Veckans värsta eller bästa

Visst kan skolan ha betyg i ordning och uppförande

Av Dick Sundevall 2019-06-08

Med all respekt för de lärare som idag gör vad de kan i skolans värld, och som är emot ordningsbetyg, så tänkte jag berätta om hur bra det fungerade med betyg i ordning och uppförande när jag gick i grundskolan. Om det för dig som läsare gör det till Veckans värsta eller bästa är upp till dig.

   Det fanns en tregradig skala indelad i A, B och C. Allt annat än A var nedsatt betyg och innebar att man hade varit riktigt stökig på ett eller annat sätt.

   De flesta elever i de skolor jag gick i fick A i såväl ordning som uppförande. Vilket ska ses i förhållande till att det från klass fem till nio var skolor i Stockholmsförorter som då definitivt inte hade de bästa rykten, Högdalen och Rågsved.

   Vad var det då som resulterade i att vi kunde få ett B eller C i ordning eller uppförande? Var det oklart och kändes det orättvist? Nej, inte alls. Man hade fått ligga i ordentligt för att få sänkt betyg i ordning och uppförande. Lite allmänt slarv och uppkäftighet räckte inte på långa vägar.

   Vad som kunde leda till sänkt ordningsbetyg var väldigt många för sena ankomster, att allt som ofta inte ha med sig rätt böcker till lektionerna och naturligtvis skolk. Det skulle dock som sagt mycket till av både det ena och det andra för att dessa två lysande stora A skulle ändras. Lite småstökiga högstadieelever kunde alltså känna sig lugna.

   Men det fanns ett undantag skulle det visa sig, vår klassföreståndare i sjätte klass. Det var året när skolagan togs bort som jag och mina kompisar skulle börja i klass sex. Därtill skulle vi börja i en nybyggd låg- och mellanstadieskola.

   Alltså skulle vi vara äldst i skolan och lärarna skulle inte längre få slå oss. Min bästa kompis vid den tiden uttryckte känslan inför det här kärnfullt med orden:

– Fan vad kul det ska bli!

   I och för sig hade det inte varit så värst farligt med agan i femte klass. Visst åkte vi på en och annan örfil men vi hade en ung kortväxt lärarinna som i våra 12-13-åriga grabbars ögon var väldigt söt. Så när någon av oss hade fått en smäll satt vi där och kände på kinden som nu var lite röd och med himlande ögon tänkte att ”hon rörde vid mig”.

   Men in i klassrummet, nu när vi skulle börja i sexan, steg en man som visade sig heta Bengt Lübeck. (Den enda lärare från grundskolan som jag fortfarande minns namnet på.) Han var storväxt med en skarp profil och tittade tyst på oss tills vi hade stökat färdigt och tystnat. Då väntade han någon minut till innan han sa:

– God morgon. Jag heter Bengt Lübeck och jag är en mycket snäll lärare.

   Där gjorde han en konstpaus innan han fortsatte med lugn och stadig röst:

– Jag är väl medveten om att skolagan tagits bort men om ni inte sköter er kommer jag att vrida öronen av er.

   ”Shit” skulle man nog ha tänkt med dagens språkbruk. På den tiden var det ”fan också”. Men vi sa inget. Vi tittade bara storögt på honom.

   Det skulle visa sig med åren att han var den bästa lärare jag någonsin haft. Han vred naturligtvis inte av några öron, höjde ytterst sällan rösten och skrev inte in några anmärkningar i klassliggaren. Däremot gjorde han anteckningar i en egen liten svart anteckningsbok.

   När han yttrade sig igen, efter att ha tittat på oss en stund för att se, förmodar jag, om det han sagt hade sjunkit in, kom nästa kalldusch:

– Jag vill inte ha några som kommer intraskande och stör när lektioner har börjat. Tre försenade ankomster under en termin innebär att ni får B i ordning.

   Nu bröts tystnaden av ivriga protester från oss.

– Men, la han till, har ni intyg från era föräldrar på att det var deras fel att ni kom för sent så påverkar det inte ordningsbetyget.

   Alltså kom vi i tid. Föräldrarna hade naturligtvis ingen större lust att ta på sig något i den vägen. Om vi inte visste det sedan tidigare så fick vi noggrant reda på det när vi försökte få fram ett sånt där intyg från dem. För mig kom det att innebära att jag resten av livet passade tider.

   Därtill fick han mig och många andra i klassen att tycka om matematik. Vi skulle få göra en klassresa det året och anslaget för det var så snålt att det möjligen kunde ha räckt till en kortare resa till Göteborg.

   Men Bengt Lübecks plan var att vi skulle till Norge. Åka tåg till Trondheim och sedan med nedslag här och där under en vecka ta oss bit för bit ner till Oslo, för att sedan åka hem.

   Det här skulle vi fixa menade han genom insamling av tomglas, boklotterier och ha filmförevisningar i skolans aula med mera. Alla i klassen gillade naturligtvis idén. De flesta av oss hade aldrig varit utomlands eftersom det här var innan det blev möjligt med billiga resor till Mallorca och Kanarieöarna.

   Så vi körde igång arbetet med att försöka få in vad som behövdes för den där resan. Och – Bengt Lübeck använde varje mattelektion till att vi fick räkna på det.

   Tågresan till Trondheim kostade per biljett si och så mycket. Multiplicerat med 31 elever, vad blir det? Hur många boklotter behöver säljas för att få ihop det? Sedan ska vi med båt till ett annat ställe. Då kostar biljetten inklusive lunch så här mycket och vad blir det gånger 31? Och hur många tomflaskor måste vi samla in för det?

   Så småningom hade vi en växande kassa som kunde räknas om i hur långt vi nu kunde komma med tågen, bussarna och båtarna. Så där höll det på. Kan inte komma på något enda pedagogiskt knep som var bättre än det här under mina skolår, inräknat högskoleåren. Inte minst blev det ju så att vi och vår klassföreståndare gjorde något tillsammans. Något som vi såg fram emot. Alltså uppförde vi oss.

   Men hur var det då med uppförandebetygen när vi som så många andra blev allt stökigare i högstadiet? Var det något som upplevdes som orättvist? Nej, det var faktiskt enkelt och glasklart för alla.

   Slog man till någon på skolgården, i korridorerna eller i klassrummet så blev det en anmärkning i klassliggaren. Likaså om det handlade om sexuellt tafsande eller liknande. Och inte minst hot av olika slag, som var vanligt förekommande. Om det här upprepades så kunde det resultera i sänkt uppförandebetyg.

   Alltså handlingar som för den som ännu inte fyllt 15 år möjligen skulle kunde leda till ett samtal med socialen tillsammans med en förälder men som i vuxenlivet hade inneburit polisutredning och åtal. För det handlade ju om misshandel, olaga hot och sexualbrott.

   Jag kan inte minnas att någon av oss blev förvånade när vi hade fått sänkt betyg i ordning och/eller uppförande under högstadiet. Vi visste mycket väl vad vi hade gjort och att det fanns i ”registret”. Och ja, som den uppmärksamme läsaren la märke till skrev jag ”någon av oss”, för jag tillhörde den skara som inte lyckades få högsta betyg i uppförande varje termin.

   Jag bråkade och slogs helt enkelt för mycket. Nu som då. Men numer med hjälp av datorns tangentbord.

   Under högstadietiden hade vi Bengt Lübeck som ämneslärare och sista veckan i åttonde klass dök han på mig i en korridor, tryckte upp mig mot väggen och sa:

– Vi har haft genomgång av betygen och du har återigen fått sänkt uppförandebetyg. Nu ser du till att du går ut nian med A i ordning och uppförande. Jag kommer att hålla ögonen på dig. Mina killar ska ha stora A i ordning och uppförande i slutbetyget.

   Vad han menade med ”mina killar” fattade jag med tiden. Det var de av oss som han hade haft från sjätte klass och som var – hur ska jag nu uttrycka det – lite stökiga…

   Vi hade en återträff med klassen många år senare med den här läraren inbjuden. När det började bli dags för hemgång samlade vi som varit ”hans killar” ihop oss och bad att få prata med honom lite vid sidan av.

   Vi hade under kvällen förstått att han hade plockat oss åt sidan en och en och haft samma samtal med var och en som han hade med mig om slutbetygen i ordning och uppförande. Och vi hade allihop fixat de där stora A:na.

   Vi hade väl inte direkt varit några änglar under det läsåret heller. Änglar hade fått det lite svårt i de där förorterna. Men vi hade hållit oss inom rimliga gränser.

   Nu hade vi bara tänkt oss att vi skulle ta honom i hand och tacka men vi blev sittande några timmar tills krogen skulle stängas. Han ville veta om vi hade pluggat vidare efter högstadiet och vilka jobb vi hade? Om vi hade bildat familj och så vidare.

   När vi sa adjö utanför entrén kramade vi om honom en och en – och tackade återigen. Det var mörkt ute då men jag tyckte mig kunna se att både han och några av ”hans killar” vara lite blanka i ögonen. Och visst, jag var en av dem.

   Det finns lärare som de flesta av oss vuxna kommer ihåg som något väldigt positivt. Som har fått betydelse för oss under hela livet. Som fått oss intresserade av ämnen som kanske resulterat i våra yrkesval.

   Med det sagt, kan jag i och för sig förstå att en majoritet av dagens lärare inte vill ha tillbaka betyg i ordning och definitivt inte i uppförande. Kan förstå att det kan leda till jobbiga konflikter med både elever och föräldrar. Men jag tycker att snacket om att det skulle stigmatisera och peka ut vissa etcetera inte håller.

   Man visste vad man skulle få för betyg när jag gick i skolan. I varje fall i stora drag. Och man vet det säkerligen också idag. Man visste om man låg på gränsen till underkänt i något ämne och vet det säkerligen också idag.

   Jag har undervisat i rättsjournalistik på högskolenivå och studenterna har varit väl medvetna om när de legat på gränsen till underkänt eller till och med klart under den gränsen. Liksom de har vetat i vilka ämnen de skulle få högsta möjliga betyg.

   Visst har det ibland blivit lite tjafs, till och med överklaganden. Det finns ju personer som alltid vill få sina egna tillkortakommanden till att vara någon annans fel. Men betygen har stått sig.

   Jag har inte behövt sätta betyg i ordning och uppförande. Har haft det betydligt enklare genom att kunna peka på dörren och säga:

– Där är dörren. Ingen tvingar dig att vara här. Undervisningen är inte obligatorisk. Tycker du att lärarna och upplägget är fel så är det ju bara dumt av dig att vara kvar.

   Men grundskolan är obligatorisk och skolan finns inte där i första hand för att lärarna ska ha något ställe att gå till. Någonstans där de kan vara sysselsatta. Utan i första hand finns skolan till för att elever ska få grundläggande kunskaper. Och kunna få det i rimlig studiero.

   Om vissa elever hindrar det genom att bete sig svinaktigt så har jag den bestämda uppfattningen att det är bra att de själva och deras föräldrar får det påskrivet i svart på vitt.

   I vuxenlivet finns det gränser för hur hänsynslöst man kan tillåtas att uppföra sig mot sina medmänniskor. Lite oartighet och annan småskit kan få passera även om det ger en färre vänner. Men blir hänsynslösheten betydligt grövre, då träder brottsbalken in. Och det kan sluta med en tids inlåsning i fängelse.

   Total kravlöshet leder ytterst sällan till något bra. Det är i grunden kränkande mot den som utsätts för det. Nedvärderande. Därför är det enligt min uppfattning bra att det ställs grundläggande krav på ordning och uppförande redan i skolan. Och som sagt, att det inte bara leder till snack när några passerar alla rimliga gränser utan att det också resulterar i något skriftligt. Resulterar i svart på vitt – på betyg i ordning och uppförande.

För övrigt anser jag…

   att jag förhoppningsvis kan få slippa en onödig sidodiskussion om att Andreas Magnusson tidigare skrivit en krönika på Para§raf om varför han anser att det är fel med betyg i ordning och uppförande, medan jag nu framför en motsatt uppfattning.

   Krönikor och debattartiklar står för den som har skrivit texten. Och det jag skrivit ovan är ingen ledartext som utgör någon form av deklaration av var Magasinet Para§raf står i den här frågan, utan min högst personliga uppfattning.

   Det går att hitta mer av motsatta ställningstaganden bland våra drygt 4 000 krönikor och debattartiklar. Hela tanken med fasta krönikörer är att skribenten ska känna sig fri att framföra sina åsikter och analyser om olika företeelser. Och det kan bli publicerat så länge det inte leder till att jag som ansvarig utgivare kan bli stämd för något som framförs där.

   Så till er som inte håller med om vad som står i alla krönikor och debattartiklar på Para§raf kan jag säga att – det gör inte jag heller.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.