Ricard Nilsson

Nostalgi i min fängelsecell

Efter snart 14 år i anstalt märker jag att tankarna allt oftare vandrar till min barndom och de som fanns i mitt liv då. Det blir en och annan nostalgitripp när jag sitter inlåst ensam på mina sju kvadratmeter.

Ricard A R Nilsson har varit med från Para§rafs första dag, som skribent och bloggare. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt trettonde år bakom murarna.

Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Därtill har han skrivit en deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd. I juni kommer nästa, Med döden som skugga.

Han bloggar numer här:
www.nilsson-larancuent.com

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

Efter att ha läst skådespelaren Johan Hedenbergs underhållande biografi Lill-Tarzan å jag, i vilken han bland annat berättar om alla sina barndomskompisar, började jag fundera över dem som fanns i mitt liv under min uppväxt. Ensam i min cell blir jag ibland nostalgisk och samtidigt nyfiken på vad som hänt alla som jag en gång i tiden kallade för vänner.

   Själv har jag naturligtvis inte tillgång till Facebook eller andra sociala nätverk, något som försvårar mina möjligheter att se vad alla kompisar från förr gör idag. För min egen del har de senaste 14 åren spenderats i olika säkerhetsfängelser, avskuren från den fria världen. Men vad har det blivit av Jonas som var min bästa vän under så många år? Vad hände med min första kärlek Jennifer, som jag på avstånd trånade efter som 9-åring borta i USA? Vad gör den vackra mörkhåriga Anna idag, hon som en gång för länge sedan fick mitt hjärta att slå volter – tyvärr var mina känslor obesvarade även om vi ett tag var nära vänner.

   Tänk vad lätt det hade varit att stilla nyfikenheten med en snabb Googling, kanske till och med en vänförfrågan eller två på Facebook. Men jag får bida mig i tidens väntrum, än dröjer det innan internet åter blir en del av min vardag. Även om jag hade internettillgång innan jag åkte in, så var det via ett modem och Facebook eller Google fanns inte än. När jag skulle söka efter något var det Altavista som användes, nu vet jag inte ens om den sökmotorn finns kvar. Nej, till dess att friheten ges mig åter får det räcka med att tänka tillbaka på det som har varit och fantisera över hur allt kan komma att bli.

   Kanske mina funderingar är en följd av att jag är närmare slutet av mitt straff än början av det. Jag tänker på det förflutna lite extra eftersom framtiden väntar bakom hörnet. En framtid som jag längtar till och hyser stort hopp inför, samtidigt som den är kryddad med en gnutta oro – jag har trots allt inte haft möjlighet att gå ensam på stadens gator en enda gång hittills. Och denna oro kan stillas lite genom att tänka tillbaka på tryggheten i min barndom.

   Alla har vi drömmar och förväntningar, som liten ville jag bli Stålmannen, en målsättning som dock inte har förverkligats. Istället sitter jag här, i en cell på Tidaholmsanstalten, och begrundar frånvaron av en röd mantel och undrar vilken väg ödet kommer att leda in mig på härnäst. Vem vet, kanske jag kommer att stöta på några vänner från barndomen.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.