I en rättsstat döms inte människor för tankebrott

2019-02-27

Även en del vanligtvis sansade politiker och debattörer hävdar nu att kvinnor som gift sig med IS-terrorister ”mycket väl visste vad de gav sig in på” och därför ska dömas för det. Hur kan de veta det? Utger de sig möjligen för att vara tankeläsare? Eller anser de att nyförälskade människor alltid tänker sansat och rationellt?

   I en rättsstat döms man för olagliga handlingar. Det kan även innebära medhjälp till brott. Eller skyddande av brottsling. Men man döms inte för tankar.

   Vi har en långtgående yttrandefrihet i Sverige, om än med vissa begränsningar som till exempel hets mot folkgrupp. Men vi har inga begränsningar mot tankar, hur fel eller rent av vidriga de än kan tyckas vara. Vi dömer inte människor för tankebrott.

   Ska alltså de kvinnor som gift sig med en IS-terrorist dömas för det? Ja – om de själva begått brott. Men inte annars.

   Låt oss föra över det till Sverige av idag. Någon, man eller kvinna, gifter sig med någon som har begått grova brott och suttit i fängelse för det. Om nu den här mannen eller kvinnan begår nya grova brott, ska då maken eller makan även dömas för det – för att den personen ”mycket väl visste vad han/hon gav sig in på”? Naturligtvis inte.

   Men du kan ju inte jämföra det med att gifta sig med en IS-terrorist, kanske någon tänker. Kan jag inte? Gäller andra lagar och regler då? Det gör det inte – i en rättsstat.

   Jag ser inte vuxna kvinnor som några offer i största allmänhet. Utan som just vuxna tänkande varelser som liksom män får ta konsekvenserna av sina handlingar. Men att gifta sig med ”fel” person är inte brottsligt, även om den personen har varit och även visar sig framöver vara en alldeles särskilt hänsynslös och vidrig person.

   Men hur kunde då någon gifta sig med en IS-terrorist? Ja, det kan man fråga sig. Men framstående forskare ha konstaterat att när någon, man eller kvinna, är i ett passionerat nyförälskat tillstånd så kan det jämställas med en mental störning. Fler än en har nog efter en skilsmässa funderat över hur de kunde hamnat så in i hel-te fel i sitt tänkande en gång i tiden.

   Jag tror inte att de flesta kvinnor som gift sig med IS-terrorister har vetat fullt ut vad de gett sig in på. Jag skriver ”tror” för jag vet inte. I motsats till en del andra så utger jag mig inte för att vara tankeläsare. Men jag har svårt att föreställa mig att alla visste vad de gav sig in på.

   IS-terrorister, antingen de är män eller kvinnor, ska när så är möjligt naturligtvis dömas för sina brottsliga handlingar. Om vi då har hemvändande IS-terrorister som polisen utreder för brott, ska man naturligtvis samtidigt utreda om deras eventuella partner också begått brott. Så långt är det glasklart. Lika glasklart som det är att man inte ska dömas om man inte begått något brott.

   Nyförälskad förvirring och dumhet är inte brottsligt. Och tur är väl det, för då skulle vi behöva få fram hundratals nya domstolar och fängelser i Sverige.

   Men nu är läget det att kurder håller en massa IS-terrorister och deras familjer inlåsta. All heder åt att man lyckas sätta stopp för dessa terrorister och internerat dem. Men kurder har ingen stat och än mindre någon eget domstolsväsende. Så den vanliga ordningen att man döms i det land där man begått brott, oavsett vilket medborgarskap men har, är alltså inte genomförbar.

   Och att låta gripa och forsla hem de man misstänker för brott och döma dem i respektive hemland är svårt, i många fall omöjligt. För det måste naturligtvis som vid all annan brottslighet bevisas att just den eller den personen faktiskt begått brottsliga handlingar. Det kan gå i vissa fall – men sannolikt inte i de flesta.

   Så vad att göra? Jag vet inte. Ändra våra grundlagar som vissa är inne på tar många år och vi ska inte tafsa på grundlagarna om det inte är nödvändigt – och än mindre luckra upp rättssäkerheten i största allmänhet.

   Man kan stifta nya lagar och döma dem retroaktivt, hävdar några. Låt oss titta på vad det skulle innebära:

   Du som läser det här, eller jag, skulle i så fall kunna göra något som är fullt lagligt idag men efter några år stiftas en ny lag och den ska då gälla retroaktivt. Och enligt den lagen har vi begått ett brott. Kanske ska vi därmed tillbringa några år i fängelset för något som var helt lagligt när vi gjorde det. Nä – det är nog inte så vi ska ha det. Inte i en rättsstat.

   Men det måste ju gå att ha mer långtgående lagar mot terrorism, kanske någon hävdar. Ja, det går. Problemet är att en hel del av det som i går sågs som terrororganisationer i dag, i backspegeln, ses som befogade befrielserörelser.

   Att IS är en terrororganisation och alltid kommer att ses som en sådan, kan vi vara säkra på. Men Sydafrikanska ANC stämplades också en gång i tiden som en terrororganisation för sin kamp mot det rasistiska apartheidsystemet. Många ANC-ledare dömdes och fängslades, däribland Nelson Mandela. Så det där med terrorlagstiftning och vilka som får terroriststämpeln på sig är ingen helt enkelt fråga.

   Just nu pågår uppenbart en tävling bland framträdande politiker och en del andra debattörer om vem som kan tycka mest illa om IS. Det är naturligtvis riskfritt att tycka illa om och till och med uttrycka hat mot IS och följaktligen flödar populismen.

   Ledande i den tävlingen just nu är föga förvånande den moderate riksdagsmannen Hanif Bali som även tycker att oskyldiga små barn till terrorister ska få ”ruttna bort” där nere.

   Det finns två sätt att tackla den situation som uppstått. Det ena är att delta i tävlingen om vem som kan hata IS mest, terrorstämpla hela familjer och komma med olika ogenomtänkta lagförslag som inte är genomförbara.

   Det andra sättet är att tillstå att den situation som uppstått är komplicerad. Naturligtvis ska vi försöka hjälpa de oskyldiga barnen. Lika självklart är att bara de ska dömas som begått brottsliga handlingar och att ingen ska dömas för brottsliga tankar. Men hur det ska gå till är ingen enkel fråga. Att försöka framställa komplicerade frågor som enkla är populismens adelsmärke.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.