Dick Sundevall

Den som sköter sig straffas hårdast

Genom åren har jag gång på gång läst raderna i olika domar om att de dömda solidariskt ska betala si och så mycket i skadestånd, utan att tänka så värst mycket på vad det inneburit. Först nu har jag insett hur helt fel det blir.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Pappan som satt bredvid mig på middagen i helgen hade en son i övre tonåren som tillsammans med två andra hade dömts för flera inbrott. De hade dömts till några månaders fängelse och ett skadestånd på drygt 300 000 kronor, som de solidariskt skulle betala.

   Det är väl helt i sin ordning, kanske du tänker som läser det här:

– För det är väl självklart att dom ska göra rätt för sig.

   Ja, visst är det så. Men det är det här med att solidariskt göra rätt för sig som ställer till det.

   Den här pappans son hade skärpt till sig och börjat arbeta. Medan de två andra inte deklarerade någon som helst inkomst.

– Om dom jobbar svart eller fortsätter att göra inbrott vet jag inte, sa den här pappan. Men det är min grabb som kronofogden jagar.

   Ja, så blir det. Den som det kan krävas in pengar ifrån får betala. Med andra ord, den som börjar leva ett hederligt liv, jobbar och betalar skatt, blir straffad hårdare än de som jobbar svart eller fortsätter med brott.

   Jag skäms lite för att jag aldrig hade tänkt på det här tidigare. För det blir naturligtvis helt fel, när det innebär att om du börjar leva ett hederligt liv så riskerar du att få betala andras skulder.

   Men brottsoffren då, tänker du kanske, de måste ju få sina pengar. Ja, absolut. Men hur skulle du och jag göra i den här killens läge? Skulle vi finna oss i att år efter år leva på existensminimum för att betala andras skulder? Risken är nog överhängande att man i ett sånt läge börjar leta efter ett jobb som betalas svart – eller återgår till någon kriminell verksamhet som kan ge pengar.

   Det här skulle kunna lösas ytterst enkelt, så här: Domstolen delar alltid upp skadeståndet mellan de dömda utifrån vad de har gjort. Staten betalar ut skadeståndet till brottsoffren. Och sedan kräver staten via kronofogden in pengar från var och en av de dömda, utifrån vad de individuellt har dömts att betala. Därmed skulle motivationen naturligtvis öka mångfalt för att börja göra rätt för sig, betala skatt och kunna beta av skadestånden inom rimlig tid.

   Den nuvarande ordningen är så fel, så rent av enfaldig, att man måste fråga sig om staten Sverige är intresserad av att en medborgare som har muckat från ett fängelsestraff börjar leva ett hederligt liv.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.