Vi behöver en ny Ingemar Stenmark

2018-09-26

Minns du när Sverige stannade? Det var innan arbetslinjen fanns och den enda linje som verkligen betydde något var den som gav kortast väg mellan portarna.

   Det var liksom skit samma om varorna kom fram i tid eller om kunderna fick den hjälp de ville ha. De viktiga kunskaperna i skolan kunde läras ut någon annan gång.

   När Ingemar Stenmark åkte så rullades tjockteveapparaterna fram och hela arbetsplatser eller skolor satt som klistrade framför dramat.
200 högstadieelever som samsades om 26 tums bildyta eller direktörer och arbetare sida vid sida i en sunkig personalmatsal. Till och med mellantiden förenade oss.

   Tiden spelade ingen roll. Ja, vår tid alltså. Ingemars tid spelade all roll. När toppluvans tofs vippade lite extra anade man att det var en bra tid på gång. Och för varje världscupsseger Ingemar tog blev vi ett lite lyckligare land.

   Steve Mahre i walkie talkie som berättade för brorsan Phil däruppe precis hur banan kändes. Det var kanske lite isigt vid fjärde port och han borde välja en högre linje. Sven Plex Petterssons trygga röst och Stenmarks visdomsord efter ett tillfälligt misslyckande: Om de tror att det är så lätt kan de ju åka själva!

   Vi har inget sådant kulturellt klister längre. Det finns inget som förenar oss på samma sätt i ett land som slås sönder mer och mer för varje nyfrälst Sverigedemokrat eller varje naivt rabblande ”vi måste kunna snacka med dem”-papegoja.

   Det behövs inga blocköverskidande samtal eller samarbeten med nyssnazister. Vi behöver inte lyssna på samhällstips från ledarskribenter som ännu inte kommit ut ur SD-garderoben. Vi behöver en ny Ingemar Stenmark – någon eller något som för oss samman igen.

   Det här är ingen pamflett för diktatur. Det är inte ledare i maktens korridorer jag pratar om. Jag pratar om att vi behöver något som vi kan tro på. Eller som reklamfirman hade sagt: Vi behöver en ny verksamhetsidé.

   Sossarna byggde hela sin grej på en gemensam idé för alla. Man kan kalla det Folkhemmet eller vad som helst. Man kan tycka genuint illa om konceptet, men idén var framgångsrik tills sossarna själva övergav den.

   Sverige brukade vara det där landet som ofria människor i hela världen drömde om. Hög moral både i hur vi behandlade andra och hur vi behandlade varandra. Men så hände något.

   Här går historierna isär. En del menar att det var vår godhet som förstörde oss – du vet lite som en alldeles för snäll lärare som låter eleverna fippla med sina mobiltelefoner istället för att arbeta. Då lär man sig ingenting.

   Den missriktade godheten yttrade sig i att vi med början ungefär vid den tid då Stig Strand gränslade portar lät allt fler människor som var på flykt från krig och förföljelse få en fristad i vårt land.

   Vi har varit dumsnälla menar man och nu har vi tagit emot fler invandrare än vi klarar av. Vi kan ju inte hjälpa alla! Eller ens de 25 666 av världens 68 500 000 flyktingar som sökte asyl förra året, vilket utgör 0,04% av världens samlade flyktingkvot.

   Det låter lite snålt. Lite dumsnålt rent av. Det har aldrig handlat om att hjälpa alla. Det har handlat om att vi i Sverige i genomsnitt har hjälpt någonstans kring 0,05% av världens befolkning på flykt.

   Istället för att dela med oss började vi peka ut grupper med människor i vårt eget land som fiender. Och fienden var nu inte längre de som tog våra pengar utan de som vi tyckte liknade oss minst. På ytan.

   Andra menar istället att det var de ekonomiska klyftorna som tilläts växa alldeles för mycket. Under 50-, 60- och 70-talen minskade glappet mellan rika och fattiga i Sverige och många upplevde därför en större känsla av samhörighet och att Sverige verkligen var på väg åt rätt håll.

   När Ingemar Stenmark tog guld i både slalom och storslalom vid OS i Lake Placid 1980 så var det inte bara Stenmarks karriärmässiga höjdpunkt utan också Sveriges fördelningspolitiska höjdpunkt. Kort därefter påbörjades den trend som håller i sig än idag.

   Oberoende av vänster- eller högerregering ökar klyftorna för varje år som går mellan de som har i överflöd och de som knappt har råd att klara vardagen. En del av dessa människor drömmer sig tillbaka till Stenmarks glansdagar och tänker att skillnaden mellan då och nu var att ”det f-n inte var nån som hette Achmed” i bostadsområdet. Då hette vi Lars-Göran, Bengt och Stig och Ingemar så klart.

   Om jag fullt ut hade levt efter Stenmarks devis ”här löns int förklara för den som int begrip” så hade jag inte kunnat skriva en enda krönika eller arbeta som lärare. Jag tror därför att om politiker levererar positiva förslag för ett bättre Sverige så kan dessa förslag ersätta den gnällpolitiska bitterhetstävling som präglade hela valrörelsen.

  • Fler poliser.
  • Militär i förorter.
  • Förbjud böneutrop.
  • Stäng gränserna.
  • I Sverige tar vi i hand.
  • Längre fängelsestraff.
  • Bort med genusflummet.

   Ser vi verkligen inte att vi med stormsteg rör oss från ett samhälle där direktörer och arbetare tittade på andra åket ihop till ett samhälle där vi snart har förbjudit så mycket att endast medmänskligheten återstår att förbjuda?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.