Brun hämnd del 2 – alla medel är tillåtna

Brun hämnd del 1 finns att ta del av här.

Alla medel är tillåtna

Kriminalvårdsinspektör Sture Herbertsson var högsta chef för E-paviljongen och han blickade allvarligt ut över de församlade. Morgonmötet hade precis börjat och det fanns bara en viktig punkt på dagens agenda: bajspåsen.

”Alla har säkert hört vad som hände Felicia här igår morse”, sa han med sin gnälliga stämma och fick några spridda nickar till svar. ”Då så. Igår pratade jag med anstaltschefen och jag fick en uttrycklig order om att ta reda på vem som kastade ut påsen.”

”Det blir nog inte så lätt”, sa César. ”Jag var inne och pratade med Del Vecchio redan vid upplåsningen idag eftersom påsen låg utanför hans fönster, men han sa sig inte känna till något. Då frågade jag runt lite bland de andra intagna, men ingen säger sig veta något.”

Kriminalvårdsinspektör Herbertsson såg argt på honom. Liksom de flesta unga hade han inte vett att hålla tyst när han skulle. ”Det spelar ingen roll vad de sa till dig”, förklarade han, ”nu har jag fått order av anstaltschefen om att göra allt som krävs för att hitta den skyldige. Och då menar jag allt!”

”Hur tänker anstaltschefen då?” frågade Gun Jansson.

”Som jag tolkade det så ska vi göra situationen helt ohållbar för de intagna så att deras enda alternativ blir att själva lämna ut den som kastade påsen”, svarade Herbertsson.

César såg sig omkring. De flesta av hans kollegor tittade förläget ner i golvet eller studerade plötsligt klockan med ett intensivt intresse, men ingen protesterade öppet.

”Så kan vi inte göra”, sa han när tystnaden började bli ohållbar. ”Vi kan inte straffa 32 personer för att en har betett sig illa!”

”Vi både kan och ska göra det!” snäste Herbertsson tillbaka. ”Och om du har några problem med det så får du ta upp saken med anstaltschefen.”

”Jag kan hålla med om att det är ganska drastiska metoder vi talar om”, sa Alfred Hjalmarsson och vände sig till César, ”men om anstaltschefen vill ha det så har vi inte mycket att välja på.”

”Bra att någon förstår sig på beslutsordningen”, mumlade kriminalvårdsinspektören.

”Hade anstaltschefen några fler direktiv?” frågade Sven-Jörgen Svensson.

”Nej, det var allt och vi är nog klara här. Sätt igång och jobba”, sa Herbertsson och reste sig med en grimas då knäna knakade.

”Är det någon som har en idé om vad vi borde börja med?” undrade Sven-Jörgen.

”Jag tror att jag vet precis vad som kan vara lagom besvärligt för de intagna”, svarade Hjalmarsson. ”Det är lika bra att börja försiktigt och öka successivt så att vi inte får ett upplopp på halsen.”

Första åtgärden

”Vad fan är detta?” skrek Peder Molin när han läste ett nytt anslag som hade satts upp utanför vaktkuren.

”Vad för något?” frågade Del Vecchio.

“Kolla! Dom satans plitsvinen har dragit in på våra promenader. Vad i helvete håller ni på med?” gormade Peder när han gick in till vakterna.

“Du, ta och lugna ner dig, annars går det bara illa för dig”, sa Sven-Jörgen Svensson som var i full färd med att proppa i sig en smördränkt kanelbulle.

“Ta det lugnt? Ni har ju tagit bort all vår promenadtid!” skrek Del Vecchio.

Snart hade flera intagna samlats i vaktkuren och personalen började bli orolig.

“Kan vi ha en lugn diskussion?” frågade César Moraes som kom ut från kontorsutrymmet i bakre delen av kuren.

Norrlänningen Tomas Nederstam, som var ordförande för de intagnas förtroenderåd, trängde sig förbi sina medfångar och tog över diskussionen. ”Kan någon av er förklara varför vi helt plötsligt blivit av med två timmar av vår promenad?” frågade han i en så lugn och pedagogisk ton som möjligt.

”Nu är det så här…”, sa Sven-Jörgen och ställde sig mödosamt upp. Den stora magen tvingade honom att luta sig bakåt en aning för att hålla balansen.

”Ni har enligt lagen rätt till en timmes utomhusvistelse om dagen, de extra två timmar som ni haft tidigare har ni fått bara för att vi har varit snälla. Men det är slut med det! Se nu till att skingra er så att jag inte behöver trycka på larmet.”

Men ingen av de intagna rörde sig. César märkte att hans kollega gick för långt och fick han fortsätta så skulle det skapa stora problem, därför sa han:

”Tyvärr är det så att det är cheferna som har beslutat om indragna promenader, men jag kan be dem att komma hit och tala med förtroenderådet.”

Tomas såg på sina medintagna och var väl medveten om att César i detta läge gav honom en väg ut för att undvika att saker och ting gick överstyr. Han riktade blicken mot ett par intagna som var ledarfigurer på avdelningen och de nickade instämmande.

”Okej, kalla ner kriminalvårdsinspektören för ett samtal så tar vi det därifrån”, sa Tomas i hårt tonläge för att tydligt markera att han stod på sina medfångars sida.

Gruppen av intagna började skingra sig och när vaktkuren hade tömts så andades personalen ut, alla utom Sven-Jörgen.

”Vi har fått order om att sätta hårt mot hårt och så ska du dalta med dom och låta dom träffa chefen. Vi kunde ha tryckt på larmet och låst in dem i ett par dagar!” sa Sven-Jörgen.

”Du, meningen är väl knappast att vi ska frammana en upploppsstämning. Nu får du ge dig”, sa César samtidigt som han försökte hålla tillbaka ilskan.

”Anstaltschefen har sagt att vi ska sätta dit dom, då får vi väl göra det också. Sven-Jörgen har helt rätt”, sa Felicia Dahlgren.

”Det är klart att du tycker så, det är ju din mamma som är anstaltschef”, sa César, men ångrade genast sina hårda ord. Det kan inte vara lätt att vara chefens dotter, tänkte han.

”Det är bäst att vi alla tar en paus, innan denna diskussion går överstyr”, sa Gun Jansson.

”Okej då, men våra order är som de är – det är bara att följa vad vi har ålagts”, sa Sven-Jörgen. ”Nu går jag på min rast. Jag tänker inte missa en fin måltid med köttbullar och potatismos bara för att tjuvjävlarna gnäller om promenadtiderna!”

En mammas råd

Felicia Dahlgren satt inne på sin mammas kontor och åt lunch. Utanför trängde oktobersolen igenom molntäcket och trots att det var tidig eftermiddag så låg ett tunt frostlager fortfarande kvar på marken.

”Hur känns det?” frågade anstaltschef Dahlgren.

”Det är okej, mamma. Men alla tittar konstigt på mig efter det som hände igår.”

”Inget att bry sig om. Det var inte ditt fel.”

”Men är det verkligen rätt att de intagna ska tvingas uträtta sina behov i papperskorgen och i handfatet? Det är inte särskilt humant.”

”Det kanske det inte är, men med alla besparingskrav så är det omöjligt att ha tillräckligt med personal nattetid för att de intagna ska kunna gå på toaletten när de vill. Dessutom skadar det inte att de får känna av straffet lite extra, det ska inte vara trevligt att sitta inne.”

”Mm”, sa Felicia som egentligen aldrig delat sin mammas syn på brott och straff. Även om Felicia utåt sett alltid backade upp sin mamma, så hade hon en helt annan uppfattning då det kom till kriminalvårdspolitiska frågor.

Nu började hon ångra att hon gjort en så stor sak av bajspåseincidenten, särskilt eftersom de hade ett så komplicerat förhållande där Felicia förväntades finna sig i att hennes mamma alltid hade rätt och alltid var överbeskyddande.

”Nej, lunchen är slut. Dags för oss bägge att återgå till jobbet”, sa anstaltschef Dahlgren och markerade därmed att Felicia skulle gå. ”Glöm inte, hårt mot hårt – se till att du och kollegorna gör fångarnas liv outhärdligt! Det ska nog lära dem!”

Situationen eskalerar

Förtroenderådsordförande Tomas Nederstam och kriminalvårdsinspektör Sture Herbertsson stod i vaktkuren. Utanför lyssnade några intagna på diskussionen.

”Mindre promenader, urinprov hela tiden, minskad träningstid … du kan inte dra in på allt och förvänta dig att vi inte agerar”, sa Tomas.

”Är det ett hot?” frågade Sture.

”Du vet vad jag menar så håll inte på med massa dumheter. Vi måste hitta en lösning, det kan inte fortsätta så här.”

”Det enda du behöver göra är att ta reda på vem som slängde bajspåsen så tar vi hand om resten. Jag vet nog att du och dina medintagna kan tvinga fram information om så behövs. Gör vad du vill.”

”Menar du att vi ska ta till våld?” undrade Tomas.

”Tolka det hur du vill. Från vår sida vill vi bara ha fram den skyldige så att han kan straffas. Om ni fångar kan leverera så återgår allt till det normala.”

Resten av personalen i vaktrummet låtsades som om de inte hörde vad deras chef sa.

”Du är ju helt rubbad! Vi är inga angivare så dra åt helvete!” skrek Tomas och lämnade vaktkuren innan han helt tappade besinningen.

”Eh, jag går in på ettan för att byta några ord med Tomas”, sa César och belönades med ogillande blickar från Sven-Jörgen och kriminalvårdsinspektör Herbertsson.

”Vad vill du?” frågade Tomas när César öppnade dörren till hans cell.

”Jag tänkte bara kolla att allt var lugnt.”

”Klart att det är lugnt, men din jävla chef är helt dum i huvudet.”

”Jag håller inte med honom om att detta är rätt väg att gå”, svarade César så diplomatiskt han kunde. ”Men vi måste lösa problemet på något sätt innan det blir värre.”

”Du fattar att vi inte kan peka ut någon. Det funkar bara inte så.”

”Jag vet, men jag tänkte att du kanske kunde snacka med grabbarna och se om det är någon som är beredd att ta på sig det hela. Det blir inget mer än en rapport för brott mot ordningsföreskrifterna och en påminnelse om att följa reglerna.”

”Kan du garantera det?”

”Nja, det är ju inte jag som tar beslutet me…”

”Så med andra ord kan det bli vilka konsekvenser som helst eftersom det är den rabiata idioten där ute som fattar beslutet? Jag är ledsen, men jag tror inte att det finns någon som är särskilt intresserad av att ta på sig skiten under såna förutsättningar.”

”Du kan väl lyfta förslaget i alla fall?”

”Jag ska se vad jag kan göra.”

”Förresten – du bor ju bredvid Del Vecchio. Du såg möjligtvis inte om han kastade ut någon plastpåse inatt?”

”Jag ska vara helt ärlig mot dig”, sa Tomas. ”På morgonen, innan upplåsningen, drog jag som vanligt upp rullgardinen och då fanns det ingen plastpåse på gräsmattan. Vem det än var som kastade ut den så måste han ha gjort det i samband med upplåsning, eller precis därefter.”

”Tack. Jag uppskattar din ärlighet”, svarade César och gick tillbaka mot vaktkuren samtidigt som han försökte låtsas som om att han inte såg de fientliga blickar som riktades mot honom från såväl kollegor som intagna.

”Har du bättrat på helgonglorian nu?” frågade Sven-Jörgen.

”Bättrat på helgonglorian? Vad snackar du om?”

”Ja, du tar ju deras parti och springer därinne hela tiden. Vem var det du snackade med? Var det den där jävla väckarklockan igen?”

César stirrade oförstående på honom. ”Vad är det för fel på dig?”

”Han är ett riktigt svin, det är vad han är. Jag ger mig fan på att det var han som kastade ut plastpåsen. Den låg under hans fönster, inte sant? Men sen förnekar han! Att han har mage!”

”Kan inte du ta och berätta vad det är du har emot honom? Det här låter som någonting personligt”, sa César.

”Han är fortfarande tjurig över att Del Vecchio anmälde honom till Justitiekanslern för kränkande behandling”, sa Gun Jansson. ”Och JK beviljade skadestånd till Del Vecchio. Femtusen kronor var det, va?”

”Håll käften, kärringjävel!” fräste Sven-Jörgen och låste in sig på toaletten.

Upplopp

Ungefär samtidigt kallade Tomas till förtroenderådsmöte och varenda en av avdelningens 32 fångar infann sig i det lilla rummet där pingisbordet stod.

”Om alla slutar prata och lyssnar lite så kan vi få det här överstökat!” röt Tomas.

”Det finns inget att diskutera”, svarade Hans Solgren, en smal, långhårig norrman som alltid gestikulerade vilt när han talade. ”Vi bränner ner avdelningen och slår sönder plitkuren! Då lär de sig allt!”

”Kreativt förslag”, svarade Tomas, ”men det förbättrar nog inte vår situation särskilt mycket. Som jag ser det så har vi två alternativ: antingen erkänner någon och tar på sig skiten så att de kan sluta med sina idiotier, eller så fortsätter det så här tills de börjar tvångsförflytta folk. För min del skiter jag i vilket, jag trivs lika bra i cellen som på avdelningen, men det finns ju andra som blir lidande.”

”Jag tycker som Hans – vi bränner ner hela skiten!” sa Miroslav Filipović, en torped från forna Jugoslavien som satt inne för mord.

Fler intagna instämde i förslaget och snart gick diskussionen het om vad man skulle använda för att få en så bra brasa som möjligt.

”Är det så ni vill ha det så kör på det! Då är mötet avslutat”, sa Tomas och gick in på sitt rum. Han hade inga problem med att företräda kollektivet då det gällde att bevaka de intagnas rättigheter, men att riskera en ny volta för våldsamt upplopp och mordbrand var inget som stod särskilt högt på hans önskelista.

Dessutom visste han att det ofta var mer snack än handling och att diskussionen handlade mer om att ventilera frustration och maktlöshet än om att seriöst planera ett upplopp.

Vissa av de intagna, däribland Miroslav och Hans, skulle förvisso kunna sätta eld på avdelningen – och det med glädje. Men de var i minoritet och skulle aldrig få tillräckligt många med sig.

I samma stund som Tomas stängde sin celldörr hörde han Sven-Jörgens irriterande stämma: ”Ni ska inte hålla på och samlas så här! In på era rum med er!”

Vad fan sysslar han med? undrade Tomas och öppnade dörren för att se efter.

”Stick härifrån, ditt feta svin!” skrek Hans.

”Plitsvin!” ropade Miroslav och tog några steg mot Sven-Jörgen.

Tomas såg hur Sven-Jörgen förskräckt ryggade tillbaka och tryckte på larmet samtidigt som han fällde ut sin teleskopbatong och smällde till första bästa intagen i skallen. Den olycklige var dessvärre Gunnar Edmundson, en sjuttioårig man som var omtyckt av alla, men som var så skröplig att han svimmade på stället av slaget.

Flera av de intagna kastade sig över Sven-Jörgen och slog honom till marken med sparkar och knytnävsslag, men i samma stund fylldes korridoren av dussintals vårdare.

Det som från början hade varit ett vanligt förtroenderådsmöte utvecklades snabbt till ett regelrätt slagfält och när de intagna insåg att de attackerades av vårdare med batonger som slog vilt omkring sig så bjöd de motstånd.

De kastade bord, slog sönder stolar för att göra tillhyggen och någon lyckades hiva iväg en TV som slog i marken med en ordentlig explosion. Golvet blev snabbt halt och kladdigt av allt blod och över hela kaoset hördes skrin av raseri, smärta och rädsla.

Allt var över lika fort som det började. Personalen var i överläge, som alltid, och de hade dessutom tagit de intagna på sängen. Upprorsmakarna försågs med handfängsel och fördes iväg till isoleringsavdelningen samtidigt som alla andra låstes in i sina celler.

Fortsättning följer…