Sverige behöver en resningskommission – rättssäkerheten räcker inte till

Kritiken mot systemet kommer inte från marginalen. Flera svenska advokater och jurister har under lång tid pekat på samma problem: Sverige saknar en verklig resningskommission.

Advokater som Anders Frigell och Thomas Magnusson har varit tydliga kritiker av resningsordningen. Frigell pekade på att systemet ofta kräver ideellt engagemang från medier och försvarare för att felaktigt dömda ska få sin sak prövad. Magnusson har, bland annat genom sitt arbete med resningsansökningar som i fallet Kaj Linna, visat på de praktiska bristerna och behovet av strukturella lösningar som ger fler möjlighet till omprövning. Många andra advokater har också kritiserat systemet, vilket visar på ett brett engagemang för att stärka rättssäkerheten.

Den kanske mest konsekventa kritikern var advokat Pelle Svensson, som under decennier pekade på strukturella problem i svenska domstolar: lågt ställda beviskrav i vissa mål, en stark tilltro till åklagarens narrativ och ett system där rättskraft ibland tycktes väga tyngre än sanningsfrågan. Svensson återkom ofta till resningsfrågan som en nödvändig säkerhetsventil.

Även Thérèse Juel, genom sina böcker (Fällda för sexövergrepp, 2010; Dömda, 2019) och analyser av uppmärksammade rättsfall, har bidragit till kritiken mot hur svenska domstolar hanterar felaktiga domar. Parallellt har journalisten Per Lindeberg, genom egna granskningar av komplexa mål, belyst liknande problem. Deras arbete har tillsammans förstärkt debatten om rättssäkerhet och tydliggjort behovet av en fristående resningskommission som kan säkerställa reell möjlighet till omprövning när rättssäkerheten brister.

Tidigare, då justitiekanslern Göran Lambertz, har i en debattartikel (SvD, 16 oktober 2006) pekat på behovet av en fristående resningskommission för att säkerställa att felaktiga domar kan prövas på nytt.

Internationellt finns exempel på resningskommissioner som fungerar som oberoende instanser med mandat att utreda felaktiga domar innan de återförs till domstol. Norge och Storbritannien har visat att ett sådant system inte undergräver domstolarnas auktoritet – det stärker den genom att rätta uppenbara fel och återupprätta förtroendet för rättsstaten.

Ett konkret första steg vore att tillsätta en resningskommission med uppdrag att gå igenom de senaste årens inlämnade och avslagna ansökningar om resning i brottmål. I Justitiekanslerns rapport Felaktigt dömda redovisas elva brottsmål där resning slutligen beviljades. I samtliga fall hade ansökan om resning tidigare avslagits, och i flera av målen konstaterar rapporten att redan den första ansökan borde ha lett till resning. Det blottlägger ett allvarligt systemfel.

I en väl fungerande rättsstat ska det inte vara närmast omöjligt för den som dömts felaktigt att få sin sak prövad på nytt. I dag framstår det snarare som att både Högsta domstolen och Riksåklagaren sätter mycket höga trösklar för att över huvud taget släppa fram resningsansökningar till en reell omprövning av nya bevis.

En resningskommission skulle vara av avgörande betydelse – både för att kunna bekräfta tidigare avgöranden och för att våga ifrågasätta dem när rättssäkerheten har brustit. Den skulle dessutom kunna fungera vägledande för Högsta domstolen, genom att identifiera vilka fall som har tillräckligt starka skäl för omprövning. På så sätt får HD bättre beslutsunderlag och fler rättsfall där nya bevis eller tidigare felaktiga bedömningar kan prövas, samtidigt som domstolens resurser används mer effektivt. Som systemet är utformat i dag sker ingen sådan samlad granskning.

Att inte införa en resningskommission riskerar att lämna personer utan verklig möjlighet till rättvis omprövning när systemet har svikit. Rättsstaten måste tåla självkritik – och framför allt: den måste tåla att rätta sina egna misstag. Sverige behöver en resningskommission. Det har historien visat.

Av Nina Hamilton, medlem i nätverket Mannaminne