Börje Carlsson

Öppet brev till rikspolischef Dan Eliasson

Efter drygt fyra decennier inom polisväsendet känner jag att hösten närma sig. Jag har alltid varit stolt över att ha varit polis men nu på slutet börjar det kännas som om jag kastat bort mitt liv på något som nu håller på att raseras och förstöras. Jag tycks inte heller vara ensam om dessa tankar när man tittar på hur duktiga poliser lämnar verksamheten på grund av bristande tilltro till den nya polisledningen (läs rikspolischef, biträdande rikspolischef och de regionala cheferna).

   Polisens anseende har aldrig varit lägre än vad det är just nu och inte heller förmågan att klara upp brott och att bistå allmänheten har varit lägre. Polisens förtroende minskar just nu i snabbare takt än vad världens regnskogar minskar.

   Polisen har fjärmat sig från allmänheten och låser in sig i sina ”borgar” dit allmänheten på nåder kan få tillträde. De små polisstationerna på mindre orter har lagts ner eller också är deras öppethållande begränsat till någon timma i veckan. Där inne i sina nästen misslyckas de med det mesta, eftersom polisarbete kräver närhet till medborgaren. Och allt sker i den heliga ekonomins namn.

   Det behövs inga stora åtgärder för att vända trenden men det måste till ett nytt synsätt där polisens uppdrag framstår klarare. Det måste klarläggas att allmänheten är polisens uppdragsgivare (det kände Du kanske inte till) och att medborgarna inte finns till för polisens skull.

   För att vända trenden måste man först vidga kontaktytorna mot allmänheten. Ett steg i detta är att öppna upp polisstationerna. Jag förstår att det inte går att ha nattöppna polisstationer på alla orter men i det största orterna, där den mesta av befolkningen finns, borde stationerna vara dygnetruntöppna. Att på 50 år minska antalet polisstationer från dryga 70 stycken till idag något drygt halvdussin (i östra regionen) är något som både märks och påverkar brottsligheten.

   Med dygnetruntöppet avser jag inte bemannade stationer där allmänheten skall ringa på en klocka vid porten. För att efter kortare eller längre tid höra en polis svara på påringningen. Efter samtal via porttelefonen kan allmänheten på nåder bli insläppt eller anmodad att återkomma nästa dag. Detta är ingen nattöppen station.

   En nattöppen station är en station dit allmänheten kan komma in i värme och trygghet utan några slussar eller nålsögon. Väl inne skall han i lugn och ro kunna få tala med en polis.

   Förr, om jag får vara nostalgisk, var polisen samhällets sista utpost och dit kunde man gå om ingen annan möjlighet fanns. Där var man välkommen och där kunde man få hjälp även om ärendet inte var renodlat polisiärt. Då hade allmänheten förtroende för polisen och vände sig till myndigheten, inte bara när man ville ha hjälp utan också för att tipsa, stödja och bistå polisen.

   Det här är således ett första steg för att öppna upp kontaktytorna och öka på allmänhetens förtroende. Nästa steg är att allmänheten får se poliser på gator och torg. Se dessa poliser öga mot öga och kunna öppna upp möjligheterna till kontakt och samspråk.

   Med ”poliser”, avser jag inte ”kängpojkar” i stridsmundering, solglasögon med spegelglas och sniperhatt. Inte heller kängpojkar i fordon med tonade rutor där insynen är lika med noll. Inte heller poliser som på andra sätt döljer ögon och kroppsspråk.

   Idag vågar allmänheten knappast fråga en polis om väg eller vad klockan är och detta inbjuder inte till några förtroligheter. Vad som behövs är helt vanliga poliser som vågar vara som folk mot allmänheten. Att dessa poliser finns märker man när det är valår och då de olika partiernas representanter skall valtala på olika håll. Då finns det poliser.

   Dessa små åtgärder som skapar möjlighet till kontakt, och inte bara konfrontation, skulle göra underverk för polisens anseende.

   Därmed över till den låga uppklarningsprocenten. Detta är i mina ögon ett nog så stort problem eftersom jag i nästan tre decennier var kriminalpolis.

   Vid brott, stora som små, är ett ordentligt målsägandeförhör grunden till all fortsatt utredning. Det går inte att hålla på och avfärda målsägarna och säga utredningen nedlagd för spaningsuppslag saknas, eller brottet går uppenbarligen ej att utreda och så vidare.

   Hur ska någon få förtroende för polisen när nästan varje typ av anmälan omedelbart följs av dessa nedläggningsgrunder. Idag ser det ut som om polisens enda och viktigaste roll är att administrera och arkivera alla de anmälningar som skrivs.

   Vad som skall hända med en anmälan styrs av anmälningsupptagaren redan när anmälan skrivs. Genom att göra det så enkelt som möjligt (för anmälningsupptagaren) ställs inga frågor om misstankar eller om motiv eller andra omständigheter. Härav följer att anmälan blir så knapphändig att det enklaste är att avskriva ärendet som att ”det går uppenbarligen ej att utreda eller att spaningsuppslag saknas”.

   Hur ett antal polisiära FU-ledare kan tillåtas sitta och nagelfara ärenden enbart för att om möjligt hitta någon nedläggningsgrund är mig fullständigt ofattbart. Idag finns hur många nedläggningsskäl som helst medan beslut att inleda en förundersökning och därvid ge utredningsdirektiv är högst ovanliga.

   Förr skulle brottslingar ha tur om dom klarade sig nu ska de ha otur om de åker fast.

   Med detta är mina funderingar framme vid ett annat problem. Hur utnyttjas poliserna i verksamheten?

   Det senaste påfundet (som jag känner till) var Palasso där man la över nya arbetsuppgifter på poliser. Sedan kunde man läsa i Polistidningen att genom detta så hade si och så många administrativa tjänster sparats in. Javisst, det hade man säkert men var det något som blev bortrationaliserad eller har bara arbetsuppgifterna flyttats över på någon annan?

   I det här fallet så har poliserna fått ta sig an administrativa uppgifter med en personalåtgång (sammantaget) som vida överskrider den inbesparing som man gjort på den administrativa sidan.

   Samtidigt med detta pratar man om att renodla polisverksamheten men också att utbilda administrativ personal att hålla förhör och utföra polisiära uppgifter. Hur många poliser finns det i detta land som utför rent civila arbetsuppgifter?

   Hur många administrativa finns det som arbetar rent polisiärt? Palasso innebar således att poliserna fick lära sig administrativa uppgifter medan de administrativa utbildades till polisiära uppgifter. Låter jättesmart…

   Därmed över till de redskap poliserna har till sin hjälp i spaning- och utredningsarbetet.

   Vi har flera olika register som alla har den lilla bristen att de är ofullständiga. Ett ofullständigt register är ungefär lika användbart som att nästan kunna ett telefonnummer. Trots detta så tillåts ett antal entusiaster, med förgreningar över hela polis-Sverige, att få bygga upp ytterligare både illegala och ofullständiga register. Alltså register som aldrig kom att bli fullständiga och aldrig kom att ge något. Alla dessa mer eller mindre värdelösa register kommer aldrig att ge något som inte kvalificerat kriminalpolisarbete, i kombination med ett fungerande Centralt brottsspaningsregister (CBS), ger i mångfald.

   Men då måste CBS bli fullständigt. Så länge inläggningar är frivilliga så kommer polisområdena att prioritera annan verksamhet före CBS. Tidigare lades uppgifter in i CBS:en centralt genom att myndigheterna skickade in anmälningar. Då fungerade CBS och med ett väl beskrivet Modus Operandi (MO), alltså tillvägagångssätt, så gav registret träffar över hela landet.

   Nu kan man inte ens använda CBS för att kontrollera viss typ av brottslighet. Vissa län är duktiga på CBS medan lejonparten struntar i CBS. Är det rimligt att register byggs upp eller underlåts att byggas upp genom olika befattningshavares godtycke?

   Jag påstår att det finns ett antal yrkeskriminella i landet. Dessa begår brott och är inte bundna av några områdesgränser. Efter olika brottsserier så vet varje område som haft påhälsning, av dessa yrkeskriminella, lite om brottslingarna. Det lilla de vet behåller de för sig själva och uppgifterna hamnar således inte i CBS.

   Detta är stor synd och skam för om man lägger ihop allt det polisområdena tillsammans vet så är nog detta tillräckligt för att lagföra dessa brottslingar.

   Med några få enkla beslut så menar jag att polisens förtroende hos allmänheten skulle öka dramatiskt och med ytterligare några få åtgärder så skulle uppklarningsprocenten höjas ordentligt. Detta kräver dock en viss långsiktighet och inte de snabba kursändringar som idag sker. Att förlora ett förtroende går fort och lätt men att återskapa det tar betydligt längre tid.

   Samma sak med uppklarning av brott. Att ändra kurs kräver förändringar och ett helt nytt synsätt om vad som egentligen är polisens roll i samhället.

   Jag är osäker på om Du förstår dessa rader men jag finns tillgänglig via Magasinet Paragraf för att förklara.

Vänligen Börje C

 

   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.