Den här beröringsskräcken – den här beröringsskräcken

2018-10-31

En klassisk papegojagrej är att upprepa allting någon annan säger. Det ligger inte i papegojans natur att tänka självständigt, omformulera eller nyansera. Någon säger något och papegojan säger samma sak.

   Efter valet sa Jimmie Åkesson i en intervju i SVT:s morgonstudio att ”man måste få bort den här beröringsskräcken” och han syftade då på att de andra partierna är rädda för att sammanblandas med SD.

   Näringslivstoppen Johan Andersson, VD för Mellby gård, sa kort därefter samma sak i media:

Den här beröringsskräcken högerut måste bort och man måste kunna samtala.”

   Men Jimmie Åkesson var inte först. I en ledartext på Dagens Industri 2017 skrev Frida Wallnor:

Den här ’beröringsskräcken’ gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.”

   I Vellinge har Moderaterna anammat många SD-idéer och kommunalrådet Carina Wutzler formulerade sig så här när hon tillfrågades om sin syn på samarbete med Sverigedemokraterna:

Den här beröringsskräcken måste upphöra, jag tror att man kan nå framgång om man börjar prata med varandra.”

   Hon var inte den första moderatpolitiker att använda frasen ”den här beröringsskräcken”. 2015 var det ett bråk inom Moderaterna i Varberg. Lokalpolitikern Johanna Palmlid, som vid tillfället var tillsammans med en SD-politiker, blev hårt kritiserad inom partiet för sin önskan om ett partisamarbete. Hennes kommentar var:

” Jag tycker att den här beröringsskräcken med SD i de frågor där vi är överens är larvig.”

   Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman var inne på samma spår i en intervju med SVD redan 2014:

”Någonstans blir den här beröringsskräcken lite larvig.”

    Jag skulle vilja säga så här istället: Någonstans blir det lite larvigt när näringslivstoppar, ledarskribenter och moderatpolitiker på papegojans vis återupprepar varandras ord. Kan ni inte tänka en enda självständig tanke?

   Simon Lindberg som är partiledare för nazistiska NMR använde sig också av begreppet beröringsskräck redan 2015 för att diskutera människors ovilja att sammanblandas med nazismen. Så här skrev han i en text på Nordfront:

”Vill du hjälpa till att säkra de nordiska folkens överlevnad och frihet, även om du har beröringsskräck med något av det vi står för, anser jag ändå att ett stödmedlemskap borde vara väl motiverat.”

   I en ledartext i samma tidning diskuterades bloggaren Jennifer Black och de skrev så här:

”Hon kallar den beröringsskräck som finns mot exempelvis nationalsocialister som ”barnsligheter” och anser att det är kontraproduktivt.”

   Det vore kanske klädsamt om det inträdde lite upprepningsskräck i tankevärlden hos de människor som utifrån olika positioner vill dra det politiska samtalet åt det nazistiska hållet. Har ni verkligen inget bättre att säga än att prata om ”den här beröringsskräcken”?

   Och då menar jag inte: Men vi måste ju kunna samtala, vi måste ju kunna samtala, vi måste ju kunna samtala. Vi måste ju kunna prata, vi måste ju kunna prata, vi måste ju kunna prata.

   Det finns många förskönande omskrivningar för politiska samarbeten med ett parti grundat av och för rasister. Att säga nej till den sortens samarbeten handlar inte om beröringsskräck, lika lite som ”samtal” och ”prat” handlar om något annat än att tillsammans planera hur Sverige ska se ut.

   Om det är någon som tror att det i Riksdagen går runt 287 personer som vägrar att prata med 62 personer så kan jag förstå om han eller hon tycker att våra politiker är både löjliga och taskiga. Men så är det inte. De pratar med varandra varenda dag, utbyter hälsningsfraser och tankar med varandra.

   Däremot säger de sju demokratiska partierna, än så länge, nej till att låta Sverigedemokraterna vara med och styra landet. Låt oss hoppas att det avståndstagandet fortsätter trots papegojornas tjatiga pladder och eufemismer.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.