Förbjuden frukt

Så var det slut på 2013. För egen del är väl inte sorgen så stor över den saken, än om det är lite konstigt att sitta och önska bort dagar i livet. När man kommit till min ålder kan det ju rimligen inte finnas så väldigt många kvar. I vilket fall som helst, tycker vi alla som är interner här på Ystadsfängelset, att 2014 är bättre än 2013, bortsett från att rätt många tycker att de närmast kommande årtalen är ännu bättre då…

Lillemor Östlin är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.

Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT. Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.

Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i tio år.

Hon har främst begått narkotikabrott, för att finansiera sitt eget missbruk av amfetamin. Och hon har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.

Lillemor kan som få andra, som krönikör på Para§raf, beskiva en värld inifrån som andra ofta bara tror att de känner till.

Vi har det inte dåligt, inte materiellt sett, fast nog kunde det finnas smidigare bestämmelser i många saker. Kriminalvården hänger inte med i utvecklingen. Något som väl visas rätt klart när det nu inte finns fångar nog till att fylla fängelserna med. Inte ens de fina, dyra superfängelserna som ansågs så nödvändiga att bygga. Nu är det visst på förslag att hyra ut platser till Norge. Ja visst! Sverige har ju inte så många bärande industrier kvar i övrigt…

   I början av sjuttiotalet förekom någon sorts morfinbas både inom och utom anstalterna i Sverige. De som använde den sortens knark behövde bland annat citron för att kunna lösa upp medlet, med påföljd att citron blev förbjudet. Det tycker väl ingen var konstigt. Därefter har det gått rykten om att citron kunnat förstöra urinprov och jag vet inte vad. Farlig tror man i alla fall att citronen är. Därför är den fortfarande förbjuden. Apelsiner och alla andra frukter är mycket snällare.

   Alla fängelser och häkten har sina egna förordningar och lokala regler. Söker man förflyttning eller bara blir förflyttad mellan kåkarna så gäller det att ha förberett sig noga. Det man köpt på ena stället får man kanske inte ha på nästa och i vilket fall som helst får man i så fall inköpa ny förpackning. Inte alltid, men ofta måste man söka nya tillstånd till telefonkontakt med mera.

   På ena stället får internen inneha nagelknippsare eller gosedjur i cellen. På andra fängelser är det förbjudet med en synål. Inte garn, som man kan hänga sig i, men hur mycket tandtråd som helst, fast den går att skära halsen av någon med.

   Det är när det hänt något speciellt på ett ställe som förbud för inblandade ting införs. Inte så konstigt alls. Men sen tar de aldrig bort förbjudet och med åren är det ingen som minns varför det är si eller så. Det är väl här som på de flesta andra ställen, det finns ingen övergripande sambandsenhet. De snackar inte med varandra!

   Ibland är man långt före händelserna själva. I julas fick vi på min lilla avdelning varsin julklapp av en medfånge. Det var glitterarmband som man även kan använda som hårsnoddar. Inga dyrbarheter, tjejens mamma borta i hemlandet hade köpt dem och skickat. Bara en kul grej till jul.

   Vi gjorde vad vi kunde för att fira jul lite grand. Vad kan man begära? Bra nog, tyckte vi ändå. Vi fick Romerska bågar-choklad av kyrkan och de här armbanden. Så trevligt! Men vid inlåsningen kom personalen och tog ifrån oss armbanden för att låsa in dem i var och ens personliga tillhörigheter.

   – Varför? Vi får ju ha en viss mängd personliga smycken och hårprydnader, undrade jag.

   – Därför att de är skänkta utifrån och det kan bli bråk om någons armband kommer bort. Man får inte skänka saker till varandra, inte om sakerna kommer utifrån!

   – Men alla ljudböcker jag fått i paket från mina väninnor då? Självklart har jag gett bort dom när jag själv lyssnat på dem. Korkat vore väl annars?! Och det vet ni ju om! För att inte tala om alla veckotidningar. Skulle jag bara läsa dem själv och sedan kasta dem?

   Javisst, jag vet att det finns kriminella kvinnliga fångar också, som kan påstå att ett tiokronorsarmband blivit stulet och att det var värt tiotusen som man vill kräva fängelset på. Men ska man sätta stängsel runt alla eventuella grejer så blir det väldigt mycket.

   Numer finns det inte lika många narkomaner bland fångarna. Faktiskt är de flesta som går på knark legalmedicinerade. Många av förbuden kommer från den tiden då de var befogade av knarkrisken. Som van fånge märker man inte konstigheterna förrän någon nybörjare frågar. Nybörjaren kan vara fånge eller personal. Då får man försöka förklara men samtidigt försöka låta bli att fnittra åt de värsta vanföreställningar som florerar, särskilt hos ny personal.

   GOD FORTSÄTTNING!

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.