad han visste.

   Bitvis höll jag inte med honom. Tyckte att han slirade vad gäller advokaternas roll och jag tror inte att vi löser några problem med en samtyckeslag, utan tvärtom skapar nya problem. Men det förtog inte den positiva helheten. Här fanns alltså en polis som hade kurage att efter avkunnad dom säga ifrån om vad han drog för slutsatser av vad han visste. Och som visade en oerhörd medkänsla med i första hand brottsoffret, men även med de unga brottslingarna.

   Ni som redan nu hakar upp er på att jag skriver våldtäkt, brottsoffer och brottslingar, trots att hovrätten har kommit fram till att det inte förekommit någon våldtäkt, har kanske något konkret förslag på hur man istället ska beskriva det som utspelade sig den där kvällen. Kanske ”frivillig grupporgie med okända män”? Eller det lite vaga, ”dåligt sex”? Eller vad?

   Jag har genom åren ifrågasatt och lagt ner ett omfattande arbete på ett antal fällande domar, där jag hävdat att en eller flera av de dömda är oskyldiga. Fallet med hemvårdaren Joy Rahman är ett exempel. Det så kallade Rinkebymordet är ett annat. Men det innebär naturligtvis inte att jag anser att alla som döms är oskyldiga. Eller – att alla som frias i en rättegång är oskyldiga, även om de rent formellt ska betraktas som oskyldiga.

   När jag kontaktas av någon, ofta en släkting till någon som sitter i fängelse, och personen hävdar att denna närstående är oskyldig, slutar det ofta med att jag säger:

– Ja, det är möjligt att bevisningen är tunn. Han behöver nog en annan advokat.

   Jag är inte advokat. För mig räcker det inte med att bevisningen är tunn. Jag måste bli personligt övertygad om att personen ifråga är oskyldig för att lägga ner det omfattande arbete det innebär att granska ett fall ingående. I fallet med Joy Rahman arbetade jag med det i omgångar under sex år. Det handlar om att göra om polisens arbete men att gräva ännu djupare.

   På samma sätt kan det vara med någon eller några som frikänns. De är formellt frikända men jag kan likafullt vara övertygad om att de är skyldiga. Jag är alltså kritiskt granskande till vad som pågår i landets domstolar. Dels för att det är mitt jobb att vara det och dels för att jag anser att vi har ett rättssystem med stora brister.

   För några år sedan blev det stor uppmärksamhet då en av TV4:s mest framträdande reportrar åtalades för mutbrott. Jag var i högsta grad inblandad i det där då jag varit med och rotat fram vad jag ansåg bevisade att han tog mutor. Han dömdes i tingsrätten för mutbrott och skattebrott. Men han friades i hovrätten för anklagelserna om mutbrott eftersom hovrätten ansåg att han inte hade ett anställningsförhållande på TV4 som innebar att han kunde dömas för mutbrott. Han var nämligen inte fast anställd utan hade frilanskontrakt med TV4.

   Men han dömdes även i hovrätten för att inte ha skattat för de cirka 400 000 kronorna han mottagit kontant, och som det hela handlade om. I sak var alltså tingsrätten och hovrätten överens, han hade tagit emot pengarna – men de tolkade en av åtalspunkterna olika. Det här resulterade i att lagen ändrades så att man skulle kunna döma personer för mutbrott som hade hans anställningsförhållanden.

   Uttryckt på annat sätt: Tingsrätten konstaterade att han tagit mutor. Hovrätten hade samma uppfattning vad gällde sakfrågan men kom fram till att han fick göra det enligt gällande lag. Alltså ändrades lagen. Frågan är då, har han tagit mutor? Ja, rimligen har han det då han enligt såväl tingsrätten som hovrätten tagit emot de pengar det handlade om, men han kunde inte dömas för det med den lag som då gällde.

   Idestöld är inte olagligt i Sverige, om idén inte är mer än en lös idé. Men ändå sker idéstölder. Våldtäkter inom äktenskapet var långt in i modern tid inte olagligt i Sverige. Men visst förekom det ändå våldtäkter. Det är inte jurister som är landets språkvårdare och med någon slags ensamrätt fastslår ett ords betydelse, även om några av dem tycks tro det.

   Därmed åter till våldtäkten i Tensta. Tingsrätten kom fram till att killarna kunde dömas för våldtäkt. Hovrätten menade att de inte kunde dömas för det med den lag som gällde för tillfället. Men fler än jag har tyckt sig kunna utläsa av hovrättens dom att man hade kunnat döma dem för våldtäkt om det hela hade utspelat sig några månader senare, eftersom lagen då hade hunnit ändras.

   Alltså, har killarna begått en våldtäkt eller inte? Juridiskt har de inte gjort det enligt hovrätten. Rent juridiskt har det inte överhuvudtaget förekommit någon våldtäkt. Men idag, med dagens lag, skulle det sannolikt ha förekommit en våldtäkt och killarna skulle ha blivit dömda för det. Så har det varit en våldtäkt eller inte? Visst var det en våldtäkt – men med den lag som då gällde ansåg inte hovrätten att lagen kunde tolkas så. Jag är alltså helt överens med Martin Marmgren i den frågan.

   En gång i tiden var det dödsstraff i Sverige för falskmynteri, tidelag, homosexuella handlingar och mycket annat. Kvinnor som födde så kallade oäkta barn satte ofta i förtvivlan ut det nyfödda barnet i skogen, och blev halshuggna om det kom fram. Kanske hade en del av dessa kvinnor våldtagits av en eller flera män? Domstolarna som dömde ut de där dödsstraffen följde lagen. Men var det rätt och bra? Nej, det var naturligtvis helt åt helvete. Livet är inte så enkelt som att det är helt rätt och riktigt bara för att en hovrätt kommit fram till något. Det finns det alltför många drastiska exempel på.

   Av ovanstående kan man kanske misstänka att jag inte anser att jurister har all tänkbar vetorätt på hur landets lagar ska uttolkas. Ja, precis så är det. Det är inte i huvudsak jurister som drivit på så att olika personer de senaste årtiondena har fått resning och frikänts, efter att allehanda jurister har kommit fram till att de ska dömas till livstid och liknande. Kort sagt, vi kan inte helt lämna över juridiken till juristerna – även om de rimligen ska vara de mest kunniga inom området.

   Vad gäller Martin Marmgrens syn på advokaternas roll så håller jag inte med. En advokat ska ta tillvara sin klients intressen, hur mycket det än kan störa polisers och åklagares arbete. Advokatens roll i en svensk rättsprocess är liten. Hen är den lilla spelaren i den stora statliga rättsprocessen som har denna demokratiskt viktiga roll som försvarare. Inte minst visar det sig i den nu pågående stora kokainrättegången där det tveklöst är advokaterna som ser till att det hela blir rättssäkert.

   Men Martin lyfter en fråga som gör det hela lite mer komplicerat: Är det bra för killar som är 15-16 år och har våldtagit någon – att bli frikända? Blir deras liv bättre av det? När en kille vill erkänna och rensa ut det hela, men efter ett samtal med sin advokat inte längre vill erkänna – är det bra för den killen? Är det ett bra advokatjobb?

   Eller låt oss ta ett tänkt exempel som sannolikt har utspelat sig ett antal gånger: En klient är överbevisad och har därtill erkänt. Hen vill att hens advokat ska verka för att hen får rättspsykiatrisk vård. Advokaten vet att för det brottet, och med tanke på klientens psykiska tilldtånd, blir klienten sannolikt inlåst längre tid på ett rättspsyke än vad hen skulle bli vid ett fängelsestraff. Är det då bra advokatarbete att ändå arbeta för att klinten döms till rättspsykiatrisk vård? Det låter så enkelt när Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg och andra säger att det är advokatens uppgift att ta tillvara sin klient intressen, punkt och slut. Men är det alltid så enkelt vad det innebär i det konkreta fallet? Har alltså Martin Marmgren möjligen en poäng i sitt resonemang om advokaternas roll?

   En del framträdande advokater har berättat för mig att de vägrar gå upp i domstolen och hävda att deras klient är oskyldig, om klienten inför advokaten har klargjort att han är skyldig. Bra så. Men gäller det för alla advokater? Tillåt mig tvivla.

   Att advokater ska ta tillvara sina klienters intressen är självklart. Men när advokater i den allmänna debatten, som då inte rör någon som de har eller har haft som klient, bara argumenterar för vad som är bra för advokater så vinner de i varje fall inte min respekt. Leif Silbersky var ett ovanligt tydligt exempel på det här när han framträdde i SVT:s Debatt angående det här våldtäktsfallet. Först viftade han med domarna i målet och hävdade att han i motsats till andra minsann har läst allt om det här. Men det har han ju inte alls om han bara har läst domarna. Han har varken läst förundersökningen eller slasken. Vi får hoppas att han inte anser detsamma, att det räcker med att läsa en dom eller två, när han ska försvara sina egna klienter.

   När sedan Martin Marmgren yttrade sig, som rimligen var den i tv-studion som kunde fallet bäst och mest grundligt, eftersom han har läst både domarna och förundersökning – och därtill själv deltagit i utredningen, så menade Silbersky att det var helt fel av Martin att yttra sig efter avkunnad dom. Alltså – de som inte läst domarna ska hålla käften och de som kan fallet i grunden, betydligt bättre än Silbersky, ska också hålla käften. Advokatyrket är alldeles för viktigt för rättsstaten och demokratin för att det ska skitas ner på det sättet.

   Om advokatkåren och Advokatsamfundet driver uppfattningen att statstjänstemän av olika slag, i det här konkreta fallet en polis, aldrig ska få ge offentlighet åt en avvikande mening efter att beslut är fattat – så finns det en motsättning mellan advokater och journalister som aldrig kan överbryggas. Mediernas granskande roll i samhället bygger i betydande omfattning på att tjänstemän i olika befattningar inte hukar och kniper igen när de anser att något blivit väldigt fel. Många avslöjanden, som varit bra för Sverige, har kommit upp i ljuset genom att tjänstemän i olika befattningar har sagt ifrån – efter att olika former av beslut har fattats. Advokatsamfundets uppgift kan knappast vara att försöka kväva sådan information.

   Martin Marmgren är att se som en visselblåsare som avslöjat vad som utspelat sig bakom kulisserna. Det råder en allmän mening om att sådana människor är bra och viktiga för en demokratisk rättsstat. Det behövs fler sådana. Men det finns också en gammal välkänd journalistisk sanning som gång på gång bekräftas: Vad som utmärker en väsentlig artikel (eller krönika) i en samhällsfråga, är att det finns personer som helst hade sett att den inte publicerats.

 

För att slippa en sidodebatt…

   Jag anser absolut inte att mål som rör sexbrott ska bedömas efter annan bevisvärdering än andra mål. Jag är väl medveten om att det förekommer falska anmälningar om våldtäkt och att en del kvinnor i efterhand har erkänt det, och blivit dömda. Men det ändrar inte min uppfattning om våldtäkten av 15-åringen i Tensta.

 

   Martin Marmgren bemöter sina kritiker i ett blogginlägg här.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.