Börje Carlsson

Varför utsätts aldrig polisverksamheten för en ordentlig utredning och analys?

Den svenska polisen har nog aldrig mått sämre och framtidsutsikterna ser inte speciellt bra ut. Varför det är så tycks ingen vara intresserad av att utreda utan hela tiden kommer det olika förslag för att förändra symptomen, inte orsakerna. Det finns ett antal orsaker till att polisen fungerar så illa som den gör men ingen tycks intresserad.

   Sveriges medborgare har under nästan alla tider hållit ”sin” polis om ryggen och haft ett stort förtroende för polisen. Även detta håller nu på att krackelera och frågan blir nu hur länge detta ska få fortgå. Snart är polisens anseende kört i botten och det finns snart inget kvar av medborgarnas tillit.

   Varför beslutar regering och riksdag inte om en ordentlig analys om orsak och verkan till polisens tillkortakommanden. Det finns många orsaker till att det ser ut som det gör men detta tycks sakna intresse.

   När så många rutinerade och kunniga poliser hoppar av måste myndigheten fråga varför. Jag är övertygad om att det inte bara är en lönefråga.

   När polisutbildningen inte får ihop tillräckligt elevunderlag för att fylla kurserna så sänker man kraven för att bli godkänd som polisaspirant i stället för att fundera på ”varför vill ingen bli polis”. Efter många år i myndigheten anser jag att det är det bästa jobb som finns eller kanske fanns. Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval även om lönen inte var det mest attraktiva.

   När man ser hur den polisiära byråkratin sväller ohämmat och sväljer alltfler poliser och administrativa borde någon fundera på varför och om detta är rätt väg.

   Den nya senaste omorganisationen hade ett bestämt syfte där skapandet av en myndighet skulle ge mindre administration, skapa synergivinster och bättra ekonomin. Det blev precis tvärtom men ingen tycks varken förstå eller vilja ta reda på varför.

   Svenska myndigheter i allmänhet men polismyndigheten i synnerhet är alla fullständigt historielösa. De har naturligtvis sin historia men eftersom ingen någonsin tittar bakåt kunde myndigheten lika gärna vara utan. Att titta framåt utan att snegla i backspegeln ger inga möjligheter till en bra och hållbar utveckling. I historien finns alla de lärdomar som behövs för att se in i framtiden utan att ideligen behöva uppfinna hjulet på nytt.

   Även om många beslutsfattare i de högre graderna inom polisen inte är några skapelsens kronor har de förstått att det är bättre med kritik för att inget görs än att få kritik för att ha gjort fel. Här ligger hela pudelns kärna. Gör inget du kan kritiseras för.

   Polisen har under ett flera decennier (frånsett de sista åren) styrts av dålig ekonomi. Visst har det vid enstaka tillfälle beviljats ökade anslag men i det stora hela har verksamhetens främsta mål varit att hålla sig inom givna ekonomiska ramarna.

   Det accentuerades på 1990-talet med att administrativ personal sas upp vilket i sin tur medförde att poliserna i allt större utsträckning fick avsätta tid för det som tidigare varit administrativt.

   Detta var inte tillräckligt utan i flera omgångar pensionerades poliser i ålder 58 år och uppåt. Erfarenhet och rutin har aldrig vägt speciellt tungt inom polisen och ingen insåg faran med all den polisiära rutin som försvann.

   Dessa nyblivna pensionärer fick någon form av avtalspension som gjorde att myndighetens kostnader bara minskade marginellt. Denna form av dränage där de äldsta och mest rutinerade poliserna fick sluta pågick långt in på 2000-talet.

   Det resulterade också i att polisen under en tid inte fick åka på olika typer av jobb, ingen allmän övervakning. Varje polisbil tilldelades en viss körsträcka varje pass och denna fick inte överskridas.

   Polisen tog experthjälp för att bli mer ekonomiska och effektivare genom att Olof Egerstedt lät en Bauer titta på polisverksamheten. Denne kom fram till att polisens utryckningsverksamhet var oerhört oekonomisk. Hans lösning var att polisen skulle lägga de olika larmen och undersökningar på hög tills tillräckligt många samlats ihop för att göra det försvarbart för polisen att skicka en radiobil flera mil.

   Parallellt med detta organiserades polisen, 1997, om till länsmyndigheter. Här skulle nya samverkansmöjligheter skapa besparingar och ge en effektivare och mer ekonomisk polis. Alla polisens cirka 120 myndigheter blev i ett slag 21 och samtidigt med detta förtätades polisen genom att olika mindre polisstationer lades ner och de kvarters- eller områdespoliser som bemannat dessa fick återbördas till några få polisstationer.

   I vissa län minskade antalet poliskontor från dryga dussinet till fyra polisstationer. Detta kan ju synas effektivt och hade säkert varit det om polisens ”kunder” gjort samma sak. Med de nya länsmyndigheterna var polisen sällan på rätt plats vid rätt tillfälle och i ställer tillbringades allt mer tid i bilar under förflyttningar, alltid på väg någonstans.

   Blev det så bra som det var tänkt? Inta alls, utan den kräftgång som polisen började då är idag är värre än någonsin. Nu är antalet poliskontor färre än någon gång tidigare och den största delen av polisarbetet består i att förflytta sig vilket tar eoner av tid – som tillbringas i bilarna.

   Samtidigt har lokalpolisen större administration och polisledning än tidigare, samma sak med polisområdet som har större ledning och administration än det forna länet. Till detta har nu en regional ledning tillkommit, som lök på laxen.

   Hur stora de regionala enheterna är har sekretessbelagts. Är det fortfarande någon som inte förstår varför polisens tillkortakommanden blir allt större.

   För att ytterligare spetsa till verksamheten har det skapats en hierarki där nästan alla beslut måste förankras uppåt. Kortare beslutsvägar har blivit oförsvarligt mycket längre.

   Antalet poliser som tröttnar på denna organisation medför att alltfler slutar av olika skäl. Pension, avtalspension och rena avhopp dränerar polisen på kompetens och erfarenhet. Samtidigt fylls det i andra ändan på med aspiranter som just nu antas med allt lägre krav. Inte heller här behöver man vara raketforskare för att förstå vart det barkar hän.

   Är det någon som bryr sig? Politikerna tycks bry sig i en ständigt pågående överbudsauktion där just nu Morgan Johansson leder budgivningen med ett antal miljarder och 10 000 fler poliser och fler administrativa.

   Men, bry sig på riktigt? Inte. Det finns säkerligen politiker som med oro ser på utvecklingen men eftersom polisens nya organisation har beslutats av en enig regering och riksdag kan den inte ifrågasättas. Det vore som att kacka i eget bo.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.