Polisens kåranda får inte gå ut över allmänheten

För två veckor sedan publicera polismannen Martin Marmgren en text på sin blogg om dödsskjutningen i Husby, där en pensionär som viftade med en kniv blev skjuten i huvudet av polisen. Martin var kritisk till att det skulle behöva hända. Att en polis kritiserade polisers agerande fick uppmärksamhet i de flesta riksmedier. I sin första krönika för Para§raf förklarar Martin varför han skrev om händelsen.

Martin Marmgren är civilingenjör i grunden, men valde att gå vidare och utbilda sig till polis. Han arbetar idag på ungdomssektionen på spaningsroteln i Västerorts polisdistrikt i Stockholm.

Martin har bloggat sedan 2009 och fick riksomfattande uppmärksamhet sommaren 2013 när han som polis ifrågasatte vad som hände när en pensionär i Husby sköts ihjäl av polisen. Martin har också aktivt deltagit i samhällsdebatten kring frågor som rör polisen genom artiklar och intervjuer, exempelvis under diskussionen kring ”reva” och i samband med Husbykravallerna. Martins skrivande drivs till stor del av tron att både polisen och samhället i stort tjänar på mer öppenhet och kunskap kring polisarbete och polisiära frågor.

Martin har en polisblogg som kan läsas här. Och en blogg med mer allmänna funderingar som finns här.
Nu är Martin också en av Para§rafs återkommande krönikörer.

Det är positivt att känna lojalitet med kollegor. Man delar ett utsatt yrke. Det är enormt viktigt att man ställer upp för, stöttar och hjälper varandra. Den positiva “kårandan” gör jobbet effektivare och roligare och hjälper kollegor att orka även när det är tufft. Men det får inte ske på andras bekostnad, för då blir ”kårandan” negativ.

   För två veckor sedan publicerade jag på min polisblogg en text om dödsskjutningen i Husby i maj, se länk efter krönikan. Många har reagerat positivt på publiceringen, men jag har också av kollegor fått en hel del kritik angående det jag skrev och ärliga frågor om varför jag valde att gå ut så öppet med mina funderingar. Vad gäller den mer konkreta kritiken, så bemöter jag den i det här inlägget. Nedan skall jag försöka förklara varför jag tror att det är viktigt att öppet kunna rannsaka händelser där polisens agerande kan ifrågasättas.

   Jag skrev i ingressen till inlägget att jag väljer att publicera texten ”då jag känner att den lyfter frågor som jag hoppas vi kan lära oss något av, och då jag tror att polisen mår bra och utvecklas av öppenhet”. Jag är övertygad om att vi lär oss av att öppet diskutera vår verksamhet, både det som fungerar bra och det som fungerar dåligt. Det innebär självklart inte att jag tror att sociala medier eller nyhetsinslag på något sätt kan ersätta de interna processer som finns för att kontinuerligt utveckla polisen. Däremot kan en öppen diskussion fungera som ett komplement, då den kan sätta fokus på saker som inte fungerar tillräckligt bra och genskära den inneboende tröghet som det innebär att diskutera saker i en strikt hierarkisk organisation där takhöjden ibland brister. Ett välkänt exempel är ”pinnjakten” där de negativa effekterna har synts tydligt på golvet, men då dessa skall kommuniceras upp genom leden till dem som är beslutsmässiga så blir det lätt en variant av ”viskleken” där det som väl når fram har tappat både i innehåll och budskap.

   Dessutom gör en öppen diskussion att de som har investerat prestige i en fråga, de som har i uppdrag att driva igenom dåligt utformade direktiv eller de som känner sig (på individ eller gruppnivå) ifrågasatta av att problem diskuteras får det svårare att lägga locket på och kväsa en konstruktiv lärandeprocess. Jag tror att min text bidrar till att öka förutsättningarna för att polisen som organisation lär sig något av tragedin i Husby.

   Jag är också helt övertygad om att mer öppenhet, tillsammans med en ökad självkritik, starkt skulle bidra till att höja polisens förtroende hos allmänheten. Jag har efter att jag publicerade mitt blogginlägg från bekymrade kollegor fått höra att jag riskerar att sänka polisens förtroende eftersom jag pekar på vad jag uppfattar som brister. Det skulle i sin tur kunna leda till att folk inte pratar med oss, ger tips, vittnar, och så vidare. I princip alla som inte är poliser som har hört av sig till mig har dock sagt precis tvärtom, att de i och med min text har fått ökat förtroende för polisen. Många har skrivit och tackat mig för att jag just har givit dem förtroendet för polisen åter. Det är stora ord som jag naturligtvis tar med en nypa salt, men reaktionen tyder på något jag redan har fått höra många gånger. De som har lågt förtroende för polisen (och nu menar jag vanliga människor, inte exempelvis yrkeskriminella eller andra som hatar polisen oavsett vad vi gör) baserar inte det främst på att poliser begår misstag eller beter sig illa ibland. Alla människor begår misstag. Det är det faktum att poliser ofta upplevs sluta leden och försvara ifrågasatta ageranden samt att polisen uppfattas vara dålig på att erkänna misstag och felaktigheter som oftast lyfts fram som det som mest skadar vårt förtroende, även bland dem som annars är positivt inställda.

   Som polis vet man att området mellan straffbara fel och ett schysst agerande är ganska stort för misstänkta brottslingar, men det gäller även för poliser, och för polisen som organisation. Om man ser att ett agerande ifrån polisen går riktigt illa, och den enda responsen man får är ”det har startats en internutredning”, och den utredningen sedan, korrekt, leder till att ingen döms, så innebär det att den signal polisen skickar var att man anser att allt gick rätt till. Den bristen på självkritik kan upplevas som en dubbel kränkning. Om man istället skulle konstatera att inga brottsliga fel begicks, men att insatsen eller ingripandet var misslyckat och att man kommer att lära av detta, så tror jag att det skulle innebära ett ökat förtroende. Om man dessutom skulle be dem som drabbats av misstagen om ursäkt så tror jag anseendet skulle bli ännu högre.

   Det handlar inte heller bara om att eftersträva ett högt förtroende, det handlar på ett djupare plan om att de människor som drabbas då något går fel vid ett polisingripande måste få sina rättigheter och intressen tillvaratagna. Som polis är förståelsen för hur viktigt det är för människor som blir kränkta att få upprättelse helt grundläggande. En stor del av utredningsverksamheten handlar just om att ge människor som har utsatts för övergrepp upprättelse.

   Upprättelsen kan dock vara precis lika viktig när kränkningen inte innebär en juridiskt straffbar handling. För dem som har utsatts för kränkningar av polisen så skulle nog en ursäkt och ett konstaterande att man har brustit, samt att man kommer att lära sig av detta, bära långt. Och, för att återvända till fallet med dödsskjutningen i Husby, så är det svårt att föreställa sig en större kränkning en den som kvinnan i Husby utsattes för vid inbrytningen i hennes hem som slutade med att hennes man sköts till döds (även om allt skedde lagligt och utan onda intentioner). Jag anser att hon har rätt till den upprättelsen, även om jag förstår att det skulle kunna upplevas som att man brister i stöd till de kollegor som var inblandade i insatsen.

   Någonstans här ligger problemets kärna, i att inte bara se till den egna gruppen, utan vidga perspektivet. Det är lätt att förstå tendensen att alltid försvara hur andra poliser agerar då de kritiseras. De som uttalar kritiken utmålas ibland som att de inte förstår något eller vet vad de pratar om. Granskningar skrivs om till ”häxjakter”. Ledning och kollegor förväntas att genom uttalanden och handling visa att man till 100 procent ställer upp bakom den utsatta eller misstänkliggjorda polisen. Detta då det självklart gör livet lättare för en kollega som genomgår en tuff period. På samma sätt avfärdas krav på att poliser, liksom alla andra, borde förhöras innan de riskerar att genom exempelvis ett debriefingsamtal ha fått sina minnesbilder ensade med att kollegans behov i det läget måste övertrumfa (det normala) utredningsförfarande. Men det man då glömmer bort är att det hela tiden finns en annan part, en part vars utsatthet och lidande kan förvärras av att man helhjärtat utåt hävdar att den kränkning som hon eller han har blivit utsatt för var ett legitimt och oklanderligt handlande.

   Det är positivt att känna lojalitet med kollegor. Man delar ett utsatt yrke. Det är enormt viktigt att man ställer upp för, stöttar och hjälper varandra. Den positiva “kårandan” gör jobbet effektivare och roligare och hjälper kollegor att orka även när det är tufft. Men det får inte ske på andras bekostnad, för då blir ”kårandan” negativ. Alla har en tendens att försvara personer ur den egna “gruppen”, oavsett vilken grupp det handlar om. Men om det går så långt att man tvärsäkert alltid utgår ifrån att någon har agerat korrekt bara för att denne tillhör ens egen grupp, då hamnar man i ett ”vi-och-dom” tänkande gentemot omgivningen.

   Alla gör fel ibland, även poliser. Poliser arbetar dessutom på medborgarnas uppdrag och har genom yrkesrollen stundtals väldigt stor makt att inkräkta på andra människors liv, varför ansvaret att se allas perspektiv och inte fastna i det egna är mycket större. Objektiviteten som alltid skall iakttas kan och får inte sopas under mattan när kollegor är involverade utan är då snarare extra viktig.

   Jag står fast vid att jag tror att Sverige har en av världens bästa poliskårer, inte minst vad gäller bemötandefrågor. Men jag är också övertygad om att vi kan bli mycket bättre om vi blir öppnare, och framför allt mer öppet självkritiska och ödmjuka. Och det gäller speciellt gentemot dem som drabbas eller kränks då polisen genomför insatser eller ingripanden där något på ett eller annat sätt går fel.

 

Martins artikel om dödsskjutningen som blev så uppmärksammad finns att läsa här.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.