Kan vi lita på att staten är god?

Beror det här möjligen på att många i Sverige i motsats till större delen av övriga världen, har uppfattningen att staten är god?

Jag gillade och gillar fortfarande den gamla folkhemstanken, att det goda hemmet inte känner några styvbarn. Min mamma brukade skämtsamt säga att jag blev till genom den, eftersom hon träffade pappa första gången på ett möte som just handlade om folkhemstanken.

Men samtidigt är nog idén om folkhemmet skyldig till synsättet att staten är god. Att staten, med alla dess tentakler i form av institutioner och verk, bara vill oss medborgare gott. Att staten finns till för vanliga medborgares trygghet, väl och ve.

Vi behöver bara resa till Sydeuropa för att möta ett helt motsatt synsätt. Möta den för dessa medborgare självklara inställningen att staten är en fiende. En amöba som beskattar dem orättvist och som har såväl statliga verk, som fängelser, polis och militärmakt till sitt förfogande – för att befästa sin makt.

Ser vi till exempel italienska eller spanska TV-serier och filmer, så har de nästan alltid som en självklar utgångspunkt att staten är en fiende.

Vad som är slående är att den här inställningen inte följer partipolitiken. I modern tid är det högern i bred mening som varit motståndare till staten. Som predikar att staten inte ska detaljreglera oss individer och inte kan och inte ska driva företag. Och som stenhårt stått fast vid den tesen oavsett hur många privatiseringar som inneburit försämringar för medborgarna.

Men samtidigt vet var och en som befinner sig politiskt till vänster, eller borde i varje fall veta, att grundläggande marxism utgår ifrån att staten alltid utgör ett verktyg för den härskande klassen. Och det oavsett om det är ett kapitalistiskt eller socialistiskt samhälle.

Därmed möts människor över partigränserna, i större delen av världen, i synen på staten som ond – som en fiende.

Rimligen är det därför som oron över den alltmer omfattande avlyssningen och kontrollen över våra telefonsamtal, mejl och aktiviteter på sociala medier – är större i de flesta andra länder än vad den är i Sverige.

Den som inte har något att dölja har inget att oroa sig för, hävdar alltför många. Jag tror att vi alla har något att dölja. Och jag hävdar att vi har rätt att ha något att dölja oavsett vad.

Avlyssningarna och kollandet av våra mejl och vad vi skriver på sociala medier, handlar inte om vad vi eventuellt har att dölja. Det handlar om att som fria medborgare i en demokratisk rättstat ska vi ha rätten att ha något att dölja.

Det handlar om att staten ska respektera vår integritet. I Sveriges grundlag uttrycks det så här:

”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” 

Det är vackra ord. Ord som ska respekteras. Om så inte sker är det definitivt något att oroas över. Att tro att storebror staten är god och att vi inte behöver oroa oss när staten tvärtom inte respekterar vår ”frihet och värdighet”, genom att inte respektera vår integritet – det är milt uttryckt aningslöst.

Undrar hur det var i gamla Östtyskland när Stasi hade sin oerhört omfattande organisation av folk som avlyssnade telefonsamtal och angav varandra?

Var det möjligen så att en majoritet, kände sig trygga med det? Var det möjligen så att de aningslöst trodde att staten och dess polis- och militärmakt bara ville dem väl? Trodde att staten var god?

Var det möjligen så att en majoritet av medborgarna inte var oroade – eftersom de ansåg att vad som pågick inte berörde dem själva?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.