Sverigedemokraterna är ingen sjukdom som snart går över

2018-10-16

Moderaterna och Kristdemokraterna tyckte att det var dags att kliva ner i sandlådan och börja prata med Sverigedemokraterna, men varken Annie Lööf eller Jan Björklund var sugna på att bygga nationalkonservativa sandslott med Åkessons plastspade.

   Centern och Liberalerna har hela tiden sagt samma sak och ingen borde vara förvånad när de tackade nej till att sätta sig i en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Men förvåningen och ilskan var stor bland många sandlådesugna politiker och skribenter.

   Den högerpopulistiska armén av proffstyckare var så ledsna över den uteblivna lekstunden att de skrek som övertrötta barn i mataffären. De ville minsann ha godis även om det inte var lördag.

   Argast av dem alla var nog Rebecca Weidmo Uvell. Hon var så arg att hon i sociala medier såg sig tvungen att kalla Liberalerna för Folkpartiet. Och eftersom Björklund och Lööf tackat nej till att leka med SD så lovade hon att från och med nu hämnas genom att på sin blogg även börja granska borgerliga politiker från L och C eftersom de är ”fullfjädrade socialister” hela bunten.

   Den moderata kommunpolitikern Ann Heberlein var också arg. Hon kallade Björklund för Judas, vilket borde innebära att Ulf Kristersson är den nya tidens Jesus. Det tycks rimligt. Jesus var snickare och Ulf Kristersson håller på med kakel. Rotavdraget omfattar för övrigt båda tjänsterna.

   Göteborgs-Postens Alice Teodorescu var också förutsägbart arg. Hon föreslog på Twitter att man lika gärna kunde lägga ner det här med val och låta Socialdemokraterna bestämma.

   Kanske var hon ironisk och i så fall menar hon alltså som ”liberal” ledarskribent att två liberala partier som agerar enligt vad de lovat sina väljare i själva verket gör fel. 

   Centern, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet har annars en sak gemensamt. De gick alla till val på ett löfte om att inte släppa fram Sverigedemokraterna till makten. Skillnaden mellan Centern och Liberalerna och de andra Allianspartierna är att de förstnämnda ämnar hålla sina löften.

   Den stora valundersökningen visade att endast 20% av väljarna på valdagen önskade en regering där SD ingår. Samtliga partier har därför god anledning att stå fast vid sina tidigare löften.

   Så hur ska då regeringsfrågan lösas? Ska Löfven få bestämma ”som vanligt”? Nej, varför skulle han få det? Inget parti kan bestämma som vanligt – det har de inte väljarnas mandat att göra.

   Vad vi behöver nu är en regering som är villig att samarbeta åt alla håll. Vi behöver en dialogregering och bäst förutsättning för att föra dialogen har de partier som flest partier vill samarbeta med. Så hur ser det ut?

   KD, C, S, MP och M kan alla tänka sig att samarbeta med L.

   KD, L, S, MP och M kan alla tänka sig att samarbeta med C.

   L, S, C och V kan alla tänka sig att samarbeta med MP.

   Vi har här tre partier som har ett brett dialogiskt stöd av de andra partierna och som tillsammans har samtliga sju demokratiska riksdagspartiers öron. Nyckeln till hur Sverige ska styras finns snarare hos dessa brobyggare än hos de som bygger sandslott.

   Men går det verkligen att styra landet när alla tycker så olika? Ja, det gör nog det och de politiska partierna är oftare överens i frågor än vad de vill ge sken av. Inte minst på det rättspolitiska området.

   Om inte annat tycks ju de flesta riksdagspartier, av valrörelsen att döma, vara överens om att fler poliser och strängare straff är precis vad vi behöver trots att det saknas vetenskapliga belägg för åtminstone det sistnämnda.

   Och alla ville förbjuda barnäktenskap och alla vill satsa på vård, omsorg och skola och att det ska vara jämlikt och att sjukfrånvaron ska minska och att vi ska ha en god integrationspolitik där vi tar hand om de människor som kommit hit.

   Sverigedemokraterna är en reell kraft i svensk politik och de försvinner inte bara för att vi blundar eller leker tittut med dem. Eller som Jimmie Åkesson själv formulerade det efter sitt besök hos talmannen i måndags: ”Vi är inte en sjukdom som snart går över.”

   Han har rätt. Den Sverigedemokratiska sjukdomen tycks vara av kronisk art och smittsamheten har varit så stor att Alliansens splittring till sist blev oundviklig.

   Ett begrepp som ibland används för att beskriva varför vissa människor saknar drivkraft att bli friska är begreppet sjukdomsvinst. Om jag som sjuk får medlidande, uppmärksamhet och kärlek så minskar drivkraften att bli frisk.

   För varje gång vi lyfter frågan om att samtala med Sverigedemokrater eller att ”ta deras åsikter på allvar” så ger vi dem den uppmärksamhet de genom sjukdomen har blivit beroende av.

   Det är dags för ett nytt vuxet kapitel i svensk politik där Sverigedemokraternas väljare tas på allvar genom att politiker lyssnar till deras missnöje med fördelningspolitik, pensioner, glesbygdsutarmning och kriminalitet. Lösningarna bör inte vara populistiska utan bör basera sig på vetenskap och beprövad erfarenhet.

   Att driva en politik som utgår från människors behov behöver inte vara samma sak som att låta landet vägledas av fördomar och föra samtal med rasister.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.