På min avdelning sitter en gravt psykiskt sjuk medfånge. Han är satt under förvaltarskap (får alltså inte sköta sin egen ekonomi) och har ett antal diagnoser som gör att beteendet oftast inte är socialt accepterat. Som exempel kan nämnas att han under en promenad helt plötsligt ställde sig för att urinera.
Med tanke på att gården där vi får vår dagliga utomhusvistelse är väldigt liten så är agerandet minst sagt provocerande. Ingen vill känna lukten av kiss eller råka trampa i det. Dessutom har han en utmanande attityd som gör att atmosfären alltid är laddad och att våldet inte ligger långt borta. Att leva så här varje dag frestar på allas tålamod.
Även vakterna känner pressen. De har alla fått instruktioner från högre ort om att ha extra mycket tålamod med den psyksjuke. Han gör och säger saker som hade fått oss andra att omedelbart bli förflyttade till en isoleringscell. Hotfulla och nedsättande uttalanden riktas mot personal på löpande band.
Varför sitter då denna intern på en normalavdelning? Enligt en källa bland personalen handlar det om att alla psykavdelningar inom Kriminalvården är fullbelagda. Problemet jag ser är att han överhuvudtaget inte ska sitta i fängelse.
Ur ett medmänskligt perspektiv så är de risker som Kriminalvården utsätter den psyksjuke för det värsta. I fängelsets ibland brutala värld handlar det om att respektera varandra, om det inte görs kan konsekvensen bli oåterkallelig. En som inte klarar av att följa de sociala regler som finns kan alltså råka riktigt illa ut.
Det kan inte förväntas att alla andra ska anpassa sig efter en person. Med andra ord, Kriminalvårdens placering av den psyksjuke på en normalavdelning försätter hans liv i fara. Det kan i sammanhanget påpekas att han tidigare suttit på andra normalavdelningar och varje gång behövt förflyttas med hänsyn till fara för hans egen säkerhet.
Jag är av åsikten att våld ska undvikas (så länge det inte handlar om självförsvar). Dessutom tycker jag synd om honom. Hans sätt att agera beror på psykisk sjukdom och inte på någon illvilja, något som är viktigt att komma ihåg oavsett hur irriterad jag eller någon annan än blir. Medmänsklighet och empati från oss som individer definieras av hur vi behandlar de svagaste och mest utsatta i samhället. Att behandla sina vänner väl är inget svårt, utmaningen ligger i att behandla de man tycker illa om på ett humant sätt. Och det är här Kriminalvården har misslyckats genom att utsätta den psyksjuke internen för riskerna att placeras på en normalavdelning. Det blir alltså upp till oss medfångar att visa medmänsklighet och empati – när staten inte klarar av det.
Ricard A R Nilsson har varit med som skribent från Para§rafs första dag. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt sjuttonde år bakom murarna.
Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag Kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.
Därtill har han skrivit två deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd och Med döden som skugga. Ricard har även släppt böckerna En livstidsdömds dagbok och Under Kriminalvårdens grönrandiga påslakan. I dessa skildrar han det brutala fängelselivet.
Han bloggar numer här:
http://www.nilsson-larancuent.com/ricards-blogg/
Och twittrar här:
Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.