Polisens egensinnade tolkningar av tvångsmedel

2017-12-19

Efter några förfrågningar om rutinmässig topsning från flera läsare, ska jag försöka klargöra vad som egentligen gäller vid DNA-topsning, enligt min tolkning och min uppfattning. Jag är inget orakel på detta men en uppfattning har jag och jag menar att polisen överträder den gräns som gäller enligt Regeringsformen (RF).

   Jag ser dock gärna att någon lagklok människa utvecklar mina funderingar och kommer med ett tillrättaläggande. Mina funderingar och uppfattningar har ju några år på nacken.

   I Regeringsformen (RF) regleras medborgarens fri- och rättigheter gentemot det allmänna. Här finns ett lagstadgat skydd mot olika kontroller av och ingrepp i kroppen. Detta skydd kan begränsas genom lag om kroppsbesiktning. När misstanke om brott, där fängelse kan följa, föreligger har polisen rätt till åtgärder som annars är förbjudna.

   Att kalla en person till DNA-topsning är ett övergrepp där polismyndigheten rider på att personen frivilligt inställer sig till detta och att det således därför inte ska betraktas som tvångsåtgärd. Men det är en tvångsåtgärd och skall betraktas som en sådan.

   Att låta en person frivilligt gå med på DNA-topsning, eller husrannsakan är inte okay. När polisen ställer denna fråga om frivillighet är de redan ute i tassemarkerna. De finns ingen frivillighet att åberopa när polisen frågar.

   Medborgaren har egentligen inget att välja på eftersom ett ”nej” genast kan tolkas som ”att han/hon har något att dölja och därför kan misstänkas”.

   Med det är polisen tillbaka på ruta ett som reglerar topsning av misstänkt.

   I ett enda fall kan polisen åberopa frivillighet och det är när någon kräver att bli testad, eller kräver att få en husrannsakan genomförd för att bli friad från misstankar.

   När DNA-topsning skall ske på den som inte ens kan misstänkas skall det föreligga synnerlig anledning att tro att undersökningen är av betydelse för utredningen. För att komma åt en gärningsman skall således 99,99% av ortens, länets eller landets män kunna topsas för att frias. Detta kan inte och får inte vara synnerliga skäl av betydelse för utredningen.

   Att kalla ett antal personer till topsning där syftet är att fria dem från misstankar då menar jag att polisen gått för långt, i synnerhet när de ”åberopar frivillighet” från den som inte har något val. Det kan, enligt mig, inte föreligga synnerlig anledning att fria en majoritet för att komma åt en person.

   Med polisens nuvarande tolkning av frivillighet skulle polisen kunna slå en järnring kring en ort, bygd eller land och låta varenda man (oftast män) som anträffas lämna lite saliv. Men så är jag övertygad om att varken Regeringsformen eller lagstiftare avsåg att lagen skulle tolkas.

   Jag vill inte ta ifrån polisen några verktyg men den nuvarande verktygsväskan innehåller inte några tvångsåtgärder som baseras på frivillighet och därför måste regler följas – också av polisen.

   Alla de DNA-prov som tas i dessa sammanhang skall förstöras men här görs ofta olika tolkningar när så ska ske. Om man i detta sammanhang betänker att det finns idéer om att polisen ska ha tillgång till hela PKU-registret så funderar i alla fall jag på om dessa DNA-prov verkligen förstörs eller om de hamnar i en ”bra att ha-box”.

   Polisen tilldelas allt större maktbefogenheter och därför är det ännu viktigare att de bestämmelser som kringgärdar vålds- och tvångsåtgärder är rigorösa och följs.

   Nu har ett förslag väckts om att polisen själva ska få besluta om övervakningskameror. Detta kan synas harmlöst och kanske inte alltför integritetskränkande. Men det känns lite som att glänta på Pandoras ask.

   Nu tilldelas polisen makt om att själva få bestämma olika tvångsåtgärder i allt större omfattning. Samtidigt ökar slutenheten på ett sätt som inte medger någon som helst granskning utifrån.

   Ökade befogenheter att besluta om olika tvångsåtgärder samtidigt som slutenheten ökar är ingen bra kombination.

   Att få ökad insyn i polisiära uppgifter och utförda uppdrag är ett måste för annars kommer polisen att bli en solitär i samhället där både öppenhet och insyn kommer att förvägras medborgarna. Redan idag är poliserna okrönta mästare på att hitta olika skäl till sekretess. Allt från personliga skäl till fara för rikets säkerhet.

   Nu i dagarna är återigen hemlig dataavläsning på tapeten. Här vill polisen kunna gå in och hacka misstänktas datorer för att kunna lyssna och läsa den trafik som sker. Detta är inget som jag har något emot men här kränker man verkligen någons integritet och dessa beslut måste behandlas lika eller mer rigoröst som hemlig telefonavlyssning. Det verkar dock som om alltfler beslut om olika spaningsmetoder skall flyttas ner på polisnivå och detta vänder jag mig verkligen emot.

   En myndighet med dagens laguppställning bör inte ensamma få besluta om en enda spaningsmetod som kan vara integritetskränkande.

   En myndighet med en total slutenhet och helt i avsaknad av transparens skall inte betros att besluta om en enda spaningsmetod som kan vara integritetskränkande.

   En myndighet som så totalt fjärmat sig från sitt uppdrag och som så totalt misslyckats med polisens grundlagstadgade uppdrag måste styras upp med precisa regler som inte kan missbrukas, missförstås eller förändras genom högst egensinnigt tolkade beslut av lagen.

Tillägg 22 december 2017:

   Nu är Ulricehamnspolisen uppe i 900 topsningar och still going strong. Från början var det sagt att något hundratal kanske upp till 300 skulle topsas men nu närmar antalet sig tusen.

   Var det medveten taktik för att få det att se ut som om RF:s text beaktades och få det att se ut som om det föreligger synnerlig anledning att tro att undersökningen är av betydelse för utredningen.

   Om jag inte minns fel finns det ett mord i Östersund som inträffade strax efter och där polisen av någon anledning misstänkte att det var samma gärningsman. Jag är inte insatt i dessa ärenden och jag vet inte vad som först knöt dem samman men en slutsats måste bli att Ulricehamn bara är början på ett medvetet mål att topsa så många män som möjligt inom en rektangel vars kortsidor begränsas av Smygehud och Treriksröset och där långsidorna dras genom Haparanda och Kosteröarna.

   Varför hör ingen av lagstiftarna av sig och klargör att det var just så här lagen ska tolkas och precis så här som polisen ska jobba med sex- och mordbrotten. En lagklok som dessutom kan berätta om hur och varför RF:s bestämmelser om medborgarnas rättssäkerhet, gentemot staten eller det allmänna, lämnats därhän.

   Varför finns det beslut om att dessa topsningar skall förstöras när de kontrollerats och uteslutits? Om målet är att hela befolkningen ska topsas vore det väl smartare att spara DNA-profilerna för att slippa dessa återupprepningarna gång på gång. Eller finns redan den lilla ”bra att ha-box” jag antydde i förra artikeln?

   Varför hör inte polismyndighetens jurister av sig och berättar om vilket stöd de har för att gång på gång missbruka och misstolka RF?

   Vilka fler tvångsmedel kan polisen använda och åberopa frivillighet? Inte vid husrannsakan för där har flera beslutande myndigheter kommit fram till att detta är fel och här får inte någons medgivande användas som grund. De borde inte kunna åberopa frivillighet heller vid topsningar eftersom det är en likartad tvångsåtgärd.

   Jag önskar nästan att denna frivillighet upphörde och topsningen ställdes på sin spets för att få lagtext tolkad så tveksamheterna upphör. Om man bortser från vissa regler, som är väl uppstyrda, när det gäller kallelser och medfölja till förhör så kan jag inte hitta någon tvångsåtgärd där frivillighet kan åberopas.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.