Hör inget, ser inget, säger inget…

Det är förståeliga frågor. I mötet med det extrema våldet väcks tanken att de som utför det måste vara omänskliga monster utan känslor. Men den bilden, hur lockande den än är, är farligt förenklad.

Sanningen är att de människor som har en kriminell livsstil inte föds hänsynslösa. Handlingarna är ofta rationella inom ramen för en våldspräglad och hotfull verklighet. En logik som kan kokas ner till: hellre han än jag.

När en konflikt väl har börjat kan den vara oerhört svår att bryta. Rädsla driver på våldet. Hämnden förstärker det. Den som inte slår först riskerar att bli nästa offer. I en sådan miljö går avhumaniseringen snabbt, särskilt efter personliga förluster. Att känna empati blir farligt. Att visa känslor blir en svaghet.

Pengar fungerar ofta inte bara som en statusmarkör, utan som en livförsäkring. Som i ett tv-spel där man kan ”köpa fler chanser”. Och även om viljan att lämna livet bakom sig finns, spelar det ingen roll om fienden inte har samma tanke. Påfrestningarna som kommer med livsstilen leder att vissa väljer att ”gå all in”. Vinst eller förlust, allt eller inget.

Många människor jag mött från sådana miljöer är slitna, traumatiserade och känslomässigt utbrända. Bakom en glättig yta på sociala medier finns ofta en kall och ensam verklighet. Festandet, prylarna, drogerna fungerar ofta som tillfälliga distraktioner från en tillvaro utan trygghet eller vila.

Men trots allt detta, trots våldet, cynismen och avstängdheten finns det i regel vissa gränser. Jag har aldrig mött någon, hur långt inne i kriminaliteten de än befunnit sig, som skulle kunna sitta tyst och passivt se på när tiotusentals barn dör, inte om de hade en chans att förhindra det.

Det är mer än man kan säga om Sveriges regering.

Israels övergrepp på den palestinska civilbefolkningen har fått alla masker att falla. Regeringens passivitet eller i vissa fall aktiva stöd inför det brutala våldet ger uttryck för en likgiltighet som är svår att förstå, och omöjlig att acceptera.

Detta sker samtidigt som vissa borgerliga politiker talar om kvinnor och barns rättigheter.

Samma politiker, som säger sig värna om kvinnor och barns rättigheter, har röstat mot nödhjälp till Gaza där mödrar just nu tvingas se sina barn svälta ihjäl. Det säger allt om värdet på deras så kallade humanism.

I Sverige kan människor som begår småbrott som plankning eller snatteri bli utestängda från stora delar av arbetsmarknaden. Men vad händer med de som med kallt blod underlåter att agera när ett folk håller på att utplånas? Vad händer med de som aktivt stoppar hjälp till svältande spädbarn?

Ska ett stöldbrott betraktas som mer karriärhämmande än att blunda för ett folkmord?

I ett anständigt samhälle borde den sortens passivitet vara oförenlig med fortsatt politisk makt. Den borde också vara en karriärdödare.

Unga som har en kriminell livsstil kan agera hänsynslöst, men den senaste tiden har visat att de verkligt gränslösa är de som besitter den politiska makten.

De som kan se på medan tiotusentals oskyldiga barn dödas, utan att lyfta ett finger.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.