Emilie Hillert

Barnets bästa – fina ord att sova gott på

Av Utlänningslagens första kapitels tionde paragraf framgår explicit att barnets bästa ska beaktas i alla ärenden som rör barn. Hänsyn ska tas till vad barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Visst låter det fint. Men det handlar om några fina ord på ett papper som låter de ansvariga sova gott om natten, medan de drabbade barnen drömmer mardrömmar, menar Emilie Hillert.

   Hur kommer det sig att den senaste tidens myndighetsutövning såväl som den senaste tidens lagstiftande skadar barnen? Att bedömningarna i besluten är till barnets sämsta snarare än barnets bästa?

   Eller påstås det på fullaste allvar att det är för barnens bästa som bara de barn som har välbärgade föräldrar får bo hos dem? Att det är för barnets bästa som modern utvisas när barnet är cirka 18 månader gammalt? Att det är för barnets bästa som pappan inte får komma till Sverige för att bo med sonen? Kan sådana beslut verkligen motiveras med barnets bästa?

   Nej, inte kan det väl på fullaste allvar påstås att det är bäst för ett barn att separeras från sin förälder? Det krävs inte djupa kunskaper i barnpsykologi för att förstå att barn, generellt, mår bäst av att få växa upp med båda sina föräldrar.

   Låt oss säga som det är istället. Barnets bästa är ett begrepp som införts för att de ansvariga ska kunna sova gott om natten. Men sättet det tillämpas på i praktiken ger oss andra mardrömmar.

   Migrationsverkets myndighetsutövning innebär inte bara att utländska barn med föräldrar legalt bosatta i Sverige nekas komma hit. Den innebär även att barn som är svenska medborgare inte får ha sina föräldrar hos sig.

   Verkligheten är än mer ironisk. För några år sedan infördes nämligen nya regler för föräldrar med barn i Sverige. Syftet var att öppna upp möjligheterna för dessa föräldrar att få stanna kvar i Sverige. De nya bestämmelserna motiverades av barnperspektivet.

   Av förarbetena framgår att det förekommer fall där integrationen i det svenska samhället redan är påbörjad och barn riskerar att skiljas från en förälder. Dessa omständigheter ska tillmätas större betydelse. Konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder ska normalt vara den tyngst vägande omständigheten vid skälighetsbedömningen.

   Bara några år senare har det blivit en ren klassfråga att få leva med sina föräldrar. Det har införts ett försörjningskrav innefattande att föräldrar boendes i Sverige måste ha en viss inkomst och en bostad av viss storlek för att få ha sina barn boende hos sig.

   De barn vars föräldrar inte tjänar tillräckligt mycket tvingas stanna i hemlandet. Samma sak gäller de barn vars föräldrar inte har en tillräckligt stor bostad. Ett barn får till exempel inte dela rum med föräldern. Konsekvensen blir att barnet istället tvingas växa upp utan sin förälder i hemlandet.

   Att få leva med sin förälder i Sverige har således blivit en ren klassfråga. Bara de barn vars föräldrar har tillräckligt hög inkomst och tillräckligt bra bostad är välkomna. Resten tvingas växa upp i länder långt borta, separerade från sina föräldrar, bara för att Migrationsverket anser att det saknas några kronor eller kvadratmeter. Är det förenligt med barnets bästa?

   Hur kunde det svänga så fort? Och hur blev det med de nya reglerna som skulle göra det lättare att fatta beslut som är förenliga med barnets bästa? Jo, de står kvar på pappret, men verkligheten är en annan.

   Den senaste tiden har det blivit allt mer tydligt att de endast är ord på ett papper. I nuläget har vi en rättstillämpning som rimmar väldigt illa med de nya reglerna, och än värre med vad som är bäst för barnet.

   Ett nyligen meddelat beslut avser pappan till en mycket ung pojke, svensk medborgare. Pappan får inte uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverket anser att barnet kan hälsa på fadern i hemlandet ”för det fall han skulle vara behov av närhet och stöd”.

   Som om inte alla barn per automatik är i behov av föräldrars närhet och stöd. Det ligger liksom i sakens natur. Som om ett par semesterresor per år skulle kunna fylla barnets behov av att få växa upp med sin förälder i samma hushåll. Och återigen cementeras att det blivit en klassfråga att få träffa sin förälder, eftersom det krävs stora ekonomiska resurser för att ombesörja flygbiljetter mm.

   Ett annat beslut rör ett barn på drygt ett år, svensk medborgare. Migrationsverket vidgår att mamman har en stark anknytning till sitt barn och sin make tillika barn. Migrationsverket vidgår att ansökan skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan. Trots det anser Migrationsverket inte att det är oskäligt att utvisa kvinnan. Hon kan nämligen göra en ny ansökan från hemlandet.

   Det finns inget som tyder på att pappan inte kan ta hand om barnet eller att de kan besöka modern i hemlandet under väntetiden. Att barnet uppenbarligen skadas av att separeras från modern under en lång tillika obestämd tid saknar tydligen relevans. Barnets bästa har beaktats. Eller har det verkligen det, på riktigt?

   I något beslut uttalar Migrationsverket explicit att det inte är stötande mot rättskänslan att utvisa en förälder. Att separera modern från ett mycket litet barn. Att göra precis tvärtemot de nya regler som infördes för bara några år sedan. Det påstås nu vara förenligt med barnets bästa. Är det inte ironiskt?

   Men det är väl som vanligt. Teori och praktik rimmar väldigt illa på migrationsrättens område. Det skrivs fina saker på pappret, i paragrafer och i förarbeten. Men Migrationsverkets tillämpning i praktiken är något helt annat.

   Oaktat var det brustit kan vi konstatera att vi år 2017 har ett system i vilket vi sliter mycket unga barn ur armarna på deras föräldrar. Ett system i vilket det blivit en klassfråga att få växa upp med sin förälder. Ett system i vilket barnets bästa inte är något annat än fina ord på pappret.

   Men det rimmar å andra sidan väl med Migrationsverkets bedömning av barnets bästa i andra frågor. Som Migrationsverkets återkommande bedömning om att barns framtida utveckling och livskvalitet inte äventyras av att växa upp i ett krigshärjat område där det råder inre väpnad konflikt, i vart fall inte på ett avgörande sätt.

   Låt oss klargöra begreppen något. En inre väpnad konflikt föreligger när en stats armé står mot en eller flera väpnade grupper, och en eller flera sådana väpnade grupper står mot varandra. Av ordalydelsen konflikt följer att det finns slitningar, spänningar, motstridiga intressen mellan parterna. Av ordalydelsen väpnad följer att de olika grupperna hävdar sin rätt medels vapen. Det är således tydligt att en inre väpnad konflikt innefattar omfattande våld.

   Den väpnade konflikten äger enligt Migrationsverket rum i den by, och i hela den regionen, som barnen härstammar från och tvingas återvända till. Kriget rasar utanför dörren. Men barnens framtida utveckling är inte i fara. Inte heller deras livskvalitet. Enligt Migrationsverket.

   Återigen har principen om barnets bästa marginaliserats till att vara några fina ord på ett papper. De konkreta bedömningar som görs rimmar väldigt illa med vad som faktiskt är bäst för barnen.

   Det är hög tid för förändring. Sluta separera barn från föräldrar som de har levt hela sina liv med. Sluta neka barn som vill återförenas med sina föräldrar i Sverige möjligheten att göra så, på grund av enstaka kronor eller kvadratmeter. Fokusera på vad som faktiskt vore bäst för barnet. Tillämpa den lagstiftning som redan finns.

   Och gör det fort. Innan fler barn skadas av rådande myndighetsutövning. Innan den faktiska innebörden av barnets bästa blivit ett minne blott. Några fina ord på ett papper som låter de ansvariga sova gott om natten, medan de drabbade barnen drömmer mardrömmar.

 

   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges främsta migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.

   Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Idag är hon ansvarig för advokatjouren på Kungsholmens bibliotek.

   Emilie Hillert ligger bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i Migrationsdomstolen.

   Hon söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet.

   Emilie Hillert är en av Para§rafs fasta krönikörer. Mer information om henne finner ni på www.processadvokat.se. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.