Veckans bästa

Danmarks statsminister Mette Frederiksen. Foto Mads Claus Rasmussen EPA/TT

Alla kan inte köpas

Av Dick Sundevall 2019-08-24

Allt kan köpas för pengar, hävdar en del. Alla människor kan köpas för pengar om det är tillräckligt mycket, menar andra. Låt oss glädjas åt att det faktiskt inte är så.

   Nu senast var det Donald Trump som trodde att han kunde köpa ett helt land och på köpet alla grönländare. När han inte fick det blev han uppenbarligen förvånad, sur och kränkt.

   Danmarks statsminister Mette Frederiksen hyllas nu i internationell press för hur hon stod upp mot USA:s president. Fru Frederiksen gav Trump den behandling han förtjänade, skrev franska Le Monde i en ledarkommentar.

   Tyska Der Spiegel benämnde henne ”dagens vinnare” och skrev:

”Med sitt lugn gav hon exakt det rätta svaret till en man vars sinnestillstånd konstant pendlar mellan storhetsvansinne och sårad leverkorv.”

   Inte så konstigt egentligen att Trump trodde att Grönland kunde köpas, eftersom han tillhör den skara som tror att allt och alla kan köpas. Och han är inte ensam om det. Det finns politiska ideologier som bygger på att det enda som betyder något för människor är pengar.

   Minns fortfarande ett reportage för några tiotal år sedan när Aktuellts ekonomiprogram hade fått fram hur mycket dyrare det var att bo i en del Stockholmskommuner i jämförelse med andra.

   Man hade tittat på kommunalskatten, dagisavgiften, sophämtningen och liknande. En av de kommuner som stack ut som extra dyra att bo och leva i var Huddinge. Medan Danderyd, Täby och Lidingö etcetera var billigare att bo i.

   Så långt var det ett en ganska bra reportageidé. Men bara ganska, för man hade inte räknat med att villapriserna liksom bostadsrättspriserna var två-tre och till med fyra gånger högre i de kommuner där det var ”billigare” att bo.

   Nåväl, ett reportageteam gav sig ut till Huddinge och började intervjua folk om hur de kunde bo där när skatter och avgifter var så höga. Underförstått, ”hur kan ni vara så korkade”.

– Vi tar oss in till Stockholm på 15 minuter och kan promenera till en insjö på några få minuter svarade en man som hade två barn med sig.

– Nära till grönområden och rimliga villapriser, svarade en annan.

– Min gamla mamma bor här och jag vill ha nära till henne nu när hon är gammal, svarade en kvinna.

– Här hade vi råd att köpa en sjötomt och ändå ha ganska nära in till våra jobb i stan, sa en annan kvinna.
(Huddingebor har ett drygt tiotal insjöar att tillgå.)

– Jag arbetar på sjukhuset här och kan promenera till jobbet, sa en man.

   Så där höll det på. Några pratade om att ungarna hade tillgång till bra idrottsplatser. Andra att de flyttat dit för att de hade nära vänner där.

   När reportern ställde den självklara följdfrågan om vad de tyckte om de höga avgifterna för den kommunala servicen, så tyckte naturligtvis de flesta att avgifterna var lite för höga. Men ingen enda svarade att de hade funderat på att flytta därifrån på grund av det.

   Jag blev sittande framför TV:n efter inslaget och funderade på om reportern och övriga ekonomireportrar på redaktionen hade förstått vad det var de hade mött därute i Huddinge. Eller om de inte begripit det, utan bara tyckte att de som bodde i Huddinge var en samling idioter som inte förstod sitt eget bästa?

   Visst är det bra om det kan finnas lite pengar över när bostadskostnaderna inklusive de skenande elkostnaderna, maten och olika avgifter är betalda – men det är inte det enda som har betydelse för hur många människor väljer att framleva sina liv.

   Alla deltar inte i tävlingen om ha mest pengar den dag de dör. För som Cornelis Vreeswijk sjunger, ”du kan ingenting ta med dig när du går”.

   Det finns många som lämnat förmögenheter efter sig utan att någon förutom de närmaste kan komma ihåg vad de hette och än mindre kan nämna något de åstadkom som andra människor haft glädje av.

   Donald Trump kommer man dock att minnas. Om än inte med glädje. Och vem vet, kanske kan en majoritet av de som röstar i amerikanska presidentval även lära sig något av historien om USA:s mest pinsamma president. Mannen som trodde att han på 2000-talet kunde köpa ett land – och när han inte fick det blev sur och ställde in ett planerat statsbesök. Sånt går till historien.

   I både Sverige och i stora delar av världen i övrigt minns man August Strindberg och kommer så att göra inom överskådlig tid. Han hade ständigt dålig ekonomi. Tiggde mer förskott från sitt bokförlag och lånade pengar överallt där det var möjligt.

   Han var alltså allt annat än något ekonomiskt skötsamt föredöme – men han lämnade efter sig oerhörda skatter i form av böcker och pjäser. Och det är vad man minns och kommer att minnas av honom.

   Strindberg gick inte att köpa. Liksom Greta Thunberg och en del andra inte går att köpa. Grönland gick inte heller att köpa. De som nu dagligen demonstrerar och ockuperar flygplatser och tågstationer i Hongkong går inte att köpa. Demokrati och frihet från diktaturen Kinas tvång är viktigare för dem.

   Vi på Para§raf har i några år nu bearbetats av olika företag och personer som försökt få oss att mot betalning ta in artiklar av olika slag som skulle gynna dem som betalar för sådana publiceringar. Vi har genomgående tackat nej till allt i den vägen. Våra läsare måste kunna lita på att vi inte har någon dold agenda. Lita på att vi inte går att köpa.

   Skulle vi av någon anledning bli utsatta för en annonsbojkott så kommer vi ändå att publicera minst sex artiklar eller krönikor i veckan. Visst skulle det vara bra om vi hade tillgång till mer pengar för att ha råd att gräva mer – men vi överlever även utan det.

   I stort som smått finns det länder, organisationer, företag och inte minst enskilda personer som inte går att köpa. Allt och alla går helt enkelt inte att köpa. Låt oss glädjas över det.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.