Emilie Hillert

Fler behöver göra sina röster hörda

I det hårda klimat som råder i Sverige krävs att fler gör sina röster hörda. Tiden att sitta tyst och knyta handen i fickan är förbi. Myndighetsutövningen kan inte anses förenlig med barnkonventionen. I vart fall saknar den helt förankring i ord som människovärde och humanitet. Den direkta konsekvensen är att barn far illa. De skadas för livet. Av de svenska myndigheterna.

   Under det senaste året har jag vid upprepade tillfällen kontaktats av personer runt om i landet. Skolpersonal, arbetsgivare, medlemmar i organisationer och föreningar, volontärer, privatpersoner och andra frivilliga. Gemensamt för dem är att de alla på ett eller annat sätt har kommit i kontakt med ett ensamkommande flyktingbarn, givit hen en chans och kommit hen nära.

   De beskriver alla, var för sig och med sina egna ord, fantastiskt fina möten. De beskriver barnet som trevlig, väldigt social, mycket intresserad av att prata och utbyta erfarenheter. Hen har lärt sig svenska jättesnabbt. Hen är ambitiös i skolan och klarar sig bra redan efter kort tid. Hen vill göra rätt för sig. Vill studera. Vill jobba. Vill stå på egna ben. Vill vara en tillgång. Hen är motiverad och vill åstadkomma förändring. Hen vill ta del av våra traditioner, seder och bruk. Hen vill vara en del av oss.

   Och sen kommer det… Hen är inte som ”de där andra”. Just det här ensamkommande flyktingbarnet är speciellt. Just det här barnet förtjänar en chans. Just det här barnet behöver hjälp, och av den anledningen blir jag kontaktad.

   Först och främst vill jag understryka följande: Jag är oerhört glad över att alla ni har haft så fantastiska möten med de ensamkommande flyktingbarnen. Jag är glad för både er skull, och för barnets skull. Jag är imponerad över ert engagemang och den tid och kraft och energi som ni lägger ner. Jag är tacksam för var och ett av de fina möten som ägt rum. Jag gläds åt alla de goda relationer som har växt fram. Jag är tacksam för att ni vågar öppna era dörrar, och vågar ta emot.

   Trots det kan jag inte undgå att reagera över det där sista som sades, om ”de där andra”. Med hänsyn till att det är så många personer som har hört av sig till bara mig (mina klienter exkluderade), och med hänsyn till spridningen över hela landet, så kan jag inte undgå att fundera över vilka ”de där andra” är, och hur många det i sånt fall rör sig om.

   Låt oss för en liten stund leka med tanken på att just det ensamkommande flyktingbarnet som du träffat, är precis som ensamkommande flyktingbarn är allra mest. Ja, jag vet, nu generaliserar jag hej vilt, men jag tar mig den friheten. Låt oss för bara en liten stund leka med tanken på att det flyktingbarn som just du träffat inte alls är unikt, utan besitter samma egenskaper som alla andra ensamkommande flyktingbarn som tvingats fly sitt hemland, genomföra en extremt farlig resa och sedan, äntligen, befinner sig på vad som upplevs som säker mark.

   Hen har lyckats undkomma förföljelse och överleva hela vägen till Sverige. Hen upplever att en ny chans har givits och är fast besluten att ta vara på den. Göra sin familj stolt. Bevisa att familjen gjorde rätt när de sålde allt av värde för att finansiera flykten för ett av sina barn till tryggheten i väst.

   Flyktingbarnet är berett att göra precis vad som helst för att få stanna kvar och gör allt i sin makt för att rättfärdiga sin närvaro i det nya landet. Studerar hårt, arbetar hårt, är supersocial och anpassar sig snabbt till svenska förhållanden. Låt oss leka med tanken att de ensamkommande flyktingbarnen generellt besitter dessa egenskaper.

   Gör det ”ditt” flyktingbarn mindre bra? Naturligtvis inte. Hen är inte sämre, för att alla andra är lika bra. De är kanske rent av alla trevliga, sociala, kompetenta, intresserade, ambitiösa. De kanske alla vill ta del av, bli en del av.

   Det är i och för sig min erfarenhet. De ensamkommande barnen är fantastiska! De är en tillgång. Vi bör ta vara på den.

   Så vad gör svenska myndigheter? De säger tack – men nej tack. De förser sig med hängslen och livrem för att hitta legitima möjligheter att utvisa så många som möjligt. Är det inte ironiskt? Än värre blir när man beaktar de extremt långa handläggningstiderna som för tillfället tillämpas.

   Barnet tillåts stanna i Sverige i flera år, komma in i samhället och anpassa sig. Efter att i flera år sökt rota sig i det nya landet rycks hen återigen upp ur tryggheten. Återigen tvingas barnet lämna det land som hen kommit att kalla hem. Inhumant är ett svagt ord i sammanhanget.

   Än mer ironiskt blir det när man beaktar alla de ekonomiska resurser som lagts ned på ungdomen under de många åren i Sverige. Efter att ha lagt ner stora belopp på allt som är förenat med ett ensamkommande flyktingbarn och efter att hen lärt sig svenska och är utbildad så beslutar de svenska myndigheterna om utvisning. Istället för att ta vara på tillgången. Ironiskt börjar låta som ett fjuttigt ord i sammanhanget.

   I veckan som gått skrev Lena Matthijs, polisområdeschef i Älvsborg, ett numera mycket uppmärksammat inlägg på Facebook. I detta uttrycker hon sina känslor i form av skam för att tillhöra det statliga etablissemanget som beslutat att utvisa en sjuttonårig flicka till Etiopien efter fyra år i Sverige.

   Inlägget föranleds av att den flicka som ska utvisas är en flicka som hon själv är juridisk vårdnadshavare för. Lena Matthijs uppger att hon för ett antal år sedan läste om en annan flicka i liknande situation, att hon redan då kände skam, men att hon valde att hålla tyst. Nu är det emellertid en flicka i hennes egen närhet som drabbas.

   Lena Matthijs uppger att hon upplever priset för sitt engagemang i smärtan förorsakad av att släcka flickans framtidsdrömmar.

   I sitt inlägg sågar Lena Matthijs asylpolitiken i Sverige. Hennes kritik är befogad. Aktuellt förfarande är inte förenligt med barnets bästa. Myndighetsutövningen kan inte anses förenlig med barnkonventionen. I vart fall saknar den helt förankring i ord som människovärde och humanitet. Den direkta konsekvensen är att barn far illa. De skadas för livet. Av de svenska myndigheterna.

   Det glädjer mig att Lena Matthijs inte höll tyst även denna gång. I det hårda klimat som råder i Sverige krävs att fler gör sina röster hörda. Tiden att sitta tyst och knyta handen i fickan är förbi.

   Vi måste, likt Lena Matthijs, dela med oss av de fina möten som vi har med de ensamkommande flyktingbarnen. Vi måste tala vitt och brett om deras kompetens och deras positiva egenskaper. Jag uppmanar därför alla er som har lärt känna ett ensamkommande flyktingbarn att sprida era erfarenheter. Och låt inte barnet bli uppmålat som ett undantag. Utan låt hen bli en representant för, ett bevis på, ett av många exempel på hur fantastiska de ensamkommande flyktingbarnen är.

   Låt oss gemensamt sprida bilden av att de fantastiska mötena och de imponerande barnen är huvudregeln. Låt bilden av ”de där andra” marginaliseras. Låt ”de där andra” bli undantaget.

   På så sätt kanske vi kan förmå de svenska myndigheterna att se de ensamkommande flyktingbarnens fulla potential och se dem som den tillgång de är. Få politikerna att se det absurda i den nuvarande asylpolitiken och det ironiska i aktuell myndighetsutövning. Så kanske, bara kanske, men ändå kanske, kan vi lyckas åstadkomma den förändring som krävs för att det fantastiska barn som just du har träffat får stanna kvar, och bli en del av oss.

 

   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges främsta migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.

   Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Idag är hon ansvarig för advokatjouren på Kungsholmens bibliotek.

   Emilie Hillert ligger även bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i Migrationsdomstolen.

   Hon söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet. Mer information om Emilie Hillert finner ni på www.processadvokat.se. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor

   Nu är även Emilie Hillert en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.