Pandemipanik 2.0

Av Michael Williams 2020-11-21

Såhär en bit in i den andra pandemivågen radar frågorna upp sig. Lärde vi oss inget av den första vågen? Den som aldrig skulle drabbat Sverige från första början. När det väl blev sommar och den omtalade kurvan mattades av, trodde vi då att viruset på något magiskt sätt skulle försvinna? Varför är vi inte bättre på det här? Varför är vi reaktiva? Varför följer vi inte rekommendationer från WHO? Fungerar smittspridningen på ett annorlunda sätt i Sverige mellan svenskarna?

Såhär mitt i pandemipaniken 2.0 så får jag fortfarande inte ihop grejen. Förmodligen är jag lite korkad men jag gör väl som jag brukar; jag funderar, diskuterar, vänder och vrider på grejer tills jag får ihop något som verkar rimligt.

Coronakommunikationen från Folkhälsomyndigheten är allt annat än konsekvent. Samtidigt som myndigheten tror mer än den flitigaste kyrkobesökare så är man tvärsäker. Tyvärr har tvärsäkerheten ett ganska kort bäst-före-datum.

Vill man få någon ordning i röran så får man vända sig till Emanuel Karlsten, som blivit belönad med Stora Journalistpriset 2020 för sin insats. (https://emanuelkarlsten.se)

Laddade ned den preliminära statistiska rapporten över dödstalen i Sverige från SCB. Rapporten visar på en extra hög dödlighet i april 2020. Runt 3000 fler än snittet förlorades. Ändå gissar SCB att totalt i riket 2020 så landar vi runt 90 000 avlidna, ungefär som vanligt.

Det brukar diffa några tusen upp eller ner, ofta beroende på hur kraftig säsongens influensa är. Det är i alla fall den slutsats jag kan läsa mig till när SCB kommenterar variationerna. Facit lär komma inom kort.

Äldreboenden har varit hårt utsatta av smitta. Här var man snabb att isolera de äldre från kontakt med yttervärlden – men glömmer att ge personalen restriktioner. Det är först nu som den faktorn diskuteras i nyhetssändningarna. Till det kommer att de äldre isoleras inne i smittsamma miljöer.

Hur tänker man här? Inte bara var åtgärderna för att minska smittspridning totalt kontraproduktiva, åtgärderna medförde även att de som avled fick göra det utan stöd av sina närmaste. Vad hade det gjort för skillnad om de äldre fått ta emot besök?

Nu när den andra vågen, den som vi i Sverige inte heller skulle drabbas av, upptar nyhetsrapporteringen så är det hyfsat tyst om vilka grupper som avlider. Det hade ju varit intressant att jämföra.

Hur sprids den vanliga, årligen återkommande influensan? Den som vanligen drabbar våra äldsta och multisjuka hårdast. Varför har vi inte redan utvecklat åtgärder och rutiner för att minska den smittspridningen?

Jag får intrycket av att detta med munskydd, ansiktsmask, skyddshandskar, handsprit och rekommendationer om social distansering är något nytt.

Det är sådant man kan fundera på när Agnes Wold knastertorrt konstaterar att de åtgärder vi vidtagit i år medfört att färre drabbats av vinterkräksjukan. Här finns alltså redan kunskap som både kan minska mänskligt lidande och spara skattekronor.

Socioekonomiskt utsatta människor med få handlingsalternativ i pendling och yrkesutövande har också drabbats hårt. Många av dem arbetar i den offentliga, eller den privatiserade tjänstesektorn. De kan sällan arbeta hemifrån och åker oftast kollektivtrafik till arbetet. De som dessutom är trångbodda.

För om man ska tolka Folkhälsomyndigheten hyfsat rätt för dagen, så smittar Covid-19 mest när man är fysiskt nära varandra, inom 1,5 meters avstånd, i minst 15 minuter. I allt väsentligt den verklighet som råder om man är socioekonomiskt utsatt.

Att döden är dålig på jämlikhet är inget nytt. Det är alltid de fattiga, sjuka och svaga som drabbas hårdast. De som befinner sig på botten i samhällshierarkin.

Varför problematiserar vi inte det i större utsträckning? Här finns ju stor förbättringspotential som kanske är mer effektiv mot smittspridning än att inte servera bärs på krogen efter klockan 22:00.

Minska de avgrundsdjupa socioekonomiska klyftorna i det svenska samhället och minska därmed vår sårbarhet för smittspridning. Är det möjligt att fundera på om Sverige har högre dödstal relaterat till ett större antal socioekonomiskt utsatta jämfört med grannländerna eller andra jämförbara länder?

Vi har fastnat i en diskussion om handsprit, munskydd och social distansering när vi istället borde vidga debatten till att handla om hur vi bygger upp ett motståndskraftigt samhälle. Det kan ju vara så att vi redan vet hur man gör, men någonstans har det fattats beslut om att det inte är kortsiktigt, ekonomiskt lönsamt och då är det förstås inget som behöver diskuteras. Då kanske man skulle landa i ett ansvarsutkrävande.

Kortsiktigt tänkande betalar sig sällan men det håller väl Twitteropinionen och aktiekurserna i schack. Vi har däremot nyligen beslutat om att spendera en massa miljarder på militära utgifter. De pengarna kanske kunde gjort större nytta någon annan stans. Försvaret har ju faktiskt inte lyckats försvara befolkningen mot detta angrepp. Det är ju 2020 och hotet mot riket består inte enbart av kulor och krut.

Utöver att diskutera ”lock downs” eller ”inte-lock downs” så kanske vi skulle börja jämföra länder och samhällen på strukturell nivå. Hur fungerar våra olika samhällen? Hur sprids smittan? Det är ju fränt att lära sig saker och ibland kanske lyfta blicken och lära sig av andra.

Sådan kunskap kan vara bra att ha en annan gång, tänker jag. Det kommer nog fler farsoter. Eller en tredje våg, om den inte viker sig för Folkhälsomyndighetens övertygelser.

Så var det detta med rädslan. Paniken. Har ni tänkt på att när media rapporterar om skräcken så är det nästan alltid någon vit medelklassmänniska som får medialt utrymme? En representant för den del av befolkningen som faktiskt har handlingsalternativ nog att hålla smittorisken nere på ett minimum.

Med allt detta sagt. Nu är det viktigt att följa rekommendationerna. Även om man själv inte är i riskgrupp eller till och med tror att det hela är en världsomspännande konspiration, så handlar det om att ha respekt för sina medmänniskor, andras livssituationer och sina medmänniskors lidande.

Att bara ta ansvar för sig själv så att vårdapparaten och vårdpersonalen inte behöver jobba extra för att du varit omogen. Vi sitter faktiskt i skiten tillsammans. Så, följ rekommendationer och lagar, håll avstånd och sprita på.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, ämneslärarstudent, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make. Arbetar som politisk tjänsteperson i kommunpolitiken. Skriver och debatterar oftast utifrån grön, feministisk grund.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.