Är ansvarsutkrävande gammalmodigt?

2018-12-07

Ansvar tycks vara ett ord som nästan helt försvunnit i den svenska vokabulären och i synnerhet inom polisen men också i övriga myndighetssverige. Idag tycks ingen behöva ta ansvar för något. Man kan bete sig hur som helst, fatta vilka beslut som helst och tillåta vad som helst utan att något ansvar utkrävs på någon nivå överhuvudtaget.

   I min förra krönika skrev jag om det allomfattande fusk som pågår överallt och på alla nivåer där/när möjligheterna till fusk uppstår. En av orsakerna till detta kan vara avsaknad av ansvarskänsla och att dessutom aldrig behöva ta ansvar för detta fusk.

   Ansvar kan ha flera betydelser men de mest närliggande är, skyldighet att stå till svars eller skyldighet är att till exempel ta de rättsliga eller ekonomiska följderna av något som man orsakat eller varit ansvarig för.

   När vissa beslut fattas, när vissa åtgärder vidtas eller när något går riktigt fel genom felaktiga beslut eller felaktiga åtgärder så borde någon ha ansvar för det skedda. Men så är det inte idag. Man får vara hur korttänkt, hur inskränkt ja rent av hur slarvigt dum som helst utan att man avkrävs något ansvar.

   Allt detta gäller företrädesvis i myndighets-Sverige för på den privata marknaden är förhållandena något annorlunda eftersom eventuella fel oftast utreds av svenska myndigheter som lättare ser andras misstag.

   Inte ens vid konkreta brott som skett i tjänsteutövning brukar något ansvar utkrävas utan det blir en axelryckning och en liten ögonbrynshöjning och så är allt bra igen.

   Kvinnan som frös ihjäl i Sävsjö borde ha hittats på högst en timma men eftersom polisen ”sökte brett” tog det mer än tolv timmar innan hon hittades och då var hon ihjälfrusen och hennes dotter fick ett livslångt handikapp. Att ”söka brett” betydde i det här fallet att börja leta där det var enklast.

   Något av det vanligaste som sker, oftast inom polisen, är urkundsförfalskning eller osant intygande. Det är helt riskfritt att ändra i en urkund så förfarandet ska se bättre ut. Det är helt riskfritt att göra ett egen osant intygande baserat på vad som passar bäst för stunden.

   En av de mer flagranta överträdelserna står den regionala polischefen i region Öst för. En polis släpper lös sin hund mot något, han vet inte riktigt vad det är. Det visar sig vara en kissande kille som blir biten av polishunden. Vid sin avrapportering är polisen förhållandevis ärlig men regionpolischefen som ser bristerna författar ett yttrande som ska legalisera hundsläppet genom att självsvåldigt påstå att polisen var utsatt för ett brottsligt angrepp. Med stöd av detta osanna intyg läggs ärendet ner.

   Polismyndighetens inlagor vid olika prövningar är alltför ofta inte sanna men ändå fattar både kammarrätter och förvaltningsdomstolar beslut som baseras på polismyndighetens osanna påståenden. Det är nästan omöjligt att få rätt mot Polismyndigheten trots att det oftast är glasklart att denna myndighet tummar på sanningen och kommer med bedömningar som konstruerats för att passa myndighetens syfte vid den specifika situationen.

   Jag vet inte hur många beslut jag begärt överprövning på och det bärande skälet för att neka mig dessa uppgifter har varit att ett avslöjande skulle innebära ett hot mot rikets säkerhet.

   Nu senast har polisen skjutit ihjäl en man i samband med en biljakt. Den dödes broder vill ha tillgång till hela ärendet för att kunna se hur hans broder dog men nekas detta. Här har polisen för omväxlingsskull inte hävdat en fara för rikets säkerhet utan skriver att ett utlämnande inte kan ske ”utan risk för att enskild eller någon närstående skulle lida skada eller men”.

   Vidare kan inte radiokommunikationen lämnas ut eftersom myndigheten anser att ”myndighetens framtida verksamhet kan skadas om trafiken lämnas ut”.

   Jag blir lika upprörd varje gång Polismyndigheten hemligstämplar en massa uppgifter och jag tolkar det som att polisen döljer något och dessutom glömmer de vem som är deras uppdragsgivare. Vad är det polisen döljer i detta fall och vad är det polisen döljer i det så kallade Ösmofallet som också hemligstämplats ”med risk för att någon närstående skulle lida skada eller men”.

   I det här fallet med den skjutne är jag övertygad om att Kammarrätten inte gjort någon djupare analys av begäran utan rättat in sig och gett Polismyndigheten det beslut de vill ha.

   Inte ens när felaktigt vidtagna eller uteblivna åtgärder kostar människoliv utkrävs något ansvar. Man rycker på axlarna och tycker det är tragiskt men att uppdraget var svårt för att inte säga omöjligt. Ibland är allt svårt för vissa medan andra inte ser några svårigheter alls. Vissa tjänstemän kan göra alldeles fantastiska jobb medan andra knappt kan knäppa gylfen/kjorteln själv.

   De senare misslyckas ofta med även de enklaste jobb men de får inte någon reprimand ens om deras tillkortakommanden kostar människoliv. Okay jag medger att de kanske är för korttänkta för att utkrävas ett ansvar men då måste det finnas någon i chefsledet som borde hållas ansvarig.

   Någonstans måste en reaktion komma. Om inte ens poliser följer lagar, förordningar och gör det jobb de ska varför ska andra följa lagar, förordningar och göra det de ska.

   Ibland kan det se ut som om myndighetssverige kan hållas skadelös oavsett vad som inträffar. Ibland inträffar helt överraskande en reaktion men det handlar då oftast att någon satt sig över ett myndighetsbeslut på ett ytterligt flagrant sätt.

   Men det räcker oftast inte utan det måste också till att detta övertramp blir offentliggjort i massmedia och väcker en viss folkstorm eller uppståndelse. Men ibland räcker inte ens detta. (Jmf Dan Eliassons klavertramp ang. kryptering och överföring av sekretessbelagda uppgifter).

   Nu kanske ”vän av ordning” lite mer konkret vill veta vad jag syftar på.

   Ibland dör det folk i polisceller och här kan man ju undra om beslut om inläggning varit korrekt eller om tillsynen varit korrekt? Ungefär tre personer om året dör i polisceller, i häkten avlider någon person om året och i fängelser ungefär åtta personer om året. Till detta ska läggas 8-9 självmord på samma platser och under liknande omständigheter.

   Alltför många dör efter att ha blivit skjutna av polis och också här borde man nog ibland göra en rekonstruktion för att klargöra om fattade beslut var riktiga. Hittills har sex (kanske fler när det här publiceras) personer dödats i år, varav dödsskjutningen av Erik var det mest groteska.

   Varför har tjänsteansvaret tagits bort? Varför avkrävs (nästan) aldrig något ansvar för helt groteska åtgärder och bedömningar. Hur ska lag och rätt bli honnörsord när ansvar aldrig utkrävs av statliga tjänstemän?

   Jag är fullt på det klara att en död inte återuppstår för att någon får ta konsekvenserna för hans/hennes död men det skulle ge reaktioner som manar till eftertanke eller ett ordentligt ”tänk efter före” inför nästa beslut.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.