Skjuta först och fråga sen

Av Börje R P Carlsson 2019-02-26

Ärligt så kan jag inte komma på en enda polisiär dödsskjutning där polisens snabba avtryckarfinger räddat eller hindrat ett överhängande brottsligt angrepp på polisen. Förmodligen finns det nog några sådana men bland de fall som uppmärksammats har jag inte hört eller sett något sådant.

   Tre poliser har utretts, två för tjänstefel och en för vållande till annans död i samband med att Eric dödades.

   Att poliser utreds och får ta konsekvenserna av förhastade och allt för snabba handlingar är bra. De flesta handlingar som orsakat polisiära dödsskjutningar hade alla mått bättre av en viss återhållsamhet men de har trots det inte gett några konsekvenser för skytten.

   Utredningen är ett framsteg men hamnar verkligen ansvaret rätt när det gäller dödsskjutningen av Eric? Polisiära dödsskjutningar har oftast sopats under mattan och egentligen aldrig prövats på rätt sätt.

   Tre unga poliser, väldigt unga poliser, har utretts för dödsskjutningen av Eric. Visst är det de som har skjutit och visst är det de som orsakat Erics död. Men är det verkligen på denna nivå som hela ansvaret ska läggas?

   Är inte dessa poliser barn av sin tid och sin utbildning?

   Min vapenutbildning är inte av absolut färskaste slag men jag har dock utbildats i vapenhantering och hur polisiära vapen ska användas. Den senaste vapenutbildningen påtvingades mig strax före min pensionering då jag utbildades på pistolen SIG Sauer.

   Under utbildningen fick man lära sig att demontera och montera vapnet, precisionsskjutning förekom också men det mesta handlade om att dra vapnet snabbt och samtidigt göra en mantelrörelse samt att komma till skott först. Att komma till skott först blev ofta en tävling.

   Visst, utbildningen var omfattande och gick också ut på att snabbt välja rätt mål men framförallt att komma först till skott. Det kunde gå till så att man stod med ryggen mot målen. På en signal skulle man sno runt och i samma rörelse dra vapen och göra mantelrörelse och när vändningen var fullbordad skjuta så snabbt man bara kunde och samtidigt välja rätt mål. Även här blev det en tävlan om att göra detta på kortast möjliga tid.

   Detta var säkerligen både effektfullt och lärorikt men lite konstlat blev det när man utan att veta vad som hände bakom ryggen skulle sno runt och skjuta så fort det bara gick.

   Vapenövningar ska eller skulle då ske så frekvent att alla handgrepp skulle sitta i ryggmärgen. Inget tänkande utan bara låta reptilhjärnan arbeta.

   Jag upplever det som att det var just detta som skedde i Erics fall och de unga poliserna gjorde precis det som de fått lära sig. De är i mångt och mycket polisutbildningens förlängda tentakel och handlandet blev därefter.

   Men ska hela ansvaret verkligen förläggas på denna nivå? Det yttre befälet har inte delgivits någon misstanke om brott. Tidigare var det så att yttre befäl eller den i förtjänsten äldste hade ett stort ansvar vid slika ingripanden.

   Om jag förstått rätt så har nödvärn åberopats i detta fall men det blir då lite udda eftersom bara de yngsta poliserna uppfattat ”ett överhängande livsfarligt brottsligt angrepp” mot dem.

   Jag hoppas att utredningen leder vidare upp till den nivå där ansvaret borde ligga. Har myndigheten skapat en ogenomtänkt handlingskraft/vapenrobot måste nog myndigheten ta sitt ansvar för detta.

   Utan att fördjupa mig i polisiära dödsskjutningar kommer jag att tänka på minst fyra-fem polisiära dödsskjutningar som borde föranlett ett åtal för åtminstone ett grovt vållande till annans död men som bara slentrianmässigt lagts ner.

   Inte ens när poliser befunnit sig på 30 meters avstånd till en knivbeväpnad man och dessutom fått order att stanna på detta avstånd har ansvar utkrävts av den polis som inte lyssnad på de order han fått utan skjutit mot mannen.

   Skottet träffade tydligen en grind och rikoschetterade mot mannen som avled. Trots avstånd, trots uttryckliga order sköt denna polis i en situation där varken laga befogenhet eller nödvärn förelåg. Inget ansvar utkrävdes.

   Det finns fler situationer av denna art och det blir förödande för allmänhetens tilltro om poliser skjuter för att döda först och frågar sen.

   Ärligt talat så kan jag inte komma på en enda polisiär dödsskjutning där polisens snabba avtryckarfinger räddat eller hindrat ett överhängande brottsligt angrepp på polisen. Förmodligen finns det kanske några sådana men bland de fall som uppmärksammats har jag inte hört eller sett något enda.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


     Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.
Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.