Inkluderande nationalism eller villkorad patriotism?

När Nelson Mandela släpptes ut från fängelset på Robben Island efter 27 år stod han inför en till synes omöjlig uppgift: att ena ett folk som slitits isär av decennier av apartheid.

Han hade kunnat välja en smal väg, att bygga en ny nation på svart identitet och uteslutning av den vita minoriteten. Men Mandela valde istället en bred, inkluderande nationalism.

En nationalism som inte byggde på etnicitet, utan på en gemensam strävan efter gemenskap, försoning och framtidstro. Han visade att det går att forma en gemensam identitet utan att någon grupp exkluderas.

Hans symbolhandlingar var kraftfulla, som när han bar den sydafrikanska rugbytröjan under VM 1995, trots att tröjan länge varit en symbol för vit överhöghet.

Mandelas handlingar sände ett tydligt budskap till hela befolkningen: Vi bygger ett nytt “vi”. Man kan säga att Mandela lyckades med det sociokulturella enandet av nationen. Men han hann aldrig fullfölja sin vision om en materiellt rättvisare samhällsstruktur. Den ekonomiska orättvisan lever kvar och är än idag det största hotet mot Sydafrikas stabilitet.

Sydafrikas historia visar att det är möjligt att ena ett land genom inkluderande nationalism. Kanske är det den vägen Magdalena Andersson vill gå när hon talar om patriotism som en bärande del i Socialdemokraternas framtida samhällsbygge.

Behovet av en ökad samhörighet och gemenskap är uppenbart. Sverige har gått från att vara ett av världens mest jämlika länder till att bli ett av västvärldens mest ojämlika.

De växande sociala och ekonomiska klyftorna gör att människor i allt högre grad lever i separata verkligheter, där kunskapen om andra gruppers livsvillkor minskar. Denna okunskap har utnyttjats effektivt av populistiska krafter.

Sverigedemokraterna har målmedvetet arbetat för att påverka människors bild av orsakerna till samhällets problem där invandring och kultur ofta får bära skulden.

Bristen på broar mellan olika samhällsgrupper har gjort det enkelt att sprida föreställningar om att sociala problem bottnar i ”kultur” och etnicitet, snarare än i materiella villkor.

Tidösamarbetet har tydliggjort att det inte bara är rasistiska eller högerextrema aktörer som vill ersätta sociala och ekonomiska analyser med kulturella och etniska.

Flera högerpartier har ett tydligt intresse av att flytta fokus från klassklyftor och strukturell ojämlikhet till frågor som handlar om identitet och tillhörighet. När invandring pekas ut som problemet, legitimeras en alltmer repressiv migrationspolitik.

Om Socialdemokraterna anammar denna verklighetsbeskrivning att invandring i sig är roten till olika samhällsproblem har man köpt högerns berättelse. Det är ovärdigt en rörelse som säger sig bygga på vetenskap, jämlikhet och solidaritet.

Så vad menar Magdalena egentligen med sin vision om patriotism? Det finns anledning att vara vaksam. Socialdemokraterna har under de senaste åren rört sig i en allt mer konservativ riktning, där vissa utspel andas främlingsfientlighet.

Om Andersson förespråkar en slags ”prestationsbaserad gemenskap”, där människor måste bevisa sitt värde för att få tillhöra, närmar vi oss ett samhälle där solidaritet förväxlas med lojalitet.

Ska verkligen människors rätt till gemenskap villkoras? Ska jämställdhet bli något som kvinnor bara förtjänar om de uppfyller vissa krav? Ska rätten att känna samhörighet bero på om du kan niga, le, jobba hårt och ge ett gott intryck?

Det är värt att fråga vilken sorts gemenskap Magdalena Andersson vill bygga. En gemenskap där människor möts i ögonhöjd eller en där vissa måste kvalificera sig för att få höra till? En socialdemokratisk samhällsmodell måste utgå från människors lika värde. Den ska inte bygga murar utan riva dem. Den ska hjälpa människor att bredda sina förståelseramar och skapa broar till andra delar av samhället.

Jag tycker Magdalena borde släppa snacket om patriotism och istället fokusera på verklig inkludering. För det är inkludering och verkliga möjligheter till delaktighet som skapar samhörighet och ansvarstagande. Socialdemokraterna måste sluta behandla invandrare som en slags politisk förbrukningsvara, något man använder när det passar och ignorerar när det inte gör det.

Till ängsligs socialdemokrater som tvivlar på rörelsens själ vill jag säga: läs Henrik Arnstads bok om Ernst Wigforss. Den borde skrivas ut på recept till alla partiföreträdare som sviktar i tron på jämlikhetens och demokratins kraft.

Patriotismen, har alltid funnits hos vanliga människor.

Sveriges invandrare och minoriteter är de som dragit det tyngsta lasset, under covid-pandemin, i arbetslivet, i vården och i omsorgen. Sveriges invandrare och minoriteter är de som arbetar mer än snittet, bor sämre än snittet, har de sämsta arbetsvillkoren och ändå kämpar på. Det är svårt att tänka sig något mer patriotiskt.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.