Foto Fredrik Sandberg /TT

Vi ska befria Iran! säger Biden. Så vad får det lov att vara – pest eller kolera?

Publicerad 2022-11-07

Iran i mitt hjärta och dess befolkning men saknaden av tillit gentemot världspolitiker gör mig till en ångestfylld, handlingsförlamad åskådare. Denna återkommande känsla som ständigt är närvarande när det gäller länder i Mellanöstern.

I ett samhälle brukar yngre generationer vara mera progressiva, modigare och tänja på normerna för att de ska föra generationen framåt så att vi utvecklas, det är en naturlag.

Med en betydligt yngre befolkning än resten av världen är det ohållbart att försöka trycka ner folket som rör sig mot nya eror. Förr eller senare kommer det att brista och detta är Irans öde, vilket regimen borde förstå.

Men likt alla maktmissbrukande ledare, vill de oavsett konsekvenser bibehålla sina positioner in i det sista och när dessa makthavare blir desperata ser man ondskan i ögat.

Det har redan börjat med eskaleringen av sitt våldskapital gentemot demonstranter och de gör allt för att trycka tillbaka folkets missnöje genom att släcka liv efter liv. 

Hitintills har 144 män och kvinnor mördats varav 23 är barn enligt Amnesty. Ytterligare 7 personer har dömts till döden efter rättegångar på tio minuter utan försvarsadvokater.

Det vi ser är bara början. Om demonstranter inte viker sig kommer våldet trappas upp och bli mer och mer barbarisk, för att avskräcka och återfå kontrollen.

Regimen har lyckats tygla befolkningen trots tidigare försök. Senast 2019. Risken är stor att det sker även denna gång.

Om resultatet av demonstrationer leder till hundratals mista liv, utan framgång, för att åter underkuva sig makten – är då upplopp eftersträvansvärt?

Ett annat scenario är om demonstrationerna urartar till ett inbördeskrig och folk beväpnar sig. Kanske skulle detta leda till ett rejält motstånd som skulle få regimen att ge vika?

Men i ett inbördeskrig kommer militären få allt mera fria händer och kunna rättfärdiga våldtäkter mot både kvinnor och barn. En meny med olika metoder av tortyr kommer ingå till frukost, lunch och middag för de som har fängslats – om de slipper bli avrättade på öppen gata.

Detta är befolkningens vardag i ett krig och det oavsett var i världen. Krig är otroligt smutsigt och därför något vi bör undvika in i det sista.

Om vi inte blöder med de blödande och enbart resonerar rationellt är krig förödande oavsett – och det på alla plan.

Iran har dock en stor svaghet om det blir ett inbördeskrig. Befolkningen består av många olika minoritetsgrupper som däribland azerier, kurder, araber, turkmener, balucher, armenier, assyrier med flera.

Det är grupper som enkelt skulle kunna uppviglas och beväpna sig, gentemot varandra för upprättelse, då de har levt med diskriminering och förtryck under lång tid.

Samtliga grupper har egna intressen och kommer göra allt för att överleva i kaoset som uppstår i ett inbördeskrig.

Vem/vilka kommer förse dessa grupper med vapen och i utbyte mot vad?

Det är inte ovanligt att de som ”stöttar” grupper som vill göra revolution, gärna utnyttjar deras utsatthet. Det är då gamarna passar på att sälja vapen, förhandla till sig förmånliga avtal avseende olja och andra rikedomar som landet har etcetera.

Det här är något som USA har visat prov på många gånger, man har till och med sett till att skapa kaos i länder för att fälla olika ledare som motsatt sig USA:s intressen.

Faran i ett inbördeskrig med så många minoriteter är att de kan komma att hamna i krig mot varandra – och vi får ett nytt Irak som är långt ifrån demokrati och fred.

Vi brukar hävda att grunden för Sveriges ekonomiska utveckling är 300 år utan krig. Och 300 år utan krig brukar likställas med bättre ekonomi vilket resulterar i en dominoeffekt av välfärd, infrastruktur, demokratiskt utveckling, jämställdhet, högre utbildning, mer företagande med mera.

Listan är oändligt lång. Allt som vi tar för givet i detta land. Jag menar, om en militärjunta tar ett lands utveckling ca 30 år bakåt i utvecklingen – då kanske den matematiska ekvationen med flera hundra år inte är helt osannolikt efter ett krig.

Sverige är ett land som i in det sista har undvikt konflikter med andra länder. Våra ledare har sålt vapen, allierat sig med orättvisa världsledare och så kallade världspoliser och till och med klätt ut sig i slöja vid behov. Vi har låtit en hel del nazister och fascister passera både genom mark och luft.

Är det så galet då? Med tanke på vad ett land riskerar om det ingår i krig för att sedan behöva belåna sig för att återbygga ett land från grunden. Denna diplomati eller falskhet, det beror på vem du frågar, är inte det ett nödvändigt ont? 

Det är en överlevnadsstrategi i denna värld av gamar och så långt kan nog de flesta av oss förstå. Det som sticker i ögonen är när samma politiker sedan klär ut sig i ängladräkt och tar en roll av att vara den ”goda”. Hyckleri är rätt definition av det fenomenet.

Jag minns Göran Perssons kommentar vid invasionen av Irak ”USA är inget land man sätter sig emot.” Jag var en av dem som deltog i världens näst största demonstration efter Vietnam,  mot invasionen av Irak. Vi demonstrerade och vrålade ut ilskan som endast resulterade i trötta ben och hesa stämband.

Resten har vi bevakat från distans i våra trygga hem när den irakiska befolkningen betalade priset, dyrt – väldigt dyrt.

Våra ”goda” världspolitiker i ängladräkt skulle rädda världen från den galna ledaren Saddam Hussein då han hade massförstörelsevapen, det var den offentliga agendan.

Det var betydligt mer legitimt än att säga att Saddam Hussein vägrar förhandla till USA:s och västs fördel – och därför ska han störtas.

Deras ”goda gärning”  skapade kaos i Irak. Bush och Blair borde ha förts inför rätten för krigsbrott men en sådan rättvisa är en utopi. 

Sedan är det ett faktum att USA och Storbritannien är de två länder som har fört mest krig i modern tid. Det blir ironiskt när de pekar ut andra världsledare som farliga galningar.

Bidens uttalande ”Vi ska befria Iran!” ger mig refluxbesvär. Biden skulle gräva sin egen grav som politiker om han gav sig in i en ny invasion då han inte har folket med sig – varför jag är tveksam inför tanken att det blir en invasion från USA:s sida den närmaste tiden.

Politik är dock otroligt föränderligt. Vi kan bara se till hur politiker och en del av den svenska befolkningen ställde sig till Nato-frågan. Bara på en vecka ökade viljan att bli medlem i Nato från 39% till 49% . Rädslan är mäktig och kan få människor att agera impulsivt och irrationellt.

Väst kan komma att stötta demonstranterna och beväpna olika grupper mot varandra eller inleda en invasion. Allt kan förändras och det när som.

Iran finns i mina tankar och i mitt hjärta men saknaden av tillit gentemot världspolitiker gör mig till en ångestfylld, handlingsförlamad åskådare – och jag förblir maktlös.

Irans befolkning behöver stöd och Biden vill befria Iran. Så vad får det lov att vara – pest eller kolera?

 Av Menekse Mermer
Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Menekse Mermer arbetar inom socialtjänsten och är debattör.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.