Dags att våga stå upp

Först och främst vill jag tacka alla, och då menar jag verkligen alla som kommenterat och delat min förra krönika "Vart tog ni vägen, alla ni föräldrar". Det har varit överväldigande med drygt 108 000 läsare, och jag lyckades med min mening att lyfta upp ämnet till debatt. Det känns, efter att ha läst alla kommentarer som att Sverige idag och ungdomsvärlden 2013 behöver få tillbaka fler pappor som "Henkes Farsa", men även pappan i omklädningsrummet. 

Calle Paulsson är ungdomspolis i Helsingborg.

Han presenterar sig så här:
Adopterad från Colombia vid ett års ålder. Uppväxt i olika delar av Sverige. Bloggar, twittrar och föreläser. Var med och startade upp områdes & ungdomsgruppen i Helsingborg, vilket är en ungdomsgrupp som jobbar förebyggande i utsatta områden och med ungdomar på individnivå. Det sker i samarbete med socialtjänst, kommun, skola och fritid, och även med andra personer och organisationer som verkar i ungdomsvärlden i Helsingborg.

Calle extraknäcker som skådis och kan bland annat ses som knarklangare i några av Johan Falk-filmerna.

Hans förra krönika lästes av 108 000 personer.

En liten skara övertolkade situationen där killen blev upptryckt mot väggen. Händelsen var precis så, jag minns det som igår. Visst finns det bättre alternativ än att trycka upp ungar mot väggen, men min poäng var civilkurage, att våga säga ifrån. Att vi idag knappt vågar höja rösten, än mindre ta i ungdomarna. För att vara övertydlig, ta i ungdomar/barn på ett försvarligt sätt.

   Den där pappan gick inte runt och brukade våld på oss stup i kvarten. Men han satte sig i respekt. Genom att ta i eller höja rösten mot en unge och säga stopp. Han visade direkt vart skåpet skulle stå. Sedan var det bra med det. Hur många ungar i laget betedde sig illa så länge den pappan fanns i närheten? Ingen så klart. Vi gick inte runt och var rädda för att åka in i väggen med ett brak, men vi visste att han sa ifrån. Så inget trams.

   Han var ofta med på bortamatcher och turneringar. Och vi gillade honom. Han betydde ordning och reda, vilket vi ungar i grupp behövde. Jag minns det så. Inför fadersgestalter var man rädd kontra hade respekt. Rädd för konsekvenser av handlingar man visste inte var okej.  De var män, stora, starka. De ville visa oss hur saker och ting gick till. Oavsett om vi ville det eller inte.

   Män som ansåg att detta var något som ungarna skulle kunna. Skulle vi ut och tälta så kom de. Och de kom inte för att de var så särskilt oroliga, det var morsornas grej. Utan mer för att se var vi tänkte placera tältet, och om vi egentligen kunde sätta upp ett tält överhuvudtaget. Det slutade med att de vuxna satte upp tältet, och vi satt där och tittade på. Det blev liksom inte som vi planerat. De vuxna var stolta och tittade på sitt verk med ett leende. Så ska det gå till. De hade visat oss små vad som krävdes. Uppdraget slutfört för den gången.

   Visst var det tråkigt att alltid bli störd. Man ville klara sig själv men det var upp till bevis först. Man fick visa vuxenvärlden att man klarade biffen.

– Ok, ni kan slå upp ett tvåmannatält, stick i väg och tälta med er.

   Samtliga lyckade fall jag upplevt i mitt yrke som polis, har haft engagerade föräldrar.  Enormt engagerade. Jag talar om fall där ungdomar, nästan uteslutande pojkar varit på glid. Begått brott, varit aktuella hos soc, haft hög frånvaro i plugget, varit på väg in i missbruk och så vidare. Ofta finns det bara en förälder, modern. Pappan finns inte med alls eller är i periferin. En ensamstående mor, lågavlönad och fler syskon i familjen. Oerhört tufft.

   Samtidigt som jag sett en just sådan mor som gav allt, och som vann. Hon lyckades få sin som att bryta med sitt umgänge, börja plugga, sluta begå brott. Men då var hon också överallt, dök upp överallt. Hon tröttade ut sonen som tillslut kapitulerade. Sonen sa till mig några månader senare:

– Utan morsan hade det varit kört för mig, kolla mina gamla polare, de har inga såna föräldrar. Kolla hur det gått för dem.

   Jag skriver om män denna gång då papporna är viktiga för dessa pojkar. Det vet vi sedan tidigare. Jag ser så många pappor som valt att sjappa. När papporna inte vill vara med. Vad gör vi då? Jag minns pappan som kom fram till mig på stan och frågade:

– Hur går det för min son?

   Vad svarar man på det? Frågar du polisen hur det går för din son? Då är ”Henkes farsa” välkommen tillbaka. För Henkes farsa var en fadersgestalt för dem som inte hade någon farsa och en man som fanns där för oss som träffade farsan varannan helg. Han röt ena stunden ifrån åt andras ungar och andra stunden hjälpte han dem att laga punka på hojen. Körde oss alla till discot och hämtade oss. En självklarhet.

   Det behövde alltså inte vara ens egen mamma eller pappa. Det fanns alltid en vuxen i närheten som man kunde söka skydd hos. Tappade man bort sina polare på discot precis innan det var dags att gå, försvann oroskänslan när man såg någons förälder man kände igen som skulle hämta. Det var en trygghet i det.

   Det är dags att ge våra ungdomar den tryggheten tillbaka. Det finns massor av engagerade och närvarande föräldrar där ute. Men ni är för få. De är dags att våga stå upp mot ungdomsvärlden och visa vem som bestämmer. Det är dags att bli föräldrar till allas ungar igen. Det enda sättet att göra det är att göra det tillsammans med de unga, för det finns många där ute som bara behöver en liten lätt knuff för att hamna på rätt spår igen.

   Återigen tack för alla kommentarer, det har varit en fröjd att läsa, hur ni känt, tänkt, och diskuterat kring ämnet. Att krönikan skulle slå så hårt kunde jag inte i mina vildaste fantasier tro. Jag har via redaktionen fått massor av mail. Jag ska ta mig tid att svara er alla. Jag känner att det är viktigt för mig, har ni tagit er tid att skriva till mig personligen så är det min skyldighet att också svara er, om än att det kan ta lite tid. Jag hoppas ni har överseende med det.

Calles förra krönika om förädraansvar finns att läsa här.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.