Emilie Hillert

Ett barns julefrid krossades av svenska myndigheter

2018-12-21

Julen närmar sig med stormsteg. Det är traditionsenligt barnens högtid. Runt om i landet gör de flesta allt de kan för att skapa de bästa förutsättningarna för en fin högtidsstund tillsammans med nära och kära. Det gäller inte svenska myndigheter.

   De flesta barn längtar till julafton. Det gäller inte Selma. Hon är en 16-åring flicka som i skrivandes stund är frihetsberövad i Italien. Tusentals mil från sitt hem och sin trygghet i Sverige. Separerad från sina nära och kära i Sverige. Utan rätt till att ens ta emot besök.

   Varför? För att svenska myndigheter av ren hävd, mot bättre vetande, har drivit igenom en tvångsutvisning av ett barn, som ingen i Italien tycks förstå grunden för.

   Vad hände med principen om barnets bästa? Är det såhär vi värmer upp inför att Barnkonventionen blir lag? Hur lågt har vi sjunkit egentligen?

   2011 kom Selma till Sverige första gången. Hon var då bara 9 år gammal. Sedan dess har hon tillbringat största delen av sitt liv i Sverige. Upprepade gånger har hon ansökt om asyl och uppehållstillstånd på olika grunder.

   Sommaren 2015 beslutade svenska myndigheter att Selma skulle avvisas till Italien med sin mor och sina syskon. Avvisningen verkställdes samma år.

   Våren 2016 kommer Selma och hennes syster ensamma till Sverige. De har flytt från modern och missförhållanden i hemmet.

   Selma flyr till Sverige som är den enda trygga punkt hon känner till. Hon flyr till de människor hon är trygg med och till det kontaktnät som hon har byggt upp tidigare. Selma får hjälp att kontakta Migrationsverket och försöker ansöka om asyl.

   Men Migrationsverket vägrar att registrera asylansökan, med hänvisning till det tidigare beslutet från sommaren 2015. Verket menar att det tidigare beslutet ska verkställas. Detta trots att Selma nu åberopar helt nya omständigheter. Detta trots att ensamkommande barn normalt inte överförs enligt Dublinförordningen.

   I praktiken händer ingenting. Selma bor i Sverige. Går i skolan i Sverige. Rotar sig i Sverige. Umgås med sitt kontaktnät och bygger ett nytt. Får nya vänner. Lär sig svenska och integreras i Sverige.

   Sommaren 2018 får Selma hjälp att upprätta en ansökan om verkställighetshinder. Migrationsverket avvisar hennes ansökan om att bevilja henne en ny prövning. Återigen med hänvisning till beslutet från sommaren 2015. Trots att det tidigare beslutet är grundat på obsoleta omständigheter, och trots att det som framförs är nya omständigheter.

   Under hela vistelsen i Sverige har Selma aldrig fått något offentligt biträde som företrätt henne i något ärende om uppehållstillstånd. Inte heller har hon på annat sätt fått erforderlig information om sin situation eller vad som händer i hennes ärende. Selma har även nekats rätten att ta del av handlingarna i sitt eget ärende. Hon är ju bara ett barn.

   Hösten 2018 ställs Selma under uppsikt. Det innebär att hon tvingas gå till polisen för att anmäla sig flera gånger i veckan enligt ett schema. Ett sätt för myndigheterna att kontrollera att hon står till förfogande och inte går under jorden. Detta sköter Selma.

   En dag i november när Selma i vanlig ordning går till polisstationen för att anmäla sig blir hon intagen i ett rum. Selma informeras om att hon nu ska skickas till Italien. Hon blir frihetsberövad på plats och polisen konfiskerar hennes mobiltelefon och begränsar på så sätt hennes möjlighet att kommunicera.

   Kvällen och natten tillbringar Selma inlåst på ett hotellrum med två poliser. Hon gråter sig igenom natten. Hon får inte ringa den kvinna som har kommit att bli som en mamma för henne i Sverige. Hon får inte kontakta sina vänner för att ta farväl. Febrilt försöker de som står henne nära att etablera kontakt, men förgäves. Det är locket på från de svenska myndigheterna.

   Selma är tagen i förvar. Trots det, och trots att det enligt lagtext alltid ska förordnas ett offentligt biträde för barn i förvar, får Selma inte heller denna gång något offentligt biträde. Ingen kan föra hennes talan eller förklara för henne vad som händer.

   Nästa dag överförs Selma med tvång till Italien. Det är bara Selma och fyra poliser. Inga andra passagerare är ombord på planet.

   När Selma ankommer till Italien väcker hon frivilligorganisationernas uppmärksamhet redan på flygplatsen. De ser en liten ledsen flicka som eskorteras av poliser. Det är ingen vanlig syn. Det måste vara något fel.

   Sedan dess har Selma varit frihetsberövad i Italien. Den italienska rättsprocessen är i full gång och all information som lämnas till Selma är att man inte kan förstå varför Sverige har skickat henne till Italien. De uppger att barnets bästa för Selma är att vara i Sverige. Selma får information om att man arbetar på att hon ska få återvända till Sverige.

   Det är Selmas högsta önskan just nu. Att få återvända hem till Sverige, till sina nära och kära. Till tryggheten. Till skolan. Det vore den allra bästa julklappen.

   Den första frågan Selma ställde efter ankomst till Italien var:

– Tror ni jag hinner hem till de nationella proven?

   Efter ett par veckor blev frågan istället;

– Får jag snälla komma hem till jul?

   Jag vet inte. Men tiden börjar sannerligen rinna ut för att den önskningen ska kunna gå i uppfyllelse.

   Det är ingenting i Selmas ärende som är logiskt. Det är ingenting som har gått som det ska. Myndigheternas handläggning har flera allvarliga brister. Lagar har brutits. Sedvanor har inte följts.

   Vid en första anblick framstår de inte bättre än att svenska myndigheter har drivits av ren hävd. Flickan ska ut! Till varje pris! Om vi så ska bryta regler och lagar och bekosta ett privatplan för att bli av med henne, så ska hon ut!

   Vad är det som motiverar dessa kostnader och resurser? Vad är det som driver myndigheterna? Vad är grunden för denna hävd? Vad är det som gör att vi behandlar ett barn som en brottsling?

   Det är en utgångspunkt inom utlänningsrätten att barn inte kan lastas för sina föräldrars agerande, och inte ska behöva stå skadan för detta. Ett barn som vistas illegalt i ett land kan till exempel, till skillnad från vuxna, under tiden få en stark anknytning till landet vilken så småningom kan grunda rätt till uppehållstillstånd. Anledningen är att barnet anses vara fri från skuld vad gäller föräldrars agerande och inte ska lastas för det.

   Detta tycks inte gälla Selma. Selma var ett ensamkommande flyktingbarn när hon återvände till Sverige våren 2016. Hon har inte begått något brott. Hon har inte gjort något fel. Trots det behandlas hon som en brottsling.

   Oaktat huruvida myndigheternas bedömning sommaren 2015 var korrekt utifrån då kända omständigheter, så fanns det all anledning till en ny, reviderad bedömning våren 2016 när Selma flyr modern och missförhållandena i hemmet, och söker asyl i Sverige som ensamkommande flyktingbarn.

   I vart fall borde Selma ha beviljats en ny prövning av hennes ärende när hon ansökte om verkställighetshinder sommaren 2018.

   Men istället för att beviljas en ny prövning, och ett offentligt biträde som kan föra hennes talan, så har Selma levt i ovisshet fram tills november då hon abrupt tvångsutvisas. Avsaknad av information. Avsaknad av rättigheter.

   Vad är det som driver svenska myndigheter att agera på detta sätt? Vad är det som motiverar svenska myndigheter att ta ett barn i förvar, begränsa hennes möjligheter att kontakta sina nära och kära för att ta farväl, och tvångsutvisa henne i, som det får förstås, ett i övrigt tomt flygplan?

   Även om det kan finnas grund för att ta en mobil i beslag finns det ingen laglig grund för att begränsa Selmas möjlighet att kommunicera med andra.

   Även om en avvisning ska genomföras kan man ge ett barn möjlighet att själv packa ihop sina tillhörigheter, och ta farväl av sina nära och kära. Ta farväl av skolan och klassen. Kanske ordna ett intyg på sin skolgång?

   Det fanns under Selmas vistelse i Sverige under de senaste åren gott om utrymme för svenska myndigheter att öppna ett ärende avseende Selma, och att göra en bedömning av hennes situation som ensamkommande flyktingbarn utifrån barnets bästa. Varför har det inte gjorts?

   Även när grund finns för en så kallad Dublinöverföring finns det alltid utrymme för ett land att ex officio åta sig att handlägga ett ärende. Varför har det inte skett?

   Dublinförordningen innehåller även en artikel till skydd för underåriga. Av denna framgår att barnets bästa ska var en fråga av största vikt för medlemsstaterna. En bedömning i sak torde ha gett för handen att Selmas ärende borde ha handlagts i Sverige. Varför har någon sådan bedömning inte gjorts?

   Om lite drygt ett år blir Barnkonventionen svensk lag. Barnets bästa ska komma i främsta rummet i alla åtgärder och beslut som rör barn. Hur ska svenska myndigheter kunna leva upp till kraven i konventionen, när man ett år före ikraftträdandet behandlar ett barn på detta sätt?

   Selma är ett barn men blir behandlad som en brottsling. Varför?

   Efter att Selma tvångsöverfördes till Italien gick svenska myndigheter ut i media och påstod att Selma ”har” uppehållstillstånd i Italien. Det skrev Migrationsverket i en skriftlig kommentar till P4 Värmland. Detta är ett direkt felaktig påstående. Migrationsverket har således spridit falska fakta.

   Det tycks inte finnas något annat syfte än att rättfärdiga sitt tidigare felaktiga agerande. Men två fel blir inte ett rätt.

   Efter att detta påtalats påstod Migrationsverket, felaktigt, på twitter att man endast sagt att ”familjen har fått uppehållstillstånd (ej har) där”. Även detta är ett direkt felaktigt påstående med hänvisning till vad verket skrev till P4 Värmland.

   Det kan därtill ifrågasättas huruvida informationen ”Selma har fått uppehållstillstånd i Italien” skulle ha fått läsarna att förstå att Migrationsverket talade om dåtid, eller som de själva påstår; att Selma ”ej har” uppehållstillstånd i Italien. Invändningen håller inte, varken juridiskt eller semantiskt.

   Inom en vecka är julen här. Barnens högtid. En glädjens tid. Men inte för ensamkommande flyktingbarn. Inte för Selma. I alla fall inte om svenska myndigheter får bestämma.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges mest framträdande migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.

   Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Hon ligger bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i migrationsdomstolen.

   Emilie Hillert söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor. Mer information om henne finner ni på www.processadvokat.se.

   Emilie Hillert är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.