Andreas Magnusson

Den politiska skiljelinjen går mellan hat och empati

2018-03-21

Det var enklare förr. Då fanns det hattar och mössor och om man hade hatt så röstade man på hattarna och om man hade mössa så röstade man på mössorna.

   Sen blev det en höger-/vänstertanke som kom att genomsyra all politik. Stod man riktigt långt till höger så var alla andra vänster och stod man riktigt långt till vänster så var alla andra höger. Vägrenskörning slutar lätt i diket vare sig man tillämpar höger- eller vänstertrafik.

   Idag kan man säga att den politiska skiljelinjen på många sätt snarare går mellan empati och hat än mellan höger och vänster. Det finns borgerliga politiker och skribenter som står upp för det fria ordet och för en varm och öppen människosyn på samma sätt som det finns vänsterpolitiker och skribenter som hetsar mot hat.

   Genom migrationsfrågan har denna nya skiljelinje blivit klarare än någonsin. Vissa människor tror på att öppna dörren. Andra tror på att stänga den.

   Ett av våra politiska riksdagspartier utmärker sig genom att helt igenom ha anammat hatpropaganda. Där är skillnaden i uttalanden mellan exempelvis Kent Ekeroth och Jimmie Åkesson mer en fråga om vett och etikett än en fråga om hat respektive empati.

   Men om vi räknar bort Sverigedemokraterna så finner vi tyvärr enskilda exempel på trångsynta politiker i samtliga riksdagspartier. Själv har jag till exempel väldigt svårt att fatta hur Staffan Danielssons systemkollapsteorier rimmar med Centerpartiets öppna migrationspolitik eller hur Amineh Kakabaves postande av rasistlänkar på Facebook rimmade med Vänsterpartiets antirasistiska profil.

   Jag kan inte heller förstå hur Sara Skyttedal kan säga sig stå upp för kristendomens budskap med sina kalla ord om tuffare tag och stängda gränser eller hur Miljöpartisten Jonas Särneholt från Järfälla tänkte när han kallade somalier för en cancersvulst.

   Det var svårt att förstå tankegången hos Liberalerna i Skinnskatteberg som samarbetade med Sverigedemokraterna och det är svårt att förstå varför Widar Andersson kallar sig Socialdemokrat.

   Det är också svårt att förstå att Hanif Bali har fortsatt förtroende hos Moderaterna efter sina våldsamma personangrepp och osakliga uthängningar av meningsmotståndare. Visst slängdes han ut ur partistyrelsen men det var nog mest en symbolhandling. Makten är fortfarande stor.

   Så, det är alldeles uppenbart att det finns rötägg i alla partier även om de troligen är lite fler i vissa partier än i andra. På samma sätt finns det rötägg bland så väl höger- som vänsterskribenter och även bland oss politiskt oberoende.

   Röstläget i debatten om invandring är ofta uppskruvat i kastratsångarläge och om man som jag har profilerat sig på att skriva anti-rasistiska krönikor hamnar man lätt i skottgluggen. Jag har varit skarp i min kritik av dem jag kallat systemkollapsprofeter och det retar givetvis upp dem och deras följare.

   Man försöker ofta avfärda det jag skriver genom att kalla mig vänsterskribent och med utsikt från högerdiket är det inte svårt att förstå det epitetet. Jag har röstat så väl borgerligt som vänster som på Miljöpartiet, men jag har aldrig röstat på Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Då är jag i deras ögon vänsterskribent eller i många fall vänsterextremist.

   En allt vanligare strategi för att tysta oliktänkande är att inte på något sätt lyssna på vad motståndaren säger utan istället plocka ut små bitar som bekräftar den egna världsbilden, bre på med några rejäla doser överdrifter och insinuationer och sedan låta den stora massan hatande fotsoldater göra resten av jobbet.

   På det sättet gick jag nyligen i ett Facebookinlägg av Hanif Bali från att vara vänsterskribent för det hatiska Magasinet Paragraf till att i kommentarsfältet bli vänsterextremist, politisk aktivist, mördare och slutligen trippelmördare på tillfällig frigång för att gagna SVT:s kommunistiska agenda. Viskleken fungerar även i sociala medier.

   I februari 2018 skrev jag en text på Paragraf om invandringshatarnas åsiktskorridor (märk väl att jag skrev invandringshatare och inte invandrarhatare). Där nämnde jag skribenten Rebecka Weidmo Uvells namn en gång. Nu menar hon, i ett inlägg på Gustav Fridolins Facebooksida, att detta omnämnande har fått någon att med tidsmaskin bege sig tillbaks till hösten 2017 för att hälla brun vätska i hennes brevinkast.

   Du tycker kanske att teorin känns lite orimlig? Det tycker jag också. Så här skrev jag i min krönika:

I den mån det existerar åsiktskorridorer så finns de i alla möjliga färger och bredder och de går åt olika håll och tar oss in i olika rum. Tanken om en allenarådande åsiktskorridor är en myt uppfunnen av människor som har ett så begränsat synfält att de tror att svaret på alla världens frågor står att finna i invandringsfrågan.

Och det är klart att om man alltid promenerar i den bruna korridoren mellan Tino Sanandajis, Hanif Balis, Katerina Janouchs, Alice Teodorescus, Joakim Lamottes, Ivar Arpis och Rebecka Weidmo Uvells rum så får man lätt det intrycket.

      Det är, fram tills idag, det enda jag någonsin har skrivit om Rebecka Weidmo Uvell. Hon var sista namnet i en uppräkning av sju personer i slutet av en lång text. Hon kunde lika gärna ha varit en fotnot. Hon är ett marginalfenomen.

   Jag har genom mina antirasistiska krönikor på Paragraf lyckats reta upp väldigt många systemkollapsprofeter – ja åtminstone fyra av ovanstående sju. Efter att Hanif Bali angripit mig på Facebook och tyckt att en lärare med ”fel” åsikter inte ska få uttala sig på TV, skrev jag en debattext på Nyheter 24.

   Gustav Fridolin tyckte att jag hade en viktig poäng och delade vidare denna text på sin Facebooksida. Tino Sanandaji gick i taket. Han brukar göra det när han får lite tid över mellan inläggen om jordens undergång på den egna sidan. Men låt oss strunta i honom.

   Rebecka Weidmo Uvells kommentar till Fridolin var aningen mer uppfinningsrik och tro det eller ej – snäppet galnare än något Sanandaji hittills hittat på om mig. Så här skriver hon i inlägget som har gillats av över femhundra personer:

”Som opinionsbildare och offentlig person ska man inte behöva bli rädd och utsättas för hot och hat när man gör sitt jobb. Och ändå är det exakt det som händer när Magnusson här sprider personangrepp om mig i sin kolumn på sajten Paragraf, och alla andra borgerliga debattörer han hatar. I höstas fick jag hembesök när en okänd man hällde brun vätska i vårt brevinkast 10 cm från mina barns skor. Med hat följer ansvar. Eller är det hat Magnusson piskar upp mot bl a mig okej för att jag är borgerlig kvinna och inte vänster? Eller har han frikort bara för att han är lärare? Eller bara för att han är vänster och hatar både mig och Bali.”

    Det är grova anklagelser. Hissnande anklagelser. Hon utsattes, enligt vad hon skriver, för ett obehagligt hembesök av en okänd man hösten 2017 och allt detta beror, enligt inlägget, på att jag har spridit hat mot henne.

   Problemet är bara att min text (där hennes namn nämndes en gång i en uppräkning) skrevs ett halvår senare än hembesöket. Det krävs alltså en tidsresa för att få ihop snyfthistorien. Faktum är att jag inte ens visste vem hon var hösten 2017.

   Den som läser igenom mina krönikor på Paragraf kommer att se att jag skrev 62 krönikor under 2017 och aldrig någonsin nämnde namnet Rebecka Weidmo Uvell eller ens insinuerade något om henne.

   Hon kopplar ogenerat ihop mig med en våldshandling som hon säger sig ha blivit utsatt för trots att hon vet att händelserna inte har något samband. Rebecka Weidmo Uvell drar sig alltså inte för att ljuga för att skapa en retorisk effekt.

   Jan Helin har menat att hon använder sig av Avpixlat-retorik och det är svårt att inte ge honom rätt i det. Alternativ sanning är en annan term man kan använda. Man kan också välja att kalla det lögner – för det är precis vad det handlar om.

   På sin Twitter-sida skriver hon ordagrant så här om mig:

”Ps. Blockade honom här för typ 2 år sen pga hoppade in i flödet konstant och var otrevlig.”

    Det är en imponerande blockning eftersom jag inte ens har ett aktivt Twitter-konto och aldrig har haft. Hon kunde alltså lika gärna ha blockat Hemlige Molgan.

   Ibland tänker jag att jag borde sluta skriva granskande texter om systemkollapsprofeterna eftersom det leder till fruktansvärda påhopp från dem och deras följare. Och om sanningen ska fram så känns läsningen av Paragaraf-mejlen från dessa emellanåt lite som att städa toaletten. Det är inte alltid jättekul.

   Samtidigt tänker jag att det är livsfarligt om vi låter oss tystas av dem som inte drar sig för att försöka driva igenom ett kallt, hårt och hatiskt Sverige med hjälp av insinuationer och förtal. Lika mycket som de hatar invandringen, lika mycket hatar de när de ertappas med sina lögner.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.