Carolas och mina försök till viktminskning

I Ingmar Bergmans tv-serie från 1973, Scener ur ett äktenskap, framför Marianne, spelad av Liv Ullmann följande fundering:

”Varför skall man inte unna sig allt gott som finns här i världen? Varför får man inte lov att vara stor och tjock och på gott humör? Tänk vad du och jag skulle vara trevliga. Kommer du ihåg moster Miriam och onkel David. Tänk vad de var trevliga och vad de hade det trevligt tillsammans och så tjocka de var. Och varje kväll gick de och la sig i den stora knarrande dubbelsängen och höll varandra i hand, och var nöjda med att ha varandra, precis så tjocka och glada som de var. Kan inte du och jag få lov att bli som moster Miriam och onkel David och gå omkring och utstråla trygghet.”

Johan, hennes man, spelad av Erland Josephson, svarar:

”Jag kom hit i kväll för att jag ville tala med dig om en sak. Jag har gått och blivit kär, förstår du… Jag träffade henne under kongressen i juni. Hon var tolk och sekreterare. Det vill säga egentligen läser hon på sin examen. Hon skall bli lärare i slaviska språk. Hon är inte särskilt uppseendeväckande. Du skulle nog närmast tycka att hon är ful.”

Ingmar Berman underliggande mening med detta replikskifte är, att fetma ingalunda skapar trivsel och förnöjsamhet, utan tvärtom, leder till katastrof och smärtsam separering. Det är det, som Johan benämner som ”inte särskilt uppseendeväckande”, är det som attraherade honom och är följaktligen eftersträvansvärt. I den tanken var Bergman profetisk.

Jag läste i The Guardian ett referat från en rapport från World Obesity Federation: ”The biggest factor in the death toll is age, but being overweight comes second. (…) Countries with high levels of overweight people, such as the UK and the US, have the highest death rates from Covid-19, a landmark report reveals, prompting calls for governments to urgently tackle obesity, as well as prioritizing overweight people for vaccinations.”

Oroväckande för mig, så vad bör göras, tänkte jag? Jag är nämligen överviktig och dessutom gammal, även om jag varken till själ eller kropp känner mig som sådan.

Ändå smörjer jag mig regelbundet med ett testat och dyrt anti wrinkle serum, ändå sover jag på en anti aging kudde och ändå dricker jag antioxidantstint grönt te, jag gör vad som helst för att överlista det lömska och baksluga Coronaviruset.

Min självpåtagna fetma, borde jag kunna göra något åt, tänkte jag. Min längd eller snarare korthet är 168 cm och min vikt 92 kg. Mitt midjemått var 96,5 cm, ett omfång som inte heller är alltför hälsosamt för dvärgar i min litenhet, åtminstone enligt nätet.

Mitt BMI var således 32.6 vid tiden som jag bekantade mig med ovannämnda fakta om förhållandet mellan kroppsfettet och dödligheten i Covid-19.

BMI 32.6 är högt, eftersom det passerar gränsen för normalvikt, gränsen för övervikt och klassas som fetma klass 1. Min kropp bestod av 24,7 % kroppsfett, vilket motsvarade hela 22,7 kg fettmassa, i vilken ingick även mitt långa, nästan alltid feta hår, långa naglar och gula tänder. Jag skulle sannerligen kunna användas som friteringsister.

Jag började frenetiskt studera allt som fanns om viktminskning på nätet och efter tre dagars intensiva studier hade jag kommit fram till en plan som jag var säker på att jag skulle kunna sätta i verket utan alltför stor ansträngning och som skulle hålla mig i trim hur länge som helst och inte resultera i en oönskad jojobantning.

Min målvision var att jag skulle få en mage som skulle synas. Inte så att det inte gjorde det redan, men det skulle synas så att det inte både till formen som omfånget påminde om Globens kupol. Jag ville få någorlunda synliga magrutor.

För att uppnå detta var jag tvungen att sänka mitt kroppsfett under 16%.

Det finns flera variabler som påverkar BMIet, dessvärre är det så att min längd kunde jag inte göra mycket åt, jag kunde knappast bli längre, åtminstone inte i strumplästen.

Jag blev således tvungen att minska min vikt till 69 kg, korrigera omkretsen av min hals till 38 cm, min midjas omkrets borde justeras till 82 cm utan fettsugning, utan gastric sleeve-, utan gastric bypass- och utan duodenal switch operation, och min fettmassa borde inte vara bastantare än 10,9 kg.

På det viset, menade olika beräkningstabeller, skulle mitt kroppsfett utgöra bara 15,7 % av min kroppsvikt, vilket är under de 16% som krävs för att mina magrutor skulle någorlunda synas.

Det sägs att det inte alltid är väldans lätt att sluta röka och det sägs att det inte alltid är väldans lätt att gå ner i vikt. Varför trodde lilla jag att jag skulle klara det utan större besvär eller ansträngning?

För det första, eftersom jag har förutsättningar att klara det. Både ärftliga och även ”mina egna”, de som jag hade med mig från och med samma dag som min far befruktade min mor för 76 år sedan. När min far fick utlösning i min mors inre, började miljoner av hans spermier tävla och slåss i henne – var och en av dessa ville komma först i mål.

Det var som en överbokat Vasalopp gånger 1000, fast spermierna var inte iklädda skidor, eftersom de simmade. Dessutom mot strömmen och andra, mestadels kemiska, dödliga hemskheter. Några få tusen av dessa nådde slutligen äggledarna, och det var först nu den hårda prövningen hade börjat på allvar.

Eftersom det bara är den första, starkaste, snabbaste, mest vältränade och mest taktiska spermien som får förenas med och kyssa ägget. Och jag är resultatet av denna förening. Redan som spermie var jag den som alltid och ständigt var beredd att vinna varje första pris.

Fast just då, för 76 år sedan, hade jag inte det lättaste lätt: Det hände nämligen strax efter andra världskriget, och både min blivande far och mor var utmärglade flyktingar, berövade sina familjer, sina hemländer och tron på mänskligheten.

Efter en sådan, inte alltför gynnsam introduktion till livet, vill jag inte tillåta mig annat än att alltid vara optimistisk.

Jag minns att när jag lyckades komma till Sverige efter en äntligen lyckad flykt från Tjeckoslovakien, genomgick jag en utfrågning med en trevlig socialsekreterare eller vad nu han var, och på hans fråga vad jag tänkte mig göra i Sverige, svarade jag att jag vill bli filmregissör.

Då blev jag matad med upplysningar om att jag först måste lära mig språket, svenska och gärna även engelska, sedan plugga in svensk historia och kultur och sedan ansöka om att komma in på Filmskolan.

”Vet du hur många sökande det finns till Filmskolan, och vet du hur många av dessa som till slut blir antagna”, undrade han och fortsatte. ”Det kan finnas upp till 400 sökande och av dem vaskar man fram tre. TRE stycken! Förstår du?”

Jag tittade på honom helt oförstående. ”Tre stycken?”, svarade jag. ”Så var ligger problemet? Jag är bara ute efter en enda plats.”

Och trots min dyslexi, hade jag lyckats skriva tjocka böcker på flera språk. Eftersom jag var bekant med faktumet att även dyslektiska författare skrev oförglömliga böcker. Eftersom jag var bekant med faktumet att även dyslektiska människor kunde bli kungar och kronprinsessor som skrev underbara tal till sin nation och sitt folk.

Eftersom jag var bekant med faktumet att även obildade drumlar kunde bli högt uppsatta politiker som med sina nobla om än falska tal förförde nationernas folk. Eftersom jag var bekant med faktumet att även döva kompositörer och musiker kunde musicera så att det kändes både i magen, hjärtat och hjärnan.

Så är det. Det är viljan, självtillit, uthållighet och en dos tur som räknas. Mer behövs det inte för att uppnå allt som man föresatt sig, så länge man är frisk.

I Bratislava bodde min familj och jag bara hundra meter från en tågdepå och en tågstation. Det var under den tiden när tåg eldades med kol, och någon avgasrenare var inte uppfunnen än. Tågen sprutade sin svarta, döda sperma rakt in i våra fönster.

På morgonen knastrade det mellan tänderna och snor och slem och tårar såg ut och brände som varm asfalt. Vi visste ingenting om rökens skadeverkningar, liksom vi inte visste att rökning inte bara var av godo.

Min far rökte 60 cigaretter om dagen och hans tre kompisar som spelade kort med honom varje lördag hos oss, rökte ännu fler. Och där satt jag tillsammans med dem och kände mig vuxen. ”Kan du springa ner till kiosken Vladko och köpa mig ett paket Lipa?!” Lipa var namn på de cigaretter som min far rökte.

Lipa betyder lind, och lindblommor användes som te som ökar kroppens immunförsvar. Fast Lipa-cigaretter var inte fyllda med lindblomsblommor utan med grovt sandpapper och rostiga spik. De starkaste Gauloises utan filter, kändes som att slicka len honung i jämförelsen med ett bloss Lipa-rök.

En lördag sade fru Sykorova, som var professor i franska, att hon läste i L’Humanité, att det kan vara ohälsosamt att röka och trots att en annan sa att det säkerligen var kommunistisk propaganda, sade min fader att i så fall slutar han röka meddetsamma, och alla trodde honom eftersom de kände min far väl och visste att hans ord var att lita på.

Sedan dess var han rökfri. Cigarett-rökfri. Röken och askan från tågdepån mitt emot oss fortsatte dock, liksom en aktiv vulkan sprida sin sot och aska över oss ytterligare några löftesrika femårsplan-år.

Ja, det är dessa berättelser som jag lutade mig mot när jag med självsäkerhet påstod att det blir en baggis för mig att omvandla en mag- och bukkupol till en tvättbrädemage, en sixpack eller snarare en sevenpack, eftersom jag lyckades att utveckla även ett inte alltför avundsvärt ljumskbråck.

Jag tänkte på Maria Callas, min favoritsopran. Hon vägde 108 kg samtidigt som hon ville jobba med den stränge och superestetiserande Luchino Visconti, regissören till exempelvis filmerna Leoparden, De fördömda, Ludwig och Döden i Venedig.

Det var i Viscontis uppsättning av La traviata på Teatro alla Scala år 1955 Callas ville medverka i. Men då var hon tvungen att underordna sig hans krav att gå ner i vikt åtminstone 30 kg. Det gjorde hon och mer därtill.

Hon gick ner sammanlagt 48 kg och hennes kroppsomvandling blev även till en metamorfos till en megakändis. Callas hade inte bara en järnvilja utan hon tog till sin hjälp även en glupsk binnikemask, som hon varsamt svalde för att undvika att skada den.

Kunde Maria Callas, då kan väl även jag, tänkte jag, fast utan det hungriga krypet i tarmarna. Jag är trots allt lika hyllad författare om ämnena ”de stora lögnerna”, ”den stora tystnaden”, ”den allmänna rädslan” och bortträngningen av betydelsen av uttrycket ”såsom i en spegel”, som Callas var och fortfarande är en oöverträffad sopran.

Kombinationen viljan och tålamod tillsammans, är som droppar som urholkar stenen, är som droppar som bygger de vackraste droppstensformationer.

Vad var de viktigaste besluten för min transformation? Det var modifieringen av min kost.

Jag har beslutat mig att i möjligaste mån avstå från kakor, tårtor, godis, mjölkchoklad, vitt socker, vitt mjöl, juice, läsk, öl, vin, sprit, härdat fett, smör, margarin, chips, ostbågar, bacon, feta såser, feta korvar och dessutom bananer, vindruvor, russin, ananas, päron, röda äpplen och dadlar, frukter som jag åt i sådana mängder att en ICA-handlare undrade om jag hade en flock apor i min ägo och erbjöd sig att sälja gammal frukt till mig för kraftigt reducerat pris.

Jag har omvärderat även min övertygelse att frukost är den viktigaste av dagliga 14 måltider, och jag begränsade mig till 3 lika stora och lika innehållsrika matpauser.

Nackdelen med detta var att jag blev av med en hel del uppfriskande promenader mellan mitt arbetsrum och köket, men detta kompenserade jag med att jag beslutade mig att sitta mindre, och i stället försökte jag stå när jag skrev, när jag googlade, när jag tittade på tv och när jag hade sex. Det sistnämnda är ganska så ansträngande, kan jag upplysa om, om partnern är betydligt kortare än vad du är.

På nätet rekommenderas konditionsträning, och högintensiv träning för att ”bränna fett”. Det kanske funkar på någon, dock inte på mig. Jag boxades under mina tonår, och jag och min tränare kom fram till att jag både är slö i huvudet som i kroppens rörelser.

Det tog mig lite lång tid att bestämma vilken hand jag skulle slå med och med vilken jag skulle försvara mig, så jag satsade på att vinna mina matcher genom välriktade hårda slag. Det funkade.

På samma sätt bränner jag fett nu. Mina övningar är en kombination av Tai Chi och isometriska muskelkontraktioner. Jag gör allt långsamt, så att jag hinner ordentligt känna efter vilka muskler jag anstränger. Det funkar perfekt.

Det svåraste med mina övningar är andningen. Jag har andats ”fel” så många år att det krävde sin man (och det är jag) att lära sig andas rätt. Och nätets otaliga guruer underlättar inte andningen med sina, oftast från varandra kopierade felaktiga råd.

Mitt program enligt ovan, förorsakade mig bara en enda extra utgift: jag var tvungen att köpa mig ett skärp till mina byxor som numera sitter lite löst på mig. Å andra sidan, blev mina mat- och alkoholkostnader betydligt nerbantade.
Bilden till höger: Vladimir Oravsky som Sigmund Freud av Ole Schwander. En av illustrationerna i boken Du är mitt barnbarn – jag är din morfar, av Vladimir Oravsky.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.