Veckans värsta

Du får aldrig veta om du blivit avlyssnad – om du är hederlig

2018-12-15

Först den här veckan har jag hunnit läsa regeringens redovisning till riksdagen om hemliga tvångsmedel och därför blir det för mig den här Veckans värsta. Det handlar om avlyssning av telefoner, buggning och smygfotografering etcetera. Naturligtvis ska polisen få använda avancerade metoder mot grov brottslighet – men en uppgift saknas i rapporten. Den om hur många hundra tusen hederliga medborgare som har avlyssnats.

   Användandet av hemliga tvångsmedel ökar. Den senaste redovisningen, som biläggs nedan, avser 2017 då polisen och tullen fick igenom 12 500 tillstånd för olika former av hemliga tvångsmedel. Det är en ökning med närmare 20 procent sedan 2016.

   Är det en hög siffra? Är det befogat? Även om det i en del fall leder till avgörande bevisning när någon åtalas för grova narkotikabrott, grova rån och till och med mord, vilket naturligtvis är utmärkt, så leder de flesta tillstånd inte till fällande domar.

   Till exempel resulterade buggning av en bil i det så kallade Arbogafallet i viktig bevisning. Och det finns andra fall där avlyssning av mobiler, fastställande av platser där mobiler befunnit sig och liknande som resulterat i fällande domar för grova narkotikabrott.

   När det gäller just avlyssning av telefoner så har det enligt redovisningen pågått under 48 dygn i genomsnitt. Och det är här som jag ifrågasätter redovisningen. För hur många som inte på något sätt är inblandade i något brottsligt har därmed avlyssnats?

   Och hur många vanliga hederliga medborgare har kommit med på bilder där det funnits uppmonterade kameror på olika ställen, där man hoppats kunna fotografera någon misstänkt när han eller hon till exempel hanterar narkotika.

   Det här får aldrig våra folkvalda i riksdagen veta och därmed inte heller vi medborgare. Ändå är det inga svårigheter att redovisa det. Hur många olika personer pratar med en viss misstänkt under 48 dygn? Och hur många av dessa har inte ett dugg att göra med det han är misstänkt för?

   Hur många som inte har med brottet att göra finns med på olika bilder eller filmsekvenser? Finns du och jag med? Eller har vi pratat med någon som är misstänkt för ett grovt brott, utan att vi haft en aning om det? Eller har vi varit på en plats av någon anledning, där polis eller tull fått tillstånd att montera upp dolda kameror och/eller mikrofoner?

   Låt mig göra ett antagande. Under 48 dygn, alltså en och en halv månad, är det rimligt att tänka sig att en misstänkt person pratar med 20 olika personer. Kanske betydligt fler i vissa fall. Lika rimligt kan det kanske vara att ett 20-tal personer fastnar på bild utan att de har något som helst med fallet att göra.

   Enkel matematik blir då 12 500 tillstånd gånger 20 personer, blir 250 000 personer. Eller är det kanske dubbelt så många, alltså en halv miljon medborgare som blev avlyssnade och/eller smygfotograferade under 2017? Var du som läser det här en av dessa?

   Du som kanske inte ens fått böta för att du har gått mot röd gubbe eller åkt dit för fortkörning? Det är här som problemet uppstår i en demokratisk rättsstat. Vanliga arbetande hederliga människor blir avlyssnade och/eller smygfotograferade i allt större utsträckning, genom att domstolarna ger ut allt fler tillstånd för hemliga tvångsmedel.

   Vi kan nog utgå ifrån att dessa hederliga personer utgör en majoritet av de som blivit avlyssnade. Även kriminella har föräldrar, syskon, hederliga vänner, klasskamrater och så vidare som de pratar med på telefon eller i en lägenhet eller bil där polisen satt in dolda mikrofoner.

   Därtill resulterar inte sällan avlyssningar i att den misstänkte som avlyssnats kan avföras från brottsutredningen. Han eller hon hade alltså inget med saken att göra. Hur många vänner och bekanta har dessa personer hunnit prata med – som därmed blivit avlyssnade?

   Som sagt, polis och tull ska naturligtvis få arbeta med avancerad teknik när det gäller grov brottslighet – men redovisningen av hemliga tvångsåtgärder blir oerhört viktig eftersom det berör så väldigt många hederliga medborgare.

   Så väldigt svårt är det inte att redovisa det här. Det är bara för polis och tull att räkna. Om avlyssningen, buggningen och/eller smygfotograferandet resulterade i åtal och fällande dom, hur många var det då som blev avlyssnade eller fotograferade och som inte ens blev åtalade? Som blev avförda från utredningen.

   Om det inte leder till fällande dom, antingen den avlyssnade därmed helt blir avförd från utredningen eller fortfarande är misstänkt, hur många hederliga medborgare hann då bli avlyssnade? Och kanske fortfarande blir det eftersom de längsta tiderna som några blev avlyssnade, enligt den här redovisningen, handlade om mer än ett år.

   Alltså – hur många sannolikt hederliga människor var det som 2017 blev avlyssnade eller smygfotograferande? Troligen handlar det om flera hundra tusen. Och allt tyder på att det blivit ännu fler nu 2018 eftersom antalet tillstånd ökar år från år.

   I en demokratisk rättsstat är den personliga integriteten oerhört viktig. Därmed blir de här åtgärderna en avvägning mellan respekten för den personliga integriteten och möjligheterna att lagföra grova brottslingar. Frågan är då om det är för enkelt för poliser och åklagare att få igenom tillstånd för hemliga tvångsmedel?

   Det är en svår fråga – en svår avvägning. Men rimligen kunde man vidta två åtgärder i efterhand för att kontrollera det här:

  1. Titta närmare på de fall där en domstol gett tillstånd till telefonavlyssning, buggning och/eller smygfotografering, som sedan resulterat i att den misstänkte kunde avföras från utredningen. Var det i backspegeln rätt och rimligt att det tillståndet gavs?
  2. Redovisa för riskdagen hur många medborgare som det året blivit avlyssnade och/eller smygfotograferade. Hur många hundra tusen var det? Och var det rätt och rimligt att det blev så många?

   Hederliga människor ska ha rätt att framleva sina liv i en demokratisk rättsstat utan att på lösa grunder riskera att bli avlyssnade eller smygfotograferade.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 

Nedan biläggs redovisningen i sin helhet:

redovisning-av-anvandningen-av-hemliga-tvangsmedel-under-2017-skr.-201819

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.