Dick Sundevall

Idyller eller no go-zoner?

2017-07-26

I två artiklar har Nina Silventoinen och jag tittat närmare på antalet anmälda brott i olika stadsdelar inom Stockholms kommun. Vi har konstaterat att det är väldigt många fler brott, tusentals fler, som anmäls varje år på Norrmalm och Södermalm än det är i Tensta och Rinkeby. En del har ifrågasatt våra artiklar för att de inte för sitt liv vill att det ska vara så. Medan andra på mer saklig grund har ifrågasatt våra slutsatser. Och det är vad den här krönikan ska handla om.

   Låt mig ta det från början. Jag har många samtal med poliser som arbetar på olika platser och i olika befattningar. För några veckor sedan sa en av dessa:

– Det är ett jä-a tjat om Rinkeby och Tensta fast det begås väldigt många fler brott på Norrmalm.

   Vi bestämde oss för att titta närmare på det där. Vi utgick från Stockholms kommuns stadsdelindelning och Brottsförebyggande rådets statistik över anmälda brott. Och fick det bekräftat som den där polisen hade sagt. Men vi tyckte att vi måste göra ett urval av vilka brott vi skulle redovisa. Snatteri, trafikbrott och liknande lämnade vi därhän.

   De senaste veckorna hade det i olika medier tagits upp att en del kvinnor var rädda för att gå till och från sitt hem. Därför valde vi att ta med, grov kvinnofridskränkning, olaga förföljelse och våldtäkt. Därtill valde vi ut ett antal våldsbrott: misshandel, rån inklusive personrån och försök till mord och dråp. Vi räknade också med att vissa skulle kräva att vi hade med stenkastning mot blåljuspersonal. Därför tog vi även med den brottsrubriceringen, alltså våld mot tjänsteman.

   Men tillförlitligheten för just anmälda brott kan ifrågasättas. Det beror ju till viss del på vad man anmäler i olika områden. Därför tittade vi också på narkotikabrott, eftersom dessa nästan uteslutande anmäls av poliser.

   Vi tog inte med mord och dråp eftersom statistiken för det har visat sig opålitlig. Det tog en del som intäkt för att vi försökte mygla med statistiken och därför la vi ner ett omfattande arbete, inför vår andra artikel, för att med hjälp av Stockholmspolisen få fram granskade siffror även för dödligt våld. Tidigare artiklar länkas nedan.

   Vad vi kom fram till var följande i genomsnitt per år vad gäller anmälda brott, när vi ställde de mest brottsbelastade stadsdelarna i innerstan mot de utpekade förorterna Rinkeby och Tensta:

  • Norrmalm hade 5 899 anmälda brott i snitt per år.
  • Södermalm 5 235.
  • Rinkeby-Kista 1 761.
  • Spånga-Tensta 1 081.

   Separerar vi narkotikabrotten som alltså anmäls av poliser, ser det ut så här

  • På Norrmalm är det i snitt per år 2 836 narkotikabrott.
  • På Södermalm 2 333.
  • I Rinkeby-Kista 641.
  • I Spånga-Tensta 394.

   Och tittar vi bara på det dödliga våldet, alltså mord och dråp etcetera, blir det så här:

  • Norrmalm hade i genomsnitt per år 10,8 fall av dödligt våld.
  • Södermalm hade 7,4 fall.
  • Rinkeby hade 3,3 fall.
  • Tensta hade 3,3 fall.

   Stockholmspolisen tog också fram siffrorna för första halvåret i år. De visade att:

  • Norrmalm har haft 6 fall av dödligt våld.
  • Södermalm 3 fall.
  • Rinkeby 0 fall.
  • Tensta 0 fall.

   En del har ifrågasatt det här med att utgå från anmälda brott. Dels som sagt för att det kan variera i hur hög grad man anmäler i olika områden och dels för att en del anmälda brott visar sig handla om något som inte är brottsligt. Visst är det så. Men det är ändå det bästa sättet att mäta, eller om man så vill det minst dåliga. För det påverkas inte av om polisen i vissa områden lägger ner anmälningar snabbt medan man i andra utreder mer noga och kanske får fler anmälningar att leda till åtal.

   Vad som också har ifrågasatts är att vi inte tagit med faktorn som visar hur många som bor i de olika stadsdelarna. Andra har menat att ytan på stadsdelen, alltså antalet kvadratkilometer har betydelse. Visst, det är många faktorer som väger in, inte minst hur många som vistas i stadsdelen men som inte bor där. Som alltså arbetar där eller är där på kvällar och nätter.

   Det som dock de här stadsdelarna har gemensamt är att de finns i Stockholms kommun, de är tätbefolkade och de finns på relativt små ytor vad gäller antal kvadratkilometer. De har alltså ett antal faktorer gemensamt som påverkar brottslighet. Det är ju inte så att vi har jämfört stadsdelar i Stockholm med små byar i inre Norrland.

   Men naturligtvis är det för brott av den här typen många faktorer och som påverkar hur man ska mäta och vilka slutsatser man kan dra. Låt mig nämna några faktorer:

   Antalet krogar och därmed berusade personer, nöjesliv i övrigt, ålder på de som vistas där, kön på de som vistas där, antal tidigare straffade som begår nya brott, socialgrupper, hur bebyggelsen är utformad, antal personer med socialbidrag, andel arbetslösa, antal lägenheter som används som bordeller, antal illegala spelklubbar, alkoholkonsumtionen, antal knarklangare, belysningen utomhus, även temperaturen har betydelse eftersom varma sommarnätter ökar sex- och våldsbrott och så vidare – och så vidare.

   Den faktor som kanske har störst betydelse är andelen tonårskillar och unga män som vistas i stadsdelen. Man räknar med att 85-90 procent av tonårskillar begår kriminella handlingar. Allt från snatteri till mord. Cirka 97-98 procent av dem blir med tiden vuxna hederliga arbetande män – som beklagar sig över kriminaliteten bland tonåringar…

   Alla de här faktorerna skulle man kunna utreda under några år och skriva en kriminologisk avhandling om – men nu var det två artiklar vi skrev. Och det är inte riktigt samma sak.

   Rinkeby och Tensta är naturligtvis inga idyller. Men det är inte heller några no go-zoner. När jag pratat med poliser från olika områden efter att artiklarna publicerades, så varierar uppfattningarna naturligtvis. Det flesta vill ha större resurser till just sitt område.

Några konstaterade att:

– Ja, Norrmalm och Södermalm har ju alltid varit värst.

   Andra säger att om man stoppar en bil där man misstänker att det finns narkotika eller vapen, så är risken stor att man blir utsatt för stenkastning eller i varje fall hot från folk som samlas på platsen om man är i Rinkeby eller Tensta. Medan sånt sällan händer i innerstaden.

   Jag hade två längre samtal med polisen Martin Marmgren som arbetat under många år i bland annat Rinkeby och Tensta, och fortfarande arbetar där. Han hävdar att Rinkeby och Tensta inte är några no go-zoner men att de har stora problem där ute:

– Jag kan gå där ensam som polis både på dagtid och kvällstid, sa han. Men jag kanske inte kan ingripa mot flera personer när något brott begås utan att fått förstärkning.

   När jag drog det för en polis som arbetar på Södermalm, sa han:

– Om jag av någon anledning skulle vara ute ensam så gäller samma sak här. Vi har ju inte betalt för att riskera livet.

   Men Martin Marmgren understryker att det är alldeles för många kriminella tonårskillar och unga män i Tensta och Rinkeby.

– Det handlar om många hundra, kanske uppemot tusen personer som lever som kriminella, sa han. Och även om det innebär att dom bara utgör några få procent av befolkningen här, möjligen uppemot fem procent, så är dom alldeles för många. Så många att det leder till en ökad oro och otrygghet för den stora majoriteten av vanliga hederliga människor som lever här.

   Han klargjorde att han inte räknade den som någon gång röker hasch eller snattar som en person som lever ett kriminellt liv.

– Men när dom frekvent börjar sälja hasch eller göra inbrott så räknar jag in dom bland dom som lever ett kriminellt liv.

   Nina och jag har inte försökt framställa det som om det bara är infödda svenskar som begår brott på Norrmalm och Södermalm och att det inte är så värst mycket brott att tala om i Tensta och Rinkeby.

   Det går tvärtom att läsa hur mycket artiklar som helst på Para§raf där vi och andra medarbetare kritiskt skriver om vad som händer i olika förorter. Själv har jag skrivit boken Torpeden som handlar om en invandrare från Syrien som under många år livnärde sig som torped och vapenhandlare. Han har bland annat dömts för vad polisen beskriver som ett beställningsmord. Tillsammans med Christian Holmén skrev jag boken Tre Bröder, där offret var invandrare och de dömda likaså. Och mordet skedde i Rinkeby. Vi försöker alltså inte dölja eller släta över brott som begås av invandrare.

   Det är inte heller så att vi undviker att ta upp brott som begås av invandrare men vi understryker att den bild som alltför många försöker sprida av att det är invandrare som begår alla våldtäkter, alla mord och dråp och i stort sätt alla tänkbara brott i övrigt – är en falsk och felaktig bild. En bild som bottnar i rasism och smygrasism.

   Tvärtom så lever en överväldigande majoritet av landets invandrare ett hederligt skötsamt liv. Vilket resulterat i att bara en promille av landets första- och andragenerations invandrare idag sitter inlåsta på ungdomshem, häkten och fängelser i vårt land.

   Finns det då något i våra artiklar där vi kan ge några av dem som varit kritiska rätt? Ja, det finns det. Vi, eller snarare jag eftersom Nina gjorde research och jag skrev, har använt ord som farligare och farligast lite slarvigt vad gäller de stadsdelar vi tittat närmare på.

   Det är inte så att Norrmalm och Södermalm eller Tensta och Rinkeby är farliga att vistas på om vi lyfter blicken till ett internationellt perspektiv. Jag har bland annat varit i Venezuelas huvudstad Caracas. Trots att vi bodde på ett hotell inne i affärskvarteren vaknade vi en del tidiga mornar från ljudet av automatvapen. Det var poliser och kriminella som sköt mot varandra.

   I Caracas med sina två miljoner invånare har man nästan lika många mord under en helg som vi har under ett helt år i Sverige. Även på dagtid ska man akta sig för att komma i närheten av det stora antal no go-zoner som finns där. Vi uppmanades av hotellets säkerhetsfolk att bara gå utomhus dagtid, inte ha klockor eller mobiler synliga och att ha skjortor utanpå byxorna alternativt ha kavajer eller jackor på oss, så att det kunde tänkas att vi under kläderna var beväpnade med pistoler. Där är det definitivt befogat att använda begreppet farligt, medan Stockholm med sina olika stadsdelar inte är så värst farligt.

   Men hur vi än vrider och vänder på ord, siffror och olika faktorer som påverkar hur man ska mäta brottslighet så landar vi ändå i att det är betydligt fler, tusentals fler, varje år som blir brottsoffer på Norrmalm och Södermalm än vad det är som blir brottsoffer i Rinkeby och Tensta. Det gör inte Tensta och Rinkeby till några idyller men det ger lite perspektiv på brottsligheten i Stockholm.

 

Artikeln Stockholms farligaste stadsdelar, finns att läsa här.

Uppföljningen, Det får inte vara så! finns att ta del av här.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.