Börje Carlsson

Påvedömen och hertigdömen

Med risk för nya påhopp fortsätter jag att låta vattnet droppa för att om möjligt urholka stenen. Polisens nya eller senaste omorganisation var ett förutsebart misslyckande som jag, redan efter att bara ha hört ett embryo till omorganisationen, kunde säga var dömt att misslyckas.

   Det fanns många anledningar till att det var förutsebart. Det största och viktigaste felet var att ingen av organisatörerna tycktes förstå polisens krav på närhet. Ett krav som inte är eller var förhandlingsbart. Allt polisiärt kretsar kring närhet till medborgarna och om detta missas är varje förändring dömd att misslyckas.

   Man kan komma med vilka stiliga och vackra förutsägelser som helst eller måla upp en verksamhet med de klaraste färger. Allt är dömt att misslyckas. Man kan skapa de effektivaste organisationer, men det kommer inte att fungera. Om man tror att medborgardialoger och samverkansavtal kan kompensera frånvaro av närhet är man nästan patologiskt korttänkt och naiv.

   Polisverksamhet kan inte ske på distans och så snart man lärt sig detta grundläggande krav så kommer nästan vilken organisation som helst att fungera, i varje fall bättre än den nuvarande.

   Efter närhet kommer polispersonalen. Svensk polis viktigaste tillgång är poliserna och den administrativa personalen. Är inte dessa med på tåget och involverade i omorganisationen från början kommer allt att bli så mycket svårare. Poliserna är den spjutspets som håller de onda krafterna stången. Personalen måste känna sig uppskattade och måste få ersättning för det, många gånger groteska och skrämmande, jobb de tvingas utföra.

   Här duger det inte att de mest skyddade arbetsuppgifterna är de bäst betalda medan de som utsätts för riskerna får en spottstyver. Att sitta på sin rumpa och leda verksamheten innebär inga betungande eller ansvarskrävande uppgifter. Fram till idag har inte någon högre chef (frånsett några politiskt tillsatta rikspolischefer som avskedats efter visad inkompetens) avkrävts något ansvar när något hänt eller inte fungerat i tjänsten. Ansvar däremot utkrävs frikostigt längre ner i hierarkin.

   För att fylla de polisiära utbildningarna får inte anställningskraven sänkas till en nivå där man riskerar att poliserna blir sedda över axeln. Höj tvärtom kraven och höj lönerna. Se till att alla duktiga ansvarskännande poliserna har en ordentlig löneutveckling.

   Jag läser idag i olika tidningar att polisens utredningsresultat blir allt sämre och nu är nere i de siffror som fanns för cirka 20 år sedan. Vad hände då? Jo, länsorganisationen infördes.

   Det här väcker funderingar och frågor om varför man inte, inför den senaste omorganisationen, tittade tillbaka på länsorganisationens införande. Vad hände för 20 år sedan som då sänkte polisens resultat så lågt att det idag kan jämföras med dagens usla siffror?

   Den stora omorganisationen, 1997, skulle göra polisen effektivare och förbättra ekonomin. En omorganisation som var polisens enda möjlighet att möta framtida krav från medborgarna, både resultatmässigt och ekonomiskt. Detta var i alla fall vad som försvarade förändringen till en länsorganisation.

   1997 gick Sverige ifrån dryga hundratalet myndigheter till ett 20-tal länsmyndigheter. Detta innebar, precis som idag, stora störningar av verksamheten med personalförflyttningar och nedlagda polisstationer. I länens större orter skapades lokala kriminalavdelningar men framförallt länskriminalavdelningar.

   En stor del av poliserna omorganiserades till de större orterna och med detta befann sig de flesta poliserna, allt oftare i tjänstebilar, precis som idag, ständigt på väg någonstans. Allt tog plötsligt mångdubbelt mer tid och effektiviteten minskade samtidigt som kostnaderna ökade. Nu räckte plötsligt inte varken fordon eller personal till utan nu hyrdes det fordon i en aldrig sinande ström och övertidsarbete blev inte längre undantag utan mer vanemässig.

   Vad händer med effektivitet när en stor del av arbetspassen skall tillbringas i bilar, alltid på väg och ofta med dålig mobiltäckning? Jo, effektiviteten sjunker dramatiskt.

   Vad händer med kostnaderna när hyrbilar i massor skall hyras och när övertid blir legio för att i viss mån kompensera den tid som förspills i bilar? Välvilligt uttryckt blir kostnaderna inte lägre.

   Är det någon som inte ser parallellerna med polisens nya omorganisation? Följderna är inte helt olika men allt mångfaldigas i den senaste organisationen.

   Den senaste omorganisationen skulle ge en myndighet med effektivitet och en förbättrad ekonomi.

   Nu blev regionerna större, polisstationerna färre och tjänsteresorna allt längre och mer frekventa. Polisernas effektiva arbetstid minimeras och de är alltid upptagna med att vara på väg någonstans. Det blir allt svårare att få ihop poliser för att ha till de akuta uppdragen och ren rutin- och brottsförebyggande verksamhet finns inte på kartan. Normalsvaret på olika larm har blivit, ”vi har tyvärr ingen patrull att skicka”.

   Detta är också helt följdriktigt eftersom min uppfattning är att mindre än hälften av poliserna arbetar på ”verkstadsgolvet”. Mindre än hälften arbetar således som poliser och hälften av dessas tid går åt till förflyttningar. Staten, alltså skattebetalarna, får alltså ut 20-25% av den polisverksamhet de betalar för.

   Ineffektiviteten uppmärksammas i medierna och vid en nyhetssändning upprepar den debatterande regionala polischefen Carin Götblad sitt mantra ”vi har en svår situation med omorganisationer och bemanningsproblem men vi gör allt vi kan och vi prioriterar hårt men vi har anställt 700 civila tjänstemän för att beta av polisens balans”.

   Har svensk polis de chefer som de behöver och som krävs för en fungerande polis? En rikspolischef som har makt att åstadkomma förändringar men som inget kan/vill göra. En biträdande rikspolischef som tycks nöjd med grad och lön där det mesta annat ses förbi. Regionala chefer som tycks ha gått på kurs för att säga ingenting med väldigt många ord och som dessutom tycks tro att polisiära balanser kan betas av med administrativ personal. Detta samtidigt som poliserna får utbildning för att sköta administration. En hel del poliser handplockas av olika skäl till ickepolisiära uppgifter.

   Men nu verkar paniken närma sig duvslaget och man slutar aldrig att förvånas. Anders Ygeman ger nu polisen året ut, fyra månader, för att förbättra sina resultat. Vad förväntar han sig ska ske på dessa fyra månader som inte skett på nästan två år? I annat fall är han beredd att överväga förändringar. Jag blir nyfiken på vilka förändringar. Han fortsätter sedan med ”vi kommer aldrig att backa organisationen och gå tillbaka till 21 påvedömen”.

   Nu har det plötsligt blivit prestige i omorganisationen när han raljerar om 21 påvedömen som om det skulle vara sämre än sju illa skötta hertigdömen.

   En enda heltäckande polismyndighet kan ge så stora synergivinster att det vore väldigt korkat att backa på detta. Däremot är det bättre med 21 påvedömen som direkt styrs av en påve med kunskap och kompetens än sju hertigdömen som styrs av en okunnig fogde.

   Den nya omorganisationen har skapat en myndighet (vilket är bra) som styrs av en chef, som tidigare visat sina kvalitéer på både Migrationsverk och Försäkringskassa (vilket är mindre bra). Som biträdande har han utsett en munvig men i övrigt en chef som inte är ett under av social eller polisiär kompetens (inte heller något bra).

   Under sig har dessa två polischefer sju hertigdömen som styrs av chefer som under hela sin karriär inte gjort en enda medborgare glad. Jag kan inte se en enda regionchef som utmärkt sig som något polisiärt orakel eller ens polisiär medelmåtta.

   Dessa sju har till sig knutit biträdande chefer av samma skrot och korn och därefter har en regional stab byggts upp av polisiära ja-sägare (möjligen finns det ett och annat undantag) som slår vakt om den regionala ledningen och beslutar det hertigen vill.

   Den nya organisationen skulle bli plattare men den har bara blivit flatare. Det skulle bli färre ledningsnivåer men i stället har det skapats en regional nivå mellan rikspolischef och länschefen.

   Men allt detta saknar betydelse så länge närheten saknas. Svensk polis har historiskt sett, fram till cirka 1970, alltid haft förhållandevis få chefer. Hierarkin toppades oftast av en polischef med en sekreterare, härefter följde en intendent och under denne ett par kommissarier för de olika enheterna. Resten var poliser som också arbetade som poliser och detta inkluderar också rotelchefer, vakthavande och yttre befäl.

   Idag finns i varje region en uppsjö av olika chefer på olika nivåer. Kommissarier går det tretton av på varje dussin. Utan att egentligen veta tror jag att antalet chefer överstiger antalet hårt arbetande poliser. Vid en chefskonferens på Solbacka för några år sedan var antalet chefer förskräckande stort och de har idag inte blivit färre.

   Enligt mitt förmenande har Sveriges högsta ledningsstruktur helt tappat all verklighetsförankring och ägnar sig åt orealistiska fantasier som aldrig kommer att fungera.

   Den bästa förändring Ygeman kunde göra vore att skrota hela den regionala lednings-strukturen och låta de 21 områdescheferna lyda direkt under en ny och kompetent rikspolischef. Det skulle kanske lite oinitierat se ut som de 21 tidigare påvedömena men bara om man inte tittar ordentligt. På länsnivå och områdesnivå har vi kanske just nu de kunnigaste och mest kompetenta poliserna. Det vore en bra början till något riktigt stort och bra. Fortsättningen är enkel om medborgarnas önskemål följs.

 

   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och söndag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.