Dick Sundevall

Hur många fler barn har utsatts för psykisk tortyr?

Under kort tid har två fall kommit upp i ljuset där barn under dagar, veckor och till och med månader utsatts för pressande förhör tills de till slut har kommit med något som kunnat tolkas som erkännanden av mord. Det har varit barnens enda möjlighet att komma undan från vad som kan beskrivas som psykisk utdragen tortyr. Hur många fler barn har varit utsatta för samma sak?

   Det kunde ha handlat om ett enda fall. Ett fall där enskilda poliser, polischefer och åklagare agerat grovt fel mot två barn. Och där det med största sannolikhet är en eller flera mördare som gått fria – och som har befunnit sig ute bland allmänheten, efter att de gjort sig skyldiga till det här mordet på ett litet barn.

   Men nu är det inte så. Nu vet vi att det handlar om ett fall i Värmland med två bröder, 5 och 7 år gamla, som utpekades som de som mördade 4-årige Kevin 1998. Och ett fall i Södermanland, ”Hovsjöfallet” där en 12-årig pojke stämplades som den som mördade sin 11-årige vän 2001.

   Två mordfall – med tre års mellanrum, med olika förhörsledare, olika polischefer, olika polisdistrikt, olika åklagare och åklagarkammare i olika delar av landet.

   Men med allt för mycket gemensamt:

  • Långa utdragna och upprepade förhör med små barn under lång tid.
  • Utan föräldrar närvarande.
  • Utan advokater närvarande.
  • Förhörsledare som försöker bygga upp förtroende med barnen för att få dem att erkänna.
  • Barn som förtvivlat gråter under de pressade förhören där de hela tiden misstros.
  • Barn som till slut i förtvivlan försöker säga något som förhörsledaren kan vara nöjd med, så de slipper vidare förhör.
  • Mordfall som i praktiken ”dömts” av åklagare som avslutade och uppklarade fall – utan att en domstol fått avgöra frågan.

   Många av oss, kanske de flesta, har under barnaåren varit med om att föräldrar, eller lärare, skolvaktmästare, rektorer eller kanske till och med patrullerande poliser (som fanns på den tiden) har misstänkt oss för något, som vi inte hade gjort. Troligen inget grovt brott som mord eller liknande men något som vi inte fick göra.

   Det kan ha handlat om snatteri, slagsmål, mopedkörning före 15 års ålder eller inbrott i källarförråd etcetera. Och kanske handlade det bara om tio minuters samtal, eller en halvtimme, möjligen en timme.

   Du som läser det här och har varit med om det som barn, kan kanske som jag minnas hur obehagligt det var. Vi kanske inte var några änglar men att bli misstänkt och misstrodd avseende något vi faktiskt inte var skyldiga till var mycket obehagligt, för att uttrycka det milt. Och än värre blev det efter att samtalet/förhöret avslutats utan att man kunnat övertyga de vuxna om att man faktiskt var helt oskyldig till det där – vad det nu var.

   Multiplicera den känslan med tio, eller hundra, eller om vi ska jämföra med de här två fallen – kanske med tusen. Det är inte så svårt att förstå att man till slut i förtvivlan kanske säger vad som helst för att få slut på det hela. Får slut på den psykiska tortyr som pågår. För psykisk tortyr är just vad det är. Psykisk tortyr av barn.

   Att bli misstänkt för något man inte har gjort är naturligtvis obehagligt, antingen man är vuxen eller ett barn. Men som vuxen har man den vuxnes möjligheter att stå upp för sin sak. Och om så behövs när det handlar om lite grövre brott, få en advokat. Få juridisk hjälp och någon som försvarar ens medborgerliga rättigheter.

   Det skulle de här barnen också ha fått, om det funnits någon vuxen i deras närhet som känt till den möjligheten. Eller någon i åklagarkammaren som satt rättssäkerheten framför att försöka få fram ett erkännande. Eller kanske någon polis som undrat om inte de här barnen borde ha en advokat som satt med vid förhören.

   Men icke! Man hade istället en konsult i form av en professor, Sven Åke Christianson, som täckte upp vad som pågick. Som – vid den här tiden – var en tung auktoritet och hävdade att upprepade förhör under lång tid var en bra metod när det handlade om små barn – som skulle fås att erkänna.

   Men det hade inte hindrat någon åklagare från att se till att de här barnen skulle ha en advokat vid sin sida. Det handlade faktiskt om mordfall.

   En gång i tiden sattes misstänkta vuxna i Sverige i mörka kalla fängelseceller, ofta nere i en källare, för att de skulle bekänna. De var därmed som det benämdes ”satta på bekännelse”.

   Ännu längre tillbaka kunde man med laglig grund tortera fram bekännelser. Det här förbjöds med tiden. Dels för att det sågs som inhumant, för att inte säga barbariskt, och dels för att man insåg att bekännelser i sådana sammanhang hade föga värde. Bekännelserna kom ju till för att den misstänkte skulle slippa utsättas för mer av tortyr och mörka kalla fängelsehålor. Och inte nödvändigtvis för att han eller hon var skyldig.

   Men i vårt land, i vår rättsstat – i modern tid – har alltså en klar och tydlig form av psykisk tortyr av barn fått pågå. En psykisk tortyr som gått ut på att få dem att erkänna sig skyldiga till mord.

   Det går att föreställa sig hur det skulle vara att därefter leva med det som tonåring och med tiden som vuxen. Leva med att någon en dag kanske skulle få veta att polis och åklagare kommit fram till att man som barn hade mördat ett annat barn. Leva med att inte för sitt liv vilja berätta för någon om de där hemska timmarna i ett förhösrum. Leva med ett stort misstroende mot rättsväsendet och kanske mot samhället i stort. Och därmed få svårigheter med att gå vidare i livet.

   Det här går emot allt vi värnar om i rättsstaten Sverige. Domstolar ska döma – inte åklagare och poliser. Vi ska ha rätt till en advokat när vi är misstänka för ett grövre brott. Ingen ska dömas enbart på ett erkännande, om det inte finns någon form av stödbevisning. (Det är fler än hundra personer som erkänt sig skyldiga till mordet på Olof Palme men ingen av dem har ens åtalats).

   Den högst befogade frågan är nu – hur många fler sådana här fall finns det? Och vem ska ta tag i det och genomföra en landsomfattande undersökning som ger svar på den frågan?

   Rimligen är det här något som Riksåklagaren borde ta itu med. Där finns både resurserna och den auktoritet som behövs. Och inte minst så är det åklagare som har haft det yttersta ansvaret för att det här har fått ske. Åklagare som inte fört fallen till domstol utan istället själva avkunnat ”domarna”.

   Eller fått igenom vad man utgått ifrån i en domstol, efter förhör av det här slaget. Så värst många liknande fall lär det förhoppningsvis inte finnas, så en landsomfattande undersökning bör kunna genomföras inom rimlig tid.

   Det är i högsta grad i Riksåklagarens intresse att ta reda på om det finns fler fall där barn dömts eller stämplats som skyldiga till grova brott som de varit oskyldiga till. Det innebär att i varje sådant fall är det någon gärningsman som gått fri. Som nu vistas ute bland oss andra medborgare. Och inte minst – det finns föräldrar till de här mördade barnen som har rätt att få reda på vad det egentligen var som hände när deras barn mördades.

   Vad det handlar om att få fram är dels hur många fall som avgjorts i domstol, där det handlat om minderåriga barn som varit misstänkta för grova brott. Dels hur många sådana fall som aldrig nått domstolen men som av åklagare ansetts avklarade och avslutade. Och – hur förhören av dessa barn har gått till.

   Om inte en sådan landsomfattande undersökning genomförs kan det i stället bli så att fall efter fall kommer fram genom att personer som varit utsatta för den här psykiska tortyren som barn – vänder sig till olika medier för att den vägen försöka få upprättelse.

För övrigt anser jag…

   att samtliga brottsfall bör granskas där någon dömts i domstol eller utpekats som skyldig av åklagare, där professor Sven Åke Christianson varit inblandad. Han utgör den minsta gemensamma nämnaren för Thomas Quick-cirkusen och de här två aktuella fallen där barn har pekats ut som mördare. Jag påstår inte att samtliga fall han varit inblandad i utgör justitiemord – men jag hävdar bestämt, utifrån vad som framkommit de senaste åren, att fallen bör granskas.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.