Veckans ondska

När blev ondskan god och godheten ond?

Av Andreas Magnusson 2020-09-05

Det är spännande att fundera över ordet ”godhetsapostel” som används hånfullt och nedsättande om människor som tror på idén om ett samhälle där vi tar hand om varandra och undviker att syssla med medeltida bestraffningar och egoistiska handlingar.

Hur gick det till den sortens omoraliska skitåsikt att godhet är ont och ondska är gott fick fotfäste i samhällsdebatten?

Jag minns inte hur man hånade godhetsaposteln Bamse, godhetsaposteln Martin Luther King och godhetsaposteln Nelson Mandela när jag var ung.

Kanske gjorde man det på den yttersta högerkanten då också. Skillnaden är i så fall att de allra flesta människor på den tiden avfärdade den sortens rasister, egoister och medeltidstänkare som obehagliga svin. Nu för tiden har de snart egen majoritet i Riksdagen.

Ordet apostel ska få oss att koppla till kristna missionärer som försöker pracka på andra sitt budskap. Genom ordvalet kan den som föreslår att vi som samhälle måste ta hand om de svagaste och mest utsatta associeras till skenheliga Jehovas vittnen-knackare. Extrema sekterister. Verklighetsfrånvända drömmare.

Ordet ”godhetsknarkare” fungerar på samma sätt. Det är den yttersta högerns sätt att håna solidaritet, kärlek och omtänksamhet. Vänlighet görs till ett missbruk så att den ovänliga ska kunna framstå som nykter och sansad.

Men så här är det: Ondskan blir inte godare för att godheten svartmålas.

  • Det blir inte mer rätt att neka människor som kommer från det som just nu räknas som världens farligaste land asyl bara för att man hånar människor som vill låta dem stanna här.
  • Det blir inte mer rätt att ta ifrån tiggare deras enda försörjning för att man hånar människor som tycker att det är fel.
  • Det blir inte mer rätt att uttala sig generaliserande, fördomsfullt och rasistiskt om muslimer bara för att man hånar den som försvarar religionsfriheten.

Det är dags för alla ondhetsapostlar och ondhetsknarkare att stå för sin sunkiga moral och sluta projicera sina egna tillkortakommanden på andra.

Gå in på Tino Sanandajis Facebooksida, eller Joakim Lamottes, eller Rebecca Weidmo Uvells så får ni se människor som i inlägg efter inlägg vältrar sig i ondska.

Allt är hemskt. Allt är fruktansvärt. De verkar så djupt nedgångna i sitt ondhetsmissbruk att de numer inte klarar av att säga ett enda vänligt ord om någon eller någonting. Bitterhet. Förgiftande  och smittande bitterhet.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.