Ricard Nilsson

Fånge, intern eller intagen, men absolut inte klient

Fånge, intern, intagen – vi i fängelse har kallats mycket genom åren. Men nu på senare tid har Kriminalvården börjat kalla oss för ”klienter”. Som om det skulle visa större förståelse för svårigheterna att vara inlåst. Jag tycker personligen att det bara blir värre.

Ricard A R Nilsson har varit med från Para§rafs första dag, som skribent och bloggare. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt femtonde år bakom murarna.

Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Därtill har han skrivit två deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd och Med döden som skugga. I februari släpper han boken En livstidsdömds dagbok, där han berättar om det hårda livet i fängelse.

Han bloggar numer här:
www.nilsson-larancuent.com

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

   Begreppet ”klient” upplever jag som en avpersonifiering av oss fångar samtidigt som det är ett försök att få fängelsevistelsen att verka mindre negativ. I mina egna ögon är jag nämligen en fånge, intern eller möjligen intagen. Kalla oss för vad vi är, det är inga problem, i alla fall stör det inte mig. Att vara en ”klient” låter som något positivt – att sitta i fängelse ska inte maskeras som något annat än vad det är.

   Tidigare i år intervjuades jag av Kristofer Ahlström från DN och i artikeln skrev han något träffande om begreppet ”klienter”: ”Det ligger fel i munnen, en tillfluffad uppföljning av uttrycket ’fängelsekunden’. Beskrivningen av strafftiden som en frivillig affärstransaktion.” Om en utomstående upplever samma sak som jag, då kanske det handlar om mer än min personliga preferens. För att sitta inlåst är något som inte på något sätt är frivilligt, och det ska absolut inte antydas att det handlar om ett daltande med oss fångar, vilket ”klient” kan ge ett intryck av.

   Samma sak gäller cellerna vi bor i, eller som det heter inom Kriminalvården, bostadsrum. Visst, det må vara min tillfälliga bostad, men så länge det inte finns något handtag på insidan och jag inte kan öppna dörren när jag själv vill, då är det en cell. Återigen handlar det om frivilligheten, eller i detta fall avsaknaden av den.

   När jag en gång för många år sedan fortfarande var ny i denna karga värld bakom höga murar och taggtrådsbeklädda stängsel, så var det en avdelningsstädare som var väldigt tydlig med att bostadsrum inte var ett acceptabelt uttryck. Efter att jag i min oerfarna naivitet kallat cellen för ett bostadsrum, kom städaren fram till mig och klargjorde med spänd blick vad som gällde:

– Nilsson, ett bostadsrum kan du öppna när du vill, en cell blir du inlåst i mot din vilja! Du är placerad i en cell, inget annat!

   Sedan denna tillsägelse har den korrekta benämningen för mig alltid varit cell. Ingen möjlighet finns att gå ut genom alla låsta dörrar som står mellan mig och friheten. Det är alltså inget annat än ett fångenskap i en trång cell det handlar om. Kalla saker och ting för vad de är.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.