Ricard Nilsson

Låt frigivna fångar bli läkare och advokater

En mängd yrken är uteslutna för dem av oss som har dömts till fängelse. Straffrihetsintyg begärs av presumtiva arbetsgivare även för många okvalificerade jobb. Men ett förbud mot att kräva utdrag ur belastningsregistret utan direkt stöd i lag kan vara på gång, i alla fall om arbetsmarknadsminister Hillevi Engström får sin vilja igenom.

Ricard A R Nilsson har varit med från Para§rafs första dag, som skribent och bloggare. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt trettonde år bakom murarna.

Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Därtill har han skrivit en deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd. I juni kommer nästa, Med döden som skugga.

Han bloggar numer här: www.nilsson-larancuent.com

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

Det var med glädje jag såg på nyheterna häromkvällen. För en gångs skull kunde jag hålla med en politiker som yttrade sig i en kriminalpolitisk fråga. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström uttalade nämligen åsikten att den ökande mängden av arbetsgivare som kräver ett straffrihetsintyg inför en anställning, exkluderar tidigare dömda från stora delar av arbetsmarknaden där de egentligen borde kunna vara verksamma.

   Hon var av uppfattningen att en reglering kanske krävs som förbjuder arbetsgivare att begära ut registerutdrag om det inte specifikt krävs enligt lag. Detta är en helt fantastisk idé.

   Under alltför många år har antalet arbetsgivare som begär ut straffrihetsintyg bara ökat och ökat. Något som i sin tur har inneburit att frigivna fångar har fått det allt svårare att hitta försörjningsmöjligheter. Jag har kontakt med många före detta interner som efter sin frigivning verkligen har gjort sitt bästa för att hitta arbete, men som gång på gång har nekats anställning på grund av att arbetsgivaren krävt ett utdrag från belastningsregistret.

   Två av mina vänner fick till och med beskedet att de var klara för en viss anställning så länge straffrihetsintyget var rent. Nu syftar inte jag på jobb inom grundskolan eller liknande ställen där lagen kräver att man inte har begått några grova brott, utan om arbeten som inte på något sätt kan anses vara olämpliga för en frigiven fånge. För en av mina vänner gällde det en anställning där han skulle skriva in och analysera försäljningsstatistik, det kan tilläggas att just denne frigivne hade läst in en examen i nationalekonomi under sin tid i fängelse. Ändå fick han inte jobbet. Varför – jo, för att han tidigare hade dömts för dråp.

   Var går egentligen gränsen? Vilka arbeten är olämpliga för exempelvis en tidigare morddömd utan missbruksproblematik? De flesta tycker inte att en sådan person ska få utbilda sig till läkare. Men varför skulle en före detta fånge vara sämre läkare än någon annan?

Likaså skulle advokatsamfundet troligen ha betänkligheter om att släppa in en frigiven mördare i sitt lilla exklusiva skrå, men varför? Om en före detta fånge har klarat av att ta en juristexamen och i övrigt uppfyller kraven på erfarenhet, då är det inte rimligt att han eller hon nekas möjlighet att få utöva det valda yrket.

   Nu vet jag naturligtvis att mina exempel inte handlar om en majoritet av fångarna. Få skulle orka ta sig igenom utbildningen för att bli en läkare eller advokat, men principen är densamma även för andra yrken. Varför ska före detta interner exempelvis uteslutas från vårdyrken rent generellt? De flesta argument jag har hört genom åren har varit av moralisk karaktär och handlat om personligt tyckande:

– Dom kanske stjäl från patienterna.

– Hur ska man kunna lita på en fånge?

– Dom förtjänar inte att ha så bra jobb.

   Naturligtvis måste en individuell lämplighetsbedömning göras, vissa borde inte arbeta inom vårdyrken eller som advokat, men att inför en anställning uppställa generella krav på god vandel är inget annat än diskriminering. Dessutom bör man komma ihåg att personer som eventuellt är olämpliga för ett visst arbete ofta inte förekommer i belastningsregistret. Att förlita sig på ett straffrihetsintyg kan ge en falsk trygghet som innebär att en ostraffad person får ett arbete som han eller hon inte alls borde ha. Nej, en individuell bedömning där man kontaktar referenser och lär känna individen bakom en eventuell brottslig gärning, är betydligt säkrare och mindre integritetskränkande än att kräva utdrag ur belastningsregistret.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.