Dick Sundevall

När inte ens erfarna brottmålsadvokater kan förutse…

I fredags framförde jag i min krönika att jag inte skulle känna mig trygg med att det skulle ordna sig, om jag blev misstänkt och gripen för ett grovt brott som jag var oskyldig till. Många har instämt men en del har via mejl till mig ifrågasatt vad jag skrev och tyckt att jag ”var lite bitter” eller ”gränsade till rättshaverist”. Så låt mig förklara närmare varför jag anser att det som ska vara förutsebart i en rättsstat – tyvärr inte alltid är det i Sverige.

   Mer än en äldre erfaren brottmålsadvokat har berättat för mig om hur de inte längre agerar på samma sätt som de gjorde för några tiotal år sedan.

   Det handlar om en återkommande och självklar reaktion från nästan alla deras klienter när den sista rättegångsdagen är avslutad. Han eller hon frågar då sin advokat:

– Vad tror du att det blir?

Eller:

– Tror du att jag blir dömd?

Eller från de mer erfarna kåkfararna:

– Hur många år tror du att jag får?

   Många av de advokater jag pratat med har berättat att de tidigare har svarat på den typen av frågor. En påminde sig att om han trodde att klienten skulle få tre års fängelse så sa han att det nog skulle bli fyra år. Därmed skulle personen ifråga ställa in sig på det och bli glatt överraskad av att det blev mindre.

   Flera av dem hade också när de var mindre erfarna sagt något i stil med:

– Du kommer att gå fri. Dom kan inte döma dig på vad som lagts fram.

   Men med åren har de lärt sig att absolut inte säga något i den vägen. Och att helst svara undvikande eller luddigt på den här typen av frågor.

– För du förstår Dick, det är inte längre förutsebart, sa en av dem.

   Andra erfarna advokater har framfört samma sak men med andra ord. Intagna på fängelserna har oftast ett annat språkbruk och säger istället något i stil med:

– Det är f-n i mig ett lotteri!

   Det är olika ordval – men de menar samma sak: Det går inte längre att förutse vad utgången blir i en rättegång.

   Slår man upp ord som rättsstat eller rättssäkerhet, så möts man av ord som förutsebart eller möjligt förutsägbart. I en rättsstat ska konsekvenserna för vad medborgarna gör vara förutsebara. Alla ska ha rätt att försvara sig och alla ska dömas enligt den lag som gäller. Ingen ska särbehandlas etcetera.

   För folk i allmänhet är det naturligtvis inte förutsebart i detalj vad konsekvenserna blir om de till exempel misshandlar någon. Är misshandeln grov vet de sannolikt att de kan hamna i fängelse under en tid. Men de vet troligen inte om det kan handla om månader eller år, eller om det de gjort inte är ett brott eftersom rätten kan komma att det är befogat självförsvar – alltså nödvärn.

   Men när alla vittnen hörts, all eventuell teknisk bevisning lagts fram, skadorna har redovisats etcetera, och såväl åklagaren som advokaten är klara med sina slutliga pläderingar – är det då rimligt att en erfaren advokat inte anser sig kunna ge sin klient en uppfattning om vad det hela kommer att resultera i? Är det rimligt att det för denna advokat, denna erfarna specialist, i det läget inte längre är förutsebart?

   I Sverige har vi fri bevisvärdering. Det innebär att ett antal indicier, alltså ett antal faktorer som kan framstå som misstänkt, om man så vill ett antal kanske, kan räcka för en fällande dom. En del menar att det här är fel. Att vi borde ha den ordningen att det ska finnas minst ett klart och tydligt bevis som utesluter andra möjliga gärningsmän för att den misstänkte ska kunna dömas.

   Andra hävdar, i enlighet med svensk lag, att om det finns en indiciekedja som är omfattande, så måste det rimligen finnas en gräns för att det bara ska kunna handla om tillfälligheter, och därmed ska personen kunna dömas.

   Det ligger mycket i det. Men samtidigt har vi ett antal fall där det visat sig att personer som dömts på indiciekedjor, som i och för sig har varit omfattande, men som inte kunnat utesluta andra möjliga gärningsmän – har visat sig vara felaktiga domar. När till exempel hemvårdare Joy Rahman fick resning i Högsta domstolen, och sedan frikändes i Svea hovrätt, konstaterade Högsta domstolen att han tidigare hade varit dömd till livstids fängelse på enbart indirekt bevisning – alltså indicier. Men han hade dömts för mord till livstids fängelse av en enig tingsrätt och en likaså enig hovrätt.

   När det är stora mål som bevakas av många kriminal- eller rättsjournalister, blir det ofta diskussioner under pauser eller lunchuppehåll mellan oss journalister om vad vi tror att det blir för utgång av målet. Då kan man få höra kommentarer som:

– Dom döms nog för det är ju MC-relaterat.

   De åtalade är alltså med i någon av de kända MC-gängen. Eller om det handlar om narkotikamål och den åtalade tidigare har dömts för narkotikabrott, så kan man få höra att:

– Han kommer att dömas på gamla papper.

   Det är inte min avsikt att på något sätt skita ner andra journalister genom att återge ovanstående, det kan ha varit jag själv som har sagt något i den där stilen. Vi vet att sånt här spelar in. Att uttrycket gamla papper är ett vedertaget begrepp bland jurister och rättsjournalister beror naturligtvis på att personer döms just på gamla papper, alltså att de tidigare blivit dömda för liknande brott – och kanske inte hade dömts utan dessa gamla papper.

   När KRIS – Kriminellas Revansch I Samhället, var nystartade för många år sedan hjälpte jag till med en del saker. Blev därmed ibland sittande och fikade med olika KRIS-medlemmar i deras lokaler. Eftersom de visste vad jag arbetade med så hände det då och då att någon ville berätta om den gången han hade blivit dömd för något han inte hade gjort.

   Eftersom majoriteten av KRIS medlemmar är före detta heroinister som finansierat sitt missbruk genom brott, så handlade det de berättade om nästan alltid om narkotikabrott. En historia som återkom i olika variationer var den här:

”Jag hade muckat några månader tidigare och var uppe i kvart för att handla (alltså heroin). Men innan jag hade hunnit köpa nåt slog snuten till. Vi var fem stycken i den där kvarten just då men den enda som hade gjort några volter för knarkbrott var jag, så jag åkte ju på allt skit som fanns där”.

   Det är att observera att de inte berättade om sådana här händelser för att jag skulle skriva om det, och än mindre för att de skulle försöka få ut något skadestånd. Tvärtom klargjorde de att de hade gjort massor av brott som de inte åkt fast för.

   Därmed fanns det inga skäl för mig att inte tro på vad de berättade om. Dock låg jag väl inte direkt sömnlös för att jag fick reda på det här. En av de som berättade om en sådan här händelse avslutade med orden:

– Så det där kan väl jämna ut sig.

   Men likafullt har jag svårt att släppa tanken på varför man ska sluta att begå brott om man ändå åker dit för brott som man inte är skyldig till? Om man ändå döms på gamla papper.

   En advokat berättade en historia som jag inte vet om man ska gråta eller skratta åt. Den här advokaten är en känd och på alla sätt mycket seriös advokat. Den klient han hade vid det här tillfället var också känd, i varje fall av polisen och Kriminalvården. Och det var inte första gången han hade den här advokaten som försvarare.

   Den här gången handlade det om fem åtalspunkter. Mannen dömdes för tre och friades från två, vilket resulterade i två års fängelse. Advokaten ville överklaga men den dömde sa ifrån och nöjdförklarade sig. Åklagaren överklagade inte heller så domen fastställdes.

   Ett halvår senare är den här advokaten på besök i ett fängelse för att träffa en helt annan klient. I besökskorridoren stöter han då av en tillfällighet på den här mannen som hade blivit dömd till två års fängelse. Han stegar fram till advokaten med ett stort leende och tackar för vad han ansåg vara ett väldigt bra jobb från advokatens sida.

– Så här var det, säger han medan han skakar hand. Dom där tre mindre grejerna jag dömdes för hade jag inte gjort. Men hade jag istället dömts för dom där två jag friades från, som jag hade gjort, så hade jag ju fått minst fem-sex år på kåken. Och därför tordes jag inte chansa med att gå vidare till hovrätten.

– Trodde du honom? frågade jag advokaten.

– Ja, det fanns ingen anledning att tvivla på det där. Det kunde ha gått hur som helst i både tingsrätten och hovrätten.

   Det är ett problem för rättsstaten Sverige när konsekvenserna av vad man har gjort, eller inte alls har gjort – inte är förutsebara ens för erfarna brottmålsadvokater som rimligen ska vara experter på sådana frågor.

   Därför skulle jag inte känna mig lugn och trygg och tro att det skulle ordna sig, om jag blev misstänkt och gripen av polis för något som jag vet att jag är oskyldig till.

   Vad kan man då göra åt det? kanske någon undrar. Det finns en del som kan göras på kort sikt. Vara mer återhållsam med att döma människor om inte åklagaren kan lägga fram bevis som utesluter andra möjliga gärningsmän. Hellre tio skyldiga som går fria än en oskyldig som döms, är inte bara en gammal floskel. Utan det handlar om att man med marginal ska vara så säker som möjligt på att den som döms är skyldig.

   Underlätta att få resning i Högsta domstolen genom att, i avvaktan på att vi får ett resningsinstitut, låta det räcka med att ett av justitieråden anser att det ska bli resning. Ett resningsbeslut innebär ju inte att någon släpps ut ur ett fängelse eller liknande, utan endast att man på grundval av vad som framkommit i efterhand tittar på målet en gång till i form av en ny rättegång. Och då kan det vara nog med att en av landets högsta domare, ett justitieråd, anser att man bör göra det.

   Idag är det nästan så att det måste till mer av bevis för att få en resning än vad det en gång krävdes för att få personen i fråga fälld.

   På längre sikt tycker jag att vi ska byta rättegångssystem – även om jag troligen inte kommer att få uppleva det under min livstid – och gå över till systemet med förundersökningsdomare. Det finns goda skäl varför man har den ordningen i stora delar av världen. Rimligen borde det resultera i att färre oskyldiga döms.

 

I den här intervjun med Svea hovrätts president Fredrik Wersäll, kommer vi bland annat in på frågan om systemet med förundersökningsdomare: Presidenten talar klarspråk

 

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.