”Dom kunde ha varit koncentrationslägervakter”

Det kom ett mejl om en krönika jag skrivit om Försäkringskassans olika beslut och de självmord som följer av det. Hon som skickat mejlet skrev att vissa handläggare på Försäkringskassan kunde ha varit koncentrationslägervakter om de levt i nazityskland på den tiden. Jag tyckte naturligtvis att hon överdrev – men hon förklarade nyanserat hur hon menade och det låg mycket i hennes resonemang.

  Vad mejlet handlade om var hur vissa tjänstemän blint lyder direktiv uppifrån, utan att en sekund överväga om direktiven är rimliga – är mänskligt försvarbara.

   Hon räknade upp olika beslut, eller frånvaron av beslut, från handläggare och högre chefer på Migrationsverket, hos kronofogden och liknande. Alltså statliga anställda.

   Och beslut eller uteblivna beslut, från olika sociala enheter på lokal nivå. Alltså anställda kommunala tjänstemän.

   Tydligast tyckte hon att det var med en del handläggare på Försäkringskassan. ”De fattar ju uppenbart omänskliga beslut, som deras chefer sedan godkänner”, skrev hon.

   Hon var dock noga med att framhålla att det inte gällde alla på Försäkringskassan, ”men sannolikt de flesta” hävdade hon. Hon hade, precis som jag, fått höra om hur en handläggare först godkänner den sjukskrivning som läkare gjort, att det därefter kommer in en överordnad handläggare och underkänner det hela, trots samma underlag för besluten.

   Hon hade därtill, precis som jag, fått se dokumentet som visade det här i svart på vitt. Och hon hade, precis som jag, sett exempel på när en allvarligt sjuk människa har sjukintyg från flera av varandra oberoende läkare, där samtliga kommit fram till att personen ifråga måste ha en tid av medicinering, läkning och återhämtning för att kunna återgå i arbete. Men där Försäkringskassans anställda förnekat personen det, utan att ha något lagstöd för sina beslut.

   Hennes poäng i mejlet var att de som arbetade i de nazityska koncentrationslägren och sedan blev åtalade, genomgående har försvarat sig med orden:

– Vi lydde bara order.

   Att dessa order stod i uppenbar motsättning till gällande folkrättsliga krigslagar och regler, och att det istället handlade om folkmord, var ingenting som de reflekterat över. Ingenting som de ansåg var deras ansvar. Ingenting som de ansåg att de kunde lastas för.

   I dagens Sverige framför olika chefer på Försäkringskassan att de har sina lagar, regler och bestämmelser att följa. Och att det är vad de anställda handläggarna har att utgå ifrån.

   Dels har de fel i sak. De agerar inte utifrån gällande lagar och regler. Och dels är lagar och regler inte skrivna och beslutade av riksdagen med utgångspunkt i det enskilda fallet. De utgör riktlinjer som ska tolkas i förhållande till det enskilda fallet. Tolkas av människor – som ska göra mänskliga övervägningar.

   Det handlar alltså inte om att mata in olika uppgifter i en dator som sedan via iskalla ettor och nollor, kommer med ett besked. Utan om hur människor bedömer och behandlar sina medmänniskor.

   Det var det här som var hennes poäng. Människor måste fatta mänskliga beslut skrev hon:

”Det är möjligt att de som arbetade i koncentrationslägren blev avrättade om de inte lydde order. Men de kunde ändå utföra sitt arbete mer eller mindre medmänskligt. Sådant finns dokumenterat. Flera räddade därmed livet på människor.
De som arbetar på Försäkringskassan och inte blint lyder direktiven uppifrån, blir dock varken avrättade eller avskedade. Möjligen blir de omplacerade men det enda som sannolikt händer är att någon överordnad ändrar deras beslut, om de gjort alltför mänskligt medkännande bedömningar”.

   Nu har generaldirektören för Försäkringskassan fått sparken. Och signaler har kommit från den ansvariga ministern om att det måste bli bättre individuella bedömningar. Det är resultatet av att man från arbetsförmedlingens sida klargjort att man inte kan klara av alla allvarligt sjuka som Försäkringskassan skickat vidare till arbetsförmedlingen.

   Men det här hade kunnat redas ut för länge sedan om landets förvaltningsrätter, kammarrätter och Högsta förvaltningsdomstolen, hade satt ner foten. Hade lyssnat på alla de som överklagat olika absurda beslut. Hade läst och noga övervägt alla läkarintyg.

   Istället för som nu, uppenbarligen haft inställningen att en annan statlig enhet redan hade utrett det hela och nu skulle man bara bekräfta att den statliga enheten gjort rätt och att den enskilda medborgaren och de olika läkarna, alltså de välutbildade specialisterna, hade fel.

   Därtill var ju signalerna från regeringen och socialministern glasklara, sjuktalen skulle ner, till varje pris. Så man ställde in sig i ledet – och lydde. Nu har det kommit andra nya signaler. Kommer man nu att snabbt anpassa sig och lyda dessa?

   När det i amerikanska eller engelska filmer och TV-serier talas om medierna som ”den fjärde statsmakten”, översätts det i Sverige till ”den tredje statsmakten”.

   Utgångspunkten är att i västliga demokratier ses de här fyra som ”statsmakterna”, som de fyra grundpelarna för en demokratisk rättsstat:

  • Det folkvalda parlamentet som stiftar lagar.
  • Regeringen som verkställer.
  • Domstolarna som dömer.
  • Medierna som granskar.

   Alltså blir medierna den ”fjärde statsmakten”. Men i Sverige anses inte domstolsväsendet vara så fristående från politiken att det räknas som en av statsmakterna. Inte räknas som en av demokratins grundpelare. Och därmed blir alltså medierna den tredje statsmakten.

   Det som skett de senaste åren med att allvarligt sjuka medborgare förnekats sin rättmätiga sjukersättning trots alla sjukintyg från olika läkare och trots att de överklagat besluten till domstol – visar tyvärr med all tydlighet att i Sverige utgör inte domstolsväsendet en av den demokratiska rättsstatens grundpelare. Där är man istället som det uttrycks av alltför många jurister ”lojal gentemot staten”.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 

   Tidigare artiklar om den här problematiken finns att ta del av här:

Det goda hemmet känner inga styvbarn

Vi har blivit blåsta

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.