Kan man lita på siffror som kommer från myndigheter, från polis och från Säpo?

2019-01-24

Jag känner mig otrygg och utlämnad trots att jag bor och lever i Sverige som borde vara ett av de tryggaste länderna i världen. Jag är inte särdeles oroad över att bli utsatt för brott även om långt över en miljon brott anmäls varje år. Orsak till min oro är att jag inte vågar lita på svenska myndigheter som bland annat allt oftare inte gör vad de borde göra. Svenska myndigheter har en faiblesse för att komma med presentationer som passar deras syfte och mål.

   Brå:s senaste trygghetsundersökning framhåller de positiva ökningar som skett sedan förra mätningen men förbigår i tysthet den svenska majoritetens uppfattningar.

   Polismyndigheten tycks inte längre förstå sin roll i samhället. Den ska upprätthålla allmän ordning och säkerhet, den ska förhindra brott och den ska utreda brott.

   I att upprätthålla allmän ordning och säkerhet ingår enligt mig att myndigheten ska vara ärlig och komma med ärlig och riktig information till allmänheten.

   Den information som nu kommer från polisen är ofta färgad, förändrad och anpassad för att försvara en dålig verksamhet. Man kan från polisen få de mest häpnadsväckande siffror som skapar oro. När siffrorna penetreras visar det sig att de ofta har tillkommit på en höft och skapade av en känsla där det är viktigare att skapa en positiv bild än en sann.

   För lite sedan kungjorde en forskargrupp att antalet organiserade kriminella personer i landet är 15 244 personer. Siffrorna hämtade från polismyndigheten. Detta låter väl tilltaget och när man fortsätter läsningen framgår det att vissa personer förekommer flera gånger och att också ostraffade personer ingår i denna uppräkning. Och varför skriver man, när antalet är så luddigt, 15 244 personer. Har man skrivit detta precisa antal för att vinna i trovärdighet.

   Säpo-chefen Friberg har nu kommit med uppgifter, om godtrogna medborgare i både EU och i Sverige, och hävdar att Sveriges medborgare hyser 3 000 våldsbejakande extremister inom landets hank och stör.

   Är det verkligen sant eller är det så att Säpo behöver mer pengar eftersom ”säpoverksamhet” enligt samma Friberg måste få kosta. Det har ju inte varit så mycket bevänt med vissa terrorutredningar som under stort rabalder utförts.

   Överbefälhavaren hävdar att hotet mot Sverige är större än någonsin och Försvaret måste få mer pengar för att bygga upp ytterligare en brigad. Är verkligen hotet större än någonsin tidigare och skulle en brigad göra någon riktig skillnad?

   Sverige är utsatta för 10 000 cyberattacker i månaden. Är det så eller behöver också de som bekämpar denna verksamhet mer pengar? Och vad är en cyberattack?

   Söker eller googlar man på ”behöver mer pengar för att klara verksamheten” så får man ett resultat på 3 080 000 svar. Här förekommer naturligtvis mängder av dubbletter och vinklingar men utan att precisera något så finner jag ingen statlig eller kommunal verksamhet som av olika skäl inte behöver mer pengar. Därför hävdas från olika håll risker med än det ena än det andra om inte mer pengar skjuts till.

   Trots en medioker polisorganisation där ärenden, som redovisats till åklagare, behöver allt mindre insatser från åklagare och tingsrätter måste dessa få mer pengar till mer personal.

   Trots att åklagarna går till domstolar med allt färre ärenden behöver domstolarna mer pengar för att klara sin verksamhet. Antal inkomna brottmål till tingsrätter har stadigt minskat från år 2013 till 2016 men därefter ökat med ungefär 5 000 ärenden till 2017. Antal inkomna brottmål till hovrätten har under fem år visat en stadig minskning från cirka 9 200 år 2015 till 8 500 mål år 2017.

   Under samma tid har den genomsnittsliga handläggningstiden minskat och antal ärenden med mer än 6 resp. 12 timmars handläggningstid har halverats.

   För tio år sedan dömdes cirka 15 000 personer till fängelse årligen och idag ligger siffran på cirka 10 000 fängelsedömda. Idag sitter lite drygt 4 000 personer i fängelse. En minskning med dryga tusentalet på några få år. Trots detta behöver Kriminalvården mer pengar för att klara sin verksamhet.

   Någonstans borde ett minskat resultat, en minskad numerär, en minskad arbetsbörda få genomslag och kosta mindre. Men icke trots minskningar i orderingång och arbetsbörda måste det till mer pengar för både personal och utrustning. Jag har svårt att förstå logiken i detta.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.