Dick Sundevall

Den ultimata kränkningen – livstids fängelse

Hennes bror hade blivit mördad och hon ringde mig och hade en del frågor. Hon tyckte att hon hade fått så konstiga svar från målsägarbiträdet så att hon därför ville kolla det hela med mig. Problemet var att målsägarbiträdets svar var helt riktiga – och just därför väldigt underliga.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Hennes första fråga var:

– Vad innebär egentligen livstids fängelse?

Bakom frågan låg naturligtvis i det här fallet den nog så allvarliga frågan, hur ser staten Sverige på att min bror har blivit mördad?

Målsägarbiträdet hade svarat:

– Det vet vi inte.

Jag svarade:

– Det enda vi vet är att livstid inte betyder livstid.

– Men…

– Förr eller senare får han som dömdes straffet omvandlat till ett tidsbestämt straff.

– Vem bestämmer det?

– Örebro tingsrätt.

Hitintills hade det varit ett sorgset men lugnt och sansat samtal. Men nu höjer hon rösten:

– Örebro tingsrätt! Men hur i helv… Han är ju dömd i Stockholms tingsrätt till livstids fängelse. Sedan har Svea hovrätt kommit fram till samma sak. Var kommer Örebro tingsrätt in i bilden?

Många av oss har nog någon gång varit med om att vi ska försöka förklara något där vi vet att vår förklaring stämmer, men samtidigt inser att vårt svar kommer att uppfattas som om vi har någon form av hjärnskada, eller att vi har suttit i ett hörn och rökt på.

Där hamnade jag nu.

– Ja, det är en bra fråga… Det är en av de konstiga politiska kompromisserna som våra kära lagstiftare har presterat…

Det blir tyst i luren, så jag fortsätter:

– Det kanske har att göra med att dom trodde att alla livstidsdömda satt på Kumlafängelset, och då är Örebro tingsrätt närmast.

– Men är det inte så då?

– Nej, det är först efter att ha avtjänat tio år som man kan söka tidsbestämt straff, och då är det bara i några få extrema fall som förövarna fortfarande är inlåsta på Kumla. Nästan alla livstidsdömda har då flyttats till andra anstalter.

– Men det vet väl riksdagsmännen?

– Det tror jag inte.

– Men det är ju dom som stiftar våra lagar…

– Ja…

– Så vad tror du? Hur många år får han sitta innan han släpps ut?

– Väldigt svårt att säga, 18 år kanske, eller 14, eller 25, eller 30…

– Men…

– Det är omöjligt att bedöma det nu när han nyligen har dömts. Det är så många faktorer som spelar in.

– Du får ursäkta, men jag blev inte mycket klokare av det här samtalet.

– Ja, jag förstår det.

   Där avslutades samtalet med den sörjande kvinnan. Det enda hon fick klart för sig var väl att livstid inte betyder livstid. Hade jag fortsatt och beskrivit nästa steg i den här processen hade hon nog blivit ännu mer förvirrad och misstrogen. Vilket knappast hade hjälpt henne i sitt sorgearbete.

   De olika faktorer som spelar in när det gäller omvandling till tidsbestämt straff är naturligtvis först och främst brottet i sig. Handlar det om en utdragen dödsskräck hos offret där en grov misshandel slutar med knivskärning, och där mördaren sedan kanske styckar och gräver ner offret, så utgör det naturligtvis ett antal försvårande omständigheter. Alltså en faktor som handlar om vad den dömde har gjort.

   Så långt är väl allt i sin ordning – men sedan tillkommer vad man tror att han ska göra framöver. Ja, du läste rätt. Tiden han kommer att sitta inne beror alltså inte bara på vad han har gjort. Vid alla andra brott och påföljder som leder till fängelse så handlar det självklart bara om vad förövaren har gjort. Tanken att man skulle få sitta inne några år extra för vad någon tror att man ska göra, för tankarna till olika stater som vi brukar benämna med ett samlande begrepp – diktaturer.

   Kriminalvården och minst en psykolog yttrar sig om det här, som brukar kallas farlighetsbedömning. Till saken hör att de få psykologer som alltför sällan syns till på landets fängelser, inte direkt utgörs av de skarpaste knivarna i lådan. Forskningen inom det här området har kommit fram till att det är ungefär 50 procents chans att hitta rätt vid en sådan här bedömning. Därtill är farlighetsbedömningar en färskvara som står sig maximalt i några månader.

   Men inte nog med det. Kriminalvårdens bedömning av den intagne bygger på värderingar av den intagne som utanför murarna framstår som milt uttryckt underliga. Den som böjer nacken och finner sig i det mesta bedöms som mindre farlig. Och det finns mycket att böja nacken inför. Det som benämns lokala säkerhetsföreskrifter, kan enkelt förklaras med orden, ”du måste acceptera godtycke”. Det som gäller på det ena fängelset gäller inte alls på nästa, och då behöver det inte alls handla om olika säkerhetsklassningar. Och den ”skötsamme” fången är en person som finner sig i allt detta utan att knorra, hur dumt det än är. Han lämnar utan protester sitt tusende urinprov utan att han någon enda gång ertappats med att ha tagit några droger. Om han därtill anger andra intagna för vad de nu kan ha sagt eller gjort, så blir det ett extra stort plus i kanten. Det är därmed en person som i Kriminalvårdens ögon har skött sig och inte är farlig.

   Motsatsen är den som står upp som människa. Som inte finner sig i vad som helst. Som kanske till och med JO- eller JK-anmäler anstalten eller enskilda så kallade vårdare när de uppenbart har begått lagbrott. Och som såväl utanför som innanför murarna håller tyst om något han fått veta i förtroende. Alltså en person som skulle vara uppskattad i gemenskapen utanför murarna. En person som har integritet.

   Enligt Kriminalvårdens bedömning blir den personen en som inte gjort upp med sin kriminalitet och som är mer eller mindre farlig. Och de kan dokumentera det genom att påvisa hur många gånger han har suttit isolerad. Att det kanske handlar om triviala saker som placerat honom på isoleringen, och som på intet sätt inneburit några lagbrott, tycks inte ha med saken att göra.

   Var landar vi då? Låt oss tänka oss att Eriksson och Andersson har begått motsvarande brott som är så lika de kan vara. Ingen av dem finns i belastningsregistret. De har inte ens fått böta för fortkörning. Nu döms båda till livstid för de utdragna grymma morden på sina respektive hustrur.

   Eriksson böjer nacken redan på häktet och så fortsätter det. Han finner sig i allt och sköter sig därmed enligt Kriminalvårdens sätt att se det. Inte minst sviker han gång på gång förtroende och anger sina medfångar för än det ena än det andra.

   Andersson står upp för sin rätt, har integritet och accepterar inga dumheter. Därtill vet han vad det innebär att få reda på något i förtroende som inte ska föras vidare, oavsett vad det handlar om – och det oavsett om han befinner sig innanför eller utanför murarna.

   Med det nuvarande systemet kan Eriksson släppas ut efter att ha avtjänat 12-13 år i fängelse. Medan Andersson kan få sitta inne den dubbla tiden. Ja, kanske till och med i 30 år – för motsvarande brott!

Absolut ingenting i det nuvarande systemet hindrar att det blir så.

   Ordet ”kränkt” är söndernött i dagens Sverige. Men här handlar det om den ultimata kränkningen. Samtliga inblandade blir kränkta. Juristdomarna och nämndemännen i tingsrätten och hovrätten har ingen aning om vad det innebär när de dömer någon till livstids fängelse. Inte heller åklagare som yrkat på det, och inte poliserna som utrett mordet. Inte den dömde och inte hans försvarare. Och framförallt, har inte anhöriga till mordoffret någon aning om vad det innebär, och vad staten Sverige har kommit fram till. För det kommer alltså Örebro tingsrätt att klargöra 10-15-20-25-30 år senare. I fallet med kvinnan som ringde mig ska alltså Örebro tingsrätt en dag klargöra vad Svea hovrätt menade några årtionden tidigare.

   Till det här kommer det för tillfället rådande politiska klimatet. I årtionden satt livstidsdömda i fängelse 7-8 år. På den tiden var det regeringen som genom nåd ändrade livstidsstraffet till ett tidsbestämt straff. Fram till 1989 satt den dömde 7-8 år oavsett om det var en röd eller blå regering. Och när de släpptes ut var det ytterst sällsynt att de återföll i grov brottslighet. Men sedan började livstidsstraffet glida uppåt (om nu något kan glida uppåt) för att med tiden bli cirka 18 år, utan att det en enda sekund hade diskuterats i riksdagen. Den här stora förändringen påverkades inte av vilken politisk färg regeringen hade – utan det handlade om det rådande politiska klimatet. Det klimat som advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg sammanfattar i ordet ”populistiskt”. Vilket är det politsika klimat vi lever med än idag.

   Det är hög tid att avskaffa det här uråldriga livstidsstraffet som ändå inte betyder livstid. Om vi istället ska ha det som i Norge, som har avskaffat livstidsstraffet, och har ett maxstraff på 21 år för mord, eller som i Canada, 25 år, eller ha ett maxstraff på 30-35-40 år, det kan naturligtvis diskuteras. Det viktiga och centrala är att när hovrätterna har kommit fram till en dom utifrån vad förövaren har gjort, och denna dom har vunnit laga kraft, så ska den och ingenting annat gälla. Alltså precis som vid alla andra brott och påföljder – i enlighet med vår rättsordning.

   Men – tänker nu kanske någon, det finns väl människor som är så farliga att vi kanske måste hålla dem inlåsta resten av livet? Ja [-]– och det gör vi. Det handlar då om människor med de allvarligaste psykiska åkommor vi känner till, och som tar sig uttryck i ett utåtriktat våld. De ska då som nu dömas till rättspsykiatrisk vård och i vissa extremt svåra fall blir de kvar, inlåsta på rättspsykena, tills den dag de avlider.

   Men det har ingenting att göra med det uråldriga och rättsosäkra svenska livstidsstraffet, som domstolarna dömer de personer till som inte anses vara allvarligt psykiskt störda. Den minst sagt underliga ordning vi har i Sverige vad gäller livstidsstraffet, finns inte i någon annan stat. Det finns goda skäl till det.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.