Veckans värsta

En 87-årings kamp som behövde gå ända upp till kammarrätten

Av Börje R P Carlsson 2019-01-05

Gatu- och samhällsmiljönämnden i Uppsala kommun ville inte bevilja kvinnan ett parkeringstillstånd för rörelsehindrade. Kvinnan var då 87 år och synskadad men trots det oförskämd nog att överklaga.

   Kvinnan överklagade till länsstyrelsen som kom fram till samma sak. Kvinnan skulle inte ta del av de förmåner som inte kostar kommunen en enda krona. Att hon dessutom var synskadad och kände ångest när hon blev lämnad ensam medan maken letade upp en lämplig parkering, var inte skäl nog.

   Hon överklagade igen nu till Transportstyrelsen som inte heller såg några skäl att bevilja kvinnan den ynnest som ett parkeringstillstånd skulle innebära.

   Kvinnan var dock oförtruten i sin strävan att kunna ta del av de förmåner som samhället har möjligheter att ge och överklagade till Förvaltningsdomstolen som inte heller såg några skäl till att bevilja kvinnan ett parkeringstillstånd.

   Myndigheterna motiverade sina avslag med att utredningen inte gav stöd för att kvinnan, efter nödvändig assistans av föraren till målpunkten, har ett sådant tillsynsbehov att hon saknar förmåga att lämnas ensam.

   Nu överklagade kvinnan till kammarrätten som skriver ”med hänsyn till arten och omfattningen av den nu 89-åriga kvinnans fysiska besvär saknas det enligt domstolen skäl att ifrågasätta att väntan på skjuts skulle medföra sådana starka obehagskänslor som hon har uppgett”.

   Mot den bakgrunden ansåg kammarrätten att kvinnan visat att hon var i behov av regelbunden hjälp utanför fordonet och att hon därför ska beviljas det sökta parkeringstillståndet.

   Tänk att en människa på ålderns höst ska behöva strida och slåss för att få något som skapats till medborgarnas fromma i situationer som den beskrivna. Varje beslut före Kammarrätten borde granskas för att se hur mycket tid och pengar dessa tjänstemän slösats bort i sin inbilskhet.

   Som jag ser det var det fullkomligt glasklart att kvinnan redan från början skulle ha beviljats parkeringstillståndet. Kan möjligen de beslutande tjänstemännen misstänkas för någon form av tjänstefel när de så uppenbart slösar på våra gemensamma skattepengar?

För övrigt anser jag…

   att lagen om hämndporr blivit otillständigt positivt bemött. Den nya lagen, olaga integritetsintrång, är nämligen en ”framgång” enligt massmedierna.

   Den 1 januari 2018 infördes det nya brottet ”olaga integritetsintrång”, som ska skydda från intrång i privatlivet. Det ska bland annat skydda kvinnor från så kallad hämndporr från ”dumpade partners” där dessa lägger ut intima bilder på nätet för att hämnas. Lagen var efterlängtad från både polis och åklagares håll.

   Sedan den nya lagen, om olaga integritetsintrång, infördes för precis ett år sedan har den enligt flera massmedier ”gjort skillnad”. En framgång eller ha gjort skillnad låter i mina öron som ett bra resultat.

   Men när siffrorna granskas visar det sig att under året har 1 107 anmälningar gjorts. Av dessa har nio (9) gått till åtal och tre personer har blivit fällda. Om detta är att göra skillnad eller att vara en framgång så förstår då inte jag vad som skulle vara ett fiasko. Eller jag kanske har missförstått allt och missar att det kanske är antalet anmälda brott som är en framgång.

   Om mindre än tre promille av anmälda brott leder till fällande dom och kallas för framgång eller att göra skillnad så är väl hela polisverksamheten, i sin nya organisation, en framgångssaga.

   Enligt polisens expert är mörkertalet ”jättestort” och detta mörkertal handlar således om brott som aldrig ens anmälts, eller ens är värda besväret att göra en anmälan trots en, eller beroende på, en framgångsfaktor långt under tre promille.

   Att filma sin partner i olika intima situationer och sedermera hämnas en brytning genom att lägga ut dessa bilder på nätet är således olagligt sedan ett år tillbaka. Dessutom är väl gärningsmannen oftast känd för offer och namngiven i anmälan. Trots detta har alltså mindre än tre promille resulterat i fällda brottslingar. I alla (tre!) fällande domarna var misstänkt namngiven redan vid anmälningstillfället.

   Alla poliser känner inte ens till att detta är ett brott, eftersom polisens vidareutbildningar lagts på hög tillsammans med de grova brottsutredningarna. De enda som verkar utbildas i nämnvärd omfattning är ”kängpojkarna” som får lära sig inbrytningar, att skrämmas genom att vara högljudda och slutligen att skjuta vid minsta tecken på opposition från föremålet för deras intresse. Jag väntar med förväntan på fler polisiära framgångar.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.