Emilie Hillert

Migrationsverket stjäl barnens vinterkläder

Vintrarna i Sverige är mörka och kalla. I stora delar av landet ligger snötäcket tjockt under större delen av säsongen, termometern rör sig ihärdigt runt nollan och kylan biter i kroppen. Samtidigt tvingas barn försöka överleva utan vinterkläder. Vissa tvingas gå i kläder som är flera storlekar för små. Andra lyckas få en jacka, men berövas rätten till mössa, halsduk, vantar eller långkalsonger. Ett barn fick inte ens en varm jacka inför sin första vinter i Sverige.

   Det är barn vi pratar om. Barn som berövas en godtagbar livsföring när de tvingas gå frysande. Barn som med lätthet hade kunnat få en drägligare tillvaro, om det inte var för Migrationsverket.

   Det är nämligen Migrationsverket som uppsåtligen ser till att barnen minsann inte ska få de vinterkläder de så väl behöver. Det är Migrationsverket som medvetet lägger statens tid, pengar och resurser på att stjäla vinterkläder från små barn. Att de inte skäms!

   En asylsökande har under vissa förutsättningar rätt till dagersättning. Storleken varierar men det rör sig generellt om en mycket sparsam summa. På ett boende där mat inte ingår får en ensamstående 71 kronor. Är man flera i samma hushåll minskas ersättningen per person. Barn beviljas 37-50 kronor beroende på ålder, men har man flera barn halveras ersättningen.

   Dagersättningen ska räcka till all mat och dryck, samt till kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter. Ja, allt utom boendekostnad helt enkelt.

   Utöver detta finns det möjlighet att ansöka om ett så kallat särskilt bidrag. På Migrationsverkets hemsida framgår att man måste ha ett starkt behov av något som man inte kan betala för själv. Som exempel ges varma vinterskor.

   För något år sedan skrev jag några rader om en stackars treåring som tvingades frysa om vintern då Migrationsverket berövade barnet vinterkläder. Det gick i korthet till som följer:

   Treåringens föräldrar ansökte i november om särskilt bidrag till jacka, skor, overall, vantar och mössa till barnet. De uppgav att de gamla kläderna var trasiga och att skorna hade hål.

   Migrationsverket noterade att barnet vid ansökningstillfället var klätt utan vinterkläder, och med skor som inte var anpassade för årstiden. Således borde behovet av vinterkläder ha varit uppenbart.

   Migrationsverket valde emellertid att istället fästa vikt vid att barnet två år tidigare (när barnet alltså var ett år) hade beviljats bidrag på några hundralappar. Därmed ansågs behovet tillgodosett, och Migrationsverket avslog ansökan.

   Att barnet hade blivit två år äldre togs det ingen hänsyn till. Att barn i den åldern växer mycket var tydligen irrelevant. Att en ettåring och en treåring har behov av olika slags ytterkläder var ingenting som beaktades. Det hela kan inte förstås på annat sätt än att en treåring helt enkelt får nöja sig med att gå i en ettårings kläder.

   Beslutet överklagades till Förvaltningsrätten. Domstolen bestod av personer med större insikt i barns behov. Domstolen uttalade explicit att barnet var i en ålder då man växer snabbt och därför inte kunde anses tillgodosedd med förra vinterns kläder. Det var även tydligt att barnet de facto inte hade adekvata kläder och att familjen inte hade pengar till det. Med den motiveringen beviljades barnet kläder. Äntligen lite sunt förnuft!

   Här hade historien kunnat sluta lyckligt. Om det inte vore för Migrationsverket. Migrationsverkets medarbetare lägger nu dyrbar tid, energi och resurser på att överklaga till Kammarrätten. Med det enda syftet att frånta barnet de få hundralappar som behövdes för vinterkläder.

   Än värre blir det då Kammarrätten biföll överklagandet och barnet således inte fick några varma kläder trots allt. Så gick det med den saken. Säg den lycka som varar…

   Nu har det gått något år sedan jag först läste om detta ärende, men bilden av den där treåringen som tvingas gå utan vinterkläder förföljer mig. Särskilt när snön faller, när blåsten tränger sig in på huden och när kylan biter i min kropp. Då tänker jag på det stackars barnet med sorg.

   Sedan övergår sorgen i ilska. Ilska över att svenska myndigheter agerar på dylikt sätt. Det kan inte ha undgått någon att Migrationsverkets medarbetare har gått på knäna de senaste åren. Arbetsbelastningen har varit skyhög. Samtidigt har budgeten inte räckt till. Ekvationen har inte gått ihop i någon del. Och ständigt är det de enskilda som får ta smällen.

   Trots det så väljer man alltså att avsätta arbetstid på att beröva ett barn varma kläder till vintern. Vad i hela världen kan rättfärdiga det agerandet?

   Än värre blev det häromdagen när jag kom till insikt med att fallet med det lilla barnet inte var unikt. Det var ingen engångsföreteelse. Plötsligt fann jag flera likadana avgöranden. Ensamkommande flyktingbarn, små barn, unga tonåringar, flera är de som har ansökt om särskilt bidrag till vinterkläder. Och nekats.

   Mönstret är detsamma. Migrationsverket avslår ansökan, deras föräldrar eller gode män överklagar och Förvaltningsrätten ger barnen kläder, men efter att Migrationsverket har överklagat och drivit frågan så beslutar Kammarrätten att ändra besluten så att barnen i slutändan tvingas frysa.

   En god man till ett ensamkommande flyktingbarn ansåg att barnet var i behov av vinterskor, strumpor, långkalsonger, varma byxor, tröja, varm jacka, mössa, halsduk och handskar inför vintern. Ja, precis allt det som ett barn behöver för att överleva en vinter i norra Sverige helt enkelt.

   Migrationsverket ansåg att det räckte med jacka och skor. Förvaltningsrätten ansåg att även tröja, långkalsonger och strumpor anpassade för kallt klimat måste anses utgöra vinterkläder. De tog även i beaktande att barnet aldrig förr ägt några vinterkläder. Barnet behövde kläderna för att tillförsäkras en dräglig livsföring, uttalade domstolen.

   Bedömningen delades inte av Kammarrätten som ändrade beslutet. Ytterligare ett barn som förlorade sina vinterkläder.

   Ett annat barn önskade sig bidrag till ylletröja, vinterjacka och vinterskor. Barnet uppgav att det inte ägde några vinterkläder över huvud taget. Migrationsverket avslog begäran i vanlig ordning, men Förvaltningsrätten konstaterade att barnet visst var i behov av kläderna. Detta var i december månad.

   Migrationsverket överklagade beslutet och målet avgjordes så småningom av Kammarrätten. Då hade det emellertid redan gått sex månader och vintern var sedan länge över. Redan genom detta förfarande berövade Migrationsverket barnet vinterkläderna när de behövdes som mest.

   Stölden cementerades när Kammarrätten i slutet av juni fastställde att Migrationsverket gjort rätt som nekat barnet bidrag till kläder. Som om det hade gjort någon skillnad då. Vintern var liksom förbi.

Vad är det egentligen som driver alla Migrationsverkets processförare? Vad är det som gör att de känner sig oundgängligen tvingade att förhindra att barn får gå med varma kläder på vintern?

   Hur fungerar de? Var är deras medkänsla? Deras empati? Deras barmhärtighet? Hur kan de se sig själva i spegeln när de vet att i precis samma stund går barn omkring och fryser. Medvetna om att barnen så lätt hade kunnat slippa lida, om processföraren bara inte hade överklagat Förvaltningsrättens beslut.

   En snabb överslagsräkning ger dessutom vid handen att den sammanlagda kostnaden för Migrationsverkets processföring och Kammarrätten bestående i tre domare och en föredragande, är betydligt högre än de futtiga hundralappar som barnet hade behövt för vinterjackan.

   Staten går således back på det aktuella agerandet. Det är en ren förlustaffär att driva processen. Således kan inte heller ekonomiska motiv motivera agerandet. Vi betalar alltså mer för att ett barn ska frysa, än vad vi skulle ha gjort om barnet tilläts behålla sina vinterkläder.

   Mina tankar går ut till alla de barn som tvingats fly tvärs över jorden, för att mötas av den svenska kylan. Och då talar jag inte om de minusgrader som råder utomhus, utan om de svenska tjänstemännens agerande. Kyligt är rätta ordet! Att stjäla vinterkläder från barn. Att de inte skäms!

 


   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges främsta migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.

   Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Idag är hon ansvarig för advokatjouren på Kungsholmens bibliotek.

   Emilie Hillert ligger även bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i Migrationsdomstolen.

   Hon söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet. Mer information om Emilie Hillert finner ni på www.processadvokat.se. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor

   Nu är även Emilie Hillert en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.