Börje Carlsson

Har svensk polis nått sin antiklimax?

Nu har nyår passerat och därmed minister Ygemans gräns för när polisverksamheten måste visa att ineffektiviteten har vänt. Men inget händer. Sveriges medborgare förväntar sig en fungerande polis för alla de miljarder som satsas på verksamheten men det blir bara sämre och sämre. Nu måste något göras.

   I Aftonbladet den 9 januari 2017 kan man läsa om hur förtroendet för svensk polis dramatiskt har minskat hos allmänhet och medborgare. Dessa förändringar har skett väldigt fort och från att, under en längre tid, ha varit på ett sluttande plan tycks det nu närma sig fritt fall. Detta är en skrämmande utveckling som för lång tid kan hämma all polisiär verksamhet.

   Denna förtroendekris är skapad av en omnipotent polisledning som inte ser något utanför sin egen lilla sfär. Det positiva med detta är att jag är övertygad om att dom svenska poliserna, sett till individer, fortfarande har stort förtroende hos allmänheten. Genomförandekommitténs förgörande inflytande på regering och riksdag och på PSLG lamslår svensk polis och raset kommer att fortsätta tills en ändring sker.

   Rikspolischefen Dan Eliasson är, med sina bakbundna händer, fullständigt osynlig, ställföreträdande myndighetschef Mats Löfving är om möjligt ännu mer osynlig. De regionala cheferna hörs inte av, i varje fall inte i några mer smickrande sammanhang, och den polisiära verksamheten går på kryckor om ens det.

   Kvar finns de polismän som arbetar ute i uniform och de som håller på med kriminalpolisverksamhet, och som försöker hålla kriminaliteten stången. De flesta av dessa poliser försöker göra sitt jobb och gör oftast ett heroiskt arbete med tanke på det obefintliga stöd de har från högsta polisledning.

   Dan Eliasson sa vid något tillfälle att nu var ledningsstrukturen klar med tillsatta chefer och nu kunde polisen börja organisera kärnverksamheten. Jag tror honom men vad finns kvar till kärnverksamheten när alla chefer, höga som låga, har tillsats?

   Polisbristen är total och vad finns kvar efter alla pensioneringar och efter alla avhopp från polisen?

   Vad finns kvar till kärnverksamheten när alla regionala chefer engagerat ”ja-sägarna” till sin intressesfär med konstruerade arbetsuppgifter?

   Jag har försökt få fram uppgifter, genom PAC (polisens administrativa center), om hur många poliser det finns i region Öst som i sin arbetsbeskrivning har 100% polisarbete. Ställde mina frågor eftersom jag vet att tidigare arbetsbeskrivningar alltid innehållit några procent polisarbete, för vissa medarbetare som helt arbetat med arbetsuppgifter som med fördel kunnat utföras av civilanställda. Detta för att ledning och chefer ska kunna säga att alla poliser arbetar med polisarbete trots att många användes till något helt annat på heltid.

   Jag vet att det finns ett antal poliser som har arbetsuppgifter som inte på något sätt är polisiära. Jag vet dock inte hur många. Men i region Öst är antalet inte försumbart. Från PAC har jag bara fått veta att det finns inga möjligheter att kontrollera hur många polistjänster det finns där inte polisarbetet är 100 %. Således vet inte ens PAC hur många polistjänster som skulle kunna lösgöras till polisverksamhetens fromma.

   Min uppfattning är att det förmodligen rör sig om många årsarbetskrafter som skulle kunna lösgöras.

   Finns det idag något intresse av en fungerande polisverksamhet eller handlar det bara om att skapa en organisation enligt genomförandekommitténs idéer? Skit samma hur polisarbetet fungerar bara organisationen genomförs.

   Här har nu politikerna i regering och riksdag ett stort ansvar. De har enhälligt fallit för genomförandekommitténs verklighetsfrämmande presentation av en framtida polisverksamhet. Den presenterades i ljusa glada färger av några som saknade insyn och inte hade ens det mest elementära kunskaperna om polisverksamheten. Ingen såg de svarta moln som tornade upp sig från alla håll.

   Nu försöker den politiska oppositionen köpa röster genom att fokusera misslyckandet på Dan Eliasson. Jag medger att han nog inte skulle varit mitt förstaval till rikspolischef men misslyckandet ska tillskrivas genomförandekommittén och Polisens strategiska ledningsgrupp (PSLG). Därtill rikspolischefen, ställföreträdande rikspolischefen, regionala polischefer och deras ställföreträdare, samt övriga som ingår i PSLG är de som skall ställas till ansvar.

   En fungerande polisverksamhet kräver ett ordentligt omtag som bör startas så snart som möjligt genom en frysning av allt. Enklast och snabbast är att Polismyndigheten tillsätter en eller två rikspolischefer med känsla för polisverksamhet.

Låt polisområdescheferna (polisområde är de tidigare länen) lyda direkt under rikspolischefen/cheferna och avveckla de regionala ledningarna. Låt inte dessa bortrationaliserade chefer få någon avgörande funktion inom polisverksamheten. Ingen har visat sig värdig ett sådant uppdrag. En ny chef för NOA måste tillsättas och här måste verksamheten få en annan prioritering och inställning.

   Det skulle alltså, nästan över en natt, gå att skapa en fungerande organisation men inte genom nya omorganisationer där allt ställs på huvudet, utan ganska enkelt genom en återgång till det som var tidigare. Lokalpolischeferna har säkerligen större förstånd och kunskap om polisens fundamentala krav på närhet till medborgaren.

   Nästa steg när denna organisation fungerar måste bli en framtida utveckling i riktning mot medborgare med mer lokal polisverksamhet.

   Slutligen. I alla större områden av idag är brottsligheten ett stort problem. Denna brottslighet är till 95% lokal och utförd av lokala förmågor. Kan då någon förklara för mig hur regering och riksdag kunde gå på genomförandekommitténs locktoner med stora regionala områden där all lokal känsla försvinner?

 

   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.